Att ryssar inte har en susning om vad begreppet service innebär har väl inte undgått någon. Typiskt exempel: Torun, Ebba, Carro och jag var på Garage – center for contemporary art och testar deras café som drivs av ett driftigt par från Nya Zeeland och som normalt håller hög standard på alla restos de är involverade i.
Sallad i bunkar, så vi beställer två sallader var, fast en portion. Mixa, liksom. Ok, säger servitören. Kommer tillbaka: Det går tyvärr inte, ni måste välja en sallad. Vi väljer en sallad. De frågar inte Torun. De kommer tillbaka efter en kvart med två par bestick till Torun. Varför två par, säger hon. Två sallader säger de. Hon avbeställer den ena salladen. Alla sallader kommer, utom Toruns tomatsallad. Efter en timme blir hon sur och skäller ut servitrisen. Jag har ju redan bett om ursäkt, säger han och ser oförstående ut. Kocken kommer ut och säger att snart, snart kommer salladen, alla servitörer rusar runt som yra höns. Så kommer den. Fyra tomatskivor och fem ruccolablad och oj, glömde, den var toppad med lite balsamvinäger.
Gazprom, Rysslands stolthet och ett av världens största energibolag, blir ju som bekant titt som tätt lite lätt irriterade på de grannländer som halkar efter med gasräkningen och straffar dem genom att dra åt gaskranen. (Effekten kan liknas vid den som uppstod när vi, våra naiva idioter, för några veckor sedan skruvade ner värmen på våra element från sisådär 50 grader till 20 (näpp! så gör man tydligen inte här!): Familjerna Vasilev ovanför oss kan liknas vid Ukraina och familjen Jermakov under vid Tyskland: Permafrost hemma hos bägge familjerna eftersom lösningen på värmen i de flesta hus är: in med 1000 grader i det rör som binder ihop hela huset från bottenvåningen till sjunde våningen. Grannsämjan går helt enkelt ut på att lita på att familjen Ivanov längst ner (som har 90 grader) inte skruvar ner värmen utan istället vädrar så att värmen kan fortsätta flöda genom röret uppåt i huset).
Nåväl, i tider som dessa har Gazprom bestämt sig för att satsa på lite Employer Branding med en äkta, rysk dryckesvisa som handlar om Gazprom. Check it out. "Låt oss dricka till dig, låt oss dricka till oss, låt oss dricka till all rysk gas..... "
Tycker verkligen att det är sååååå trist att göra pedikyr, men har man fötter från helvetet är det väl värt det, även om fossingarna snabbt blir svarta av allt smog och övrig Moskva-smuts. Nåväl, problemet är bara att det här ned ”nail express” inte funkar i det här landet. Om en manikyr tar 20 min i NYC och 30 min i Sthlm, så går det åt två timmar i Moskva. Det finns inget och kommer aldrig att finnas något som heter rysk effektivitet. Tro mig.
Men nu har jag hittat en salong som inte är ett dugg express, men som i alla fall har ambitioner att göra det lite trevligt. Bridget Jones på tv:n (dubbat, men ändå), tjejrosa väggar (och rosaklädda och hårdblonderade nagelvårdare), kaffe och massa brudar med Dries van Noten-pjucks.
Palchiki
Bolshaja Palaschevcki per., dom 14/7.
Scajhova ulitsa., dom 4
Novorjzanskaja ulitsa., dom 38
Michael Jacksons död sörjs precis på samma sätt i Moskva som överallt annars, tydligen. Här är det USA:s ambassad som gäller för
the mournings. Hade förväntat mig att det skulle stå arga vakter med kalaschnikovs utanför ambassaden och argt vifta bort alla tendenser till känsloyttringar, men Michaels död kanske berörde även de hårdhudade vakterna? För det gick alldeles lugnt och stilla till, inte en Belgian Blue-liknande militärpolis av typen "Amon" på jakt efter att straffa avvikande beteenden i sikte.
Nuså! Nu är Marc Jacobs-rean som den brukar vara: 50-70 procent på hela sortimentet! Smög dit häromdagen. En av expediterna tittar på mig och säger: Didn’t you buy a pink dress last year – on sale?
K: Yes.
Expedit: Have you been to Siberia?
K: Well…. Why? I’ve been to Kamchatka…?
Expedit: Everonone loves Siberia. That’s a nice dress you’re about to try on. I’m a snow boarder.
Se så trevligt man kan ha tillsammans när språket funkar.
Flög Air Baltic t Moskva i morse. Föredrar nog ryska flygvärdinnor, de försöker inte ens vara trevliga. På Air Baltic låtsades personalen vara trevlig (log, pratade engelska ”Do you speak English?” och var dessutom så stolta över att de pratade engelska så pass bra att de pratade hela flighten igenom i högtalarna på ett mycket enerverande vis), bara för att snart växla över till sina sanna jag.
Jag: Får jag byta plats? Planet är tomt och jag sitter bredvid en gallskrikande unge.
Flygvärdinna: No.
Jag: Do you take rubels?
Flygvärdinna: No. Russian money very dangerous money.
Jag: Does this sandwich contain mayonnaise?
Flygvärdinna: No. (Men det gjorde den! Vad är det med bulgarer, letter och ryssar och deras faiblesse för majjo?)
Jag: Can you give me a migration card?
Flygvärdinna: Take two, you never know with the Russian authorities. Very special country to enter.
Har just tillbringat en solstekt och härlig helg på Landsort tillsammans med Jonas (han med dokusåpamössan), Jonas syrror och Tobbe och Anna. Fantastiskt och tack!
Bodde på Landsorts bed and breakfast som ligger i ett gammalt lotshus och som drivs av en man som var lika trevlig och tillmötesgående (han på Änglagårdfordonet) som vilken ryss som helst, flexibel som ett järnspett och charmig som ett grustag, med andra ord.
"Här är era rum. Middag serveras klockan 19, inte en minut senare. Nej, ni kan inte få klyftpotatis, sånt har vi inte tid med, har ni några mer dumma frågor, nu har jag tröttnat på era lustifikationer (!).
– Är du gammal militär, frågade jag försynt.
Den till sina gäster vänligt inställde mannen tittade på mig, bekräftade sin militärrang, lät oss förstå att männen i vårt sällskap var veklingar och hej då, middag kl 19 – inte en minut senare.
Var på Manu Chaus konsert i Gorkiparken häromkvällen. Och det är tydligen på konserter i Gorkiparken som de riktiga ryssarna hänger. De som inte har på sig kläder för en miljard och är tre meter långa och har krokodilskinnsskor på fötterna. Elitniryssarna vet inte hur man festar i frack, om man säger så, och ser ofta rätt stela ut när de glider omkring på Moskvas flådiga restauranger. Här såg däremot folk ut som de landat direkt från Brooklyn eller söder (se bilder - vanliga ryssar!) och de såg dessutom ut att ha kul. Folk log! Och dansade! Och Manu Chau skrek Spazzzziba Moscow och folk jublade - det finns hopp för ryssen.
PS: Konserten var fantastisk. Och vilka minnen. Anna Falk och jag i Malaysia, Asia tour nummer 100, i en skåpbil med några nunnor och Manu Chau i free stylen (ja det var ju ett tag sen), ”sex and marijuaaaaana” sjöng vi och nunnorna nickade och log.
Säger hej helgen - som för övrigt ser ut så här: Rosévin på Josefina (japp! i Sthlm!) ikväll, skärgård med Jonas, Jonas syrror och partners och slutligen avgaser i Moskva igen - med en riktig Moskvaklassiker. Swarowskibeströdd bil - so, so, soooooo den här stan.