De gillar att släppa väder, indierna. En liten iakttagelse bara i all enkelhet.
På flygplatserna är säkerhetskontrollen separerad för män och kvinnor, men jag är ju lite längre än medelindiskan så jag får inte plats i den anpassad för kvinnor. Mycket roligt, tyckte de vackra damerna med handmålade händer och prickar i pannan.
Även de burkaförsedda kvinnorna i muslimska Kashmir tyckte att jag var rolig, eller, de skrattade i alla fall när jag utmattad av mat och mage och värme och kyla och Indien! böjde mig ner och råkade visa (en ganska stor) glipa av min rygg (och kanske lite av rumpan). Genast var ett gäng kvinnor i burka framme och drog upp byxorna (de hänger på rumpan efter 8 dagar med ett gäng aussie snowboard-dudes, ni fattar…) och ner tröjan och skrattade hysteriskt.
N Dehli. Vilken stad. Ett gäng utsmetade byar, galen trafik och mat och kryddor och människor och rickshaws och kossor och hästar och bazarer och Olle från H&M som gav mig lite guidning i alla fall. Tack för det.
Nu är jag i Goa och försöker bli en yogi.
Det här är min nye vän
Raja, han är före detta terrorist och medlem i
nationalistorganisationen JKLF (Jammu Kashmir Liberation Front). En dag kom Raja på att han ville leva ett fredligt liv och lämnade JKLF och öppnade istället ett hotell (well) i
Gulmarg och tar hand om hemlösa barn och västerlänningar som vill bo billigt (och röka på, västerlänningarna alltså).
"Probably the most interesting person in Gumlarg... which means that he is probably the most interesting person in Kashmir... which means that he is probably the most interesting person in India... which means that he is probably the most interesting person in the world...," som en typisk, stenad och lättimponerad av allt som inte är USA (ni kan väl typen?) - västkustamerikan uttryckte det hela.
Alltså, jag är medveten om att det är borskämt att klaga, men en dag till med indisk curry,gammal coca cola och kallt ris och jag vet nog inte riktigt vad jag tar mig till. Igår kunde jag inte ens tänka tanken att pallra mig till en restaurang för att äta, just det, se ovan, så istället beställde jag kallt ris med några hårstrån, kall soppa och bröd som sett sina bättre dagar någon gång under 2009 till rummet. Med humöret på topp tog jag efter den delikata måltiden min ena stav i handen och dunkade den hårt, hårt i väggen och skrek till våra ryska grannar att "shut the f... up," men ingenting hände, naturligtvis.
De första fem dagarna i Gulmarg har varit fantastiska med snö och sol och intryck och massa bra citat och bilder till våra artiklar, men nu har några av oss åkt på "the Dehli Belly" och tja... om 2 dagar bor vi på en husbåt i Srinigar, Kashmirs huvudstad, sen är det dags för åtminstone en måltid på Pizza Hut i New Dehli innan jag drar vidare till Goa och västerländska toaletter. Can't wait.
Jag vet inte om det är de eluppvärmda madrasserna som gör det, men vårt hotell verkar vara "rysshotellet". Våra högljudda grannar hann inte mer än flytta ut igår, förrän ett nytt gäng - lika högljutt - flyttade in.
De väcker känslor till liv, ryssarna här i Gulmarg. Och ger näring till entreprenöriella initiativ:
PS: till mina kompisar som försöker messa: ingen teckning än på några dagar!
Just när jag hade vant mig vid tanken att inte duscha/gå på toa/att ständigt frysa/att sitta och äta middag varje kväll tillsammans med ett gäng haschrökande "dudes" som varit här alldeles för länge, mm, kom
Chris på att så här kunde vi inte ha det. Och vips! så flyttades vi till ett boende med
eluppvärmda madrasser och "room service" (oh well). Det är fortfarande iskallt (förutom madrasserna då, alltså, det är väldigt kallt här i Kashmir), men jeesus, vad härligt allt blev plötsligt. Tills: syrran och jag ligger i vår eluppvärmda säng och ska just somna när jag plötsligt hör ett ytterst bekant läte från rummet bredvid.
Ryssar. Vodka-fulla ryssar. Som de här ryssarna pratar, och när de inte är i samma rum använder de walkie talkies och pratar lika mycket för det. Jag dunkar i väggen. De skrattar och svarar "da, da, da" och så pratar de vidare.
Av 300 utlänningar som just nu befinner sig i regionen, är 80 ryssar.
"Jag gillar ryssar, de pratar inte så mycket," sa vår trumpne guide (som hellre vill hänga hela dagarna med åkarna och fotograf-Nicklas och göra tuffa hopp än svara på tusen frågor från mig).
"Hur är det med Al-Qaeda här i trakten," frågade en begåvad amerikan en beväpnad gränsvakt under lunchen idag. "Maybe you should try not to be so.... American?," föreslog hans kanadensiske vän.
Vanlig konversation på berget:
Jag: "But you MUST be Russian?!"
Ryss: "Da"
Jag (på ryska): "Jag bor och arbetar i Moskva!"
Ryss: "Ok".
*********
PS till er som gillar skidåkning: åk hit! Fantastiskt!
Ok. Av alla ställen jag varit på i hela mitt liv (och då har jag till exempel bott i en hydda på den mongoliska stäppen och ätit fårskalle) är Gulmarg i Kashmir utan jämförelse det mest exotiska. Jeeeesus. Vi bor på nåt ställe utan el (sover sked med min syster för att inte frysa häcken av mig). Duscha? Kommer jag nog inte göra på en vecka. Gå på toaletten där det går att spola? Nope, blir nog också först i Goa om åtta dagar. Det är syrran, jag, fotograf-Nicklas, syrrans kille (chefred på australiensisk snowboard-tidning) och tre proffsåkare från Australien och Nya Zeeland. Och så några andra européer och australiensare och så resten muslimska män som helst vill dra oss på kälkar för 20 kronor. Och så åkning på 4000 meters höjd och lite curry till lunch. Och så naturligtvis k-pistbeväpnad militär eftersom vi är 10 mil från pakistanska gränsen, fast, mamma, no worries, här är det lugna gatan. Det finns ett ställe där internet funkar och där lyckades vi flirta in oss hos bossen, men antagligen kommer jag inte kunna uppdatera bloggen så mycket härifrån.
Gas godaias kudahr, som vi säger här i Kashmir.
Om två timmar drar jag till flyget för att resa till
Indien. Under en 18 dagars reportageresa ska jag träffa HM-anställd i
New Dehli (och åka till
Taj Mahal), uppleva
Kashmir på skidor och sist men inte minst bli en "yogi" i
Norra Goa. Jag är laddad med Apotekets handsprit och med yogakläderna jag äger men aldrig har använt. To be continued.
Dehli.
Det här är alltså min förhoppning efter Goa-vistelsen om ni fattar hur jag tänker.
Så här hade vi det i helgen:
Tjusiga Krasnaja Poljana, no snow-edition.
Men det är fint! Tänk, att detta är Ryssland, va?
Istället blev det häng och bastubad vid Katerina Alpiks fina pool.
Ojoj, det tar på krafterna att jobba i Moskva. Tur att Jonas hade en lättsmält bok att ägna helgen åt. (Alltså, på riktigt. Hur snabbt skrev Liza Marklund denna? Tog det henne och den amerikanska författaren James Patterson en vecka?)
Ännu en flygplats. Sochi/Adlers. Fast de bygger en ny flygplats inför OS 2014, som "bara VIP-personer får flyga till än så länge," enligt vår taxichaufför.
Om vi alla liksom tränger ihop oss precis vid öppningen där väskorna kommer ut, då går det nog snabbare! Har sagt det förr, men det tål att sägas igen. Ryssar har inget baggage claim-vett.
Å så tränger vi ihop oss precis framför bandet, allihopa!
Jonas och jag har varit i (normalt sett, nu var det ingen snö) grymmaste ryska skidorten
Krasnaja Poljana i helgen och hängt på härliga hotellet
Katerina Alpik i dagarna två.
Inte lika "grymt" eller "härligt" var dock flygbolaget vi flög med,
Utair. Det är liksom lite märkligt att först åka till flygplatsen
Vnukovo som är någon slags sub-sub-flygplats till
Sheremetevo, bara för att därifrån fraktas i en halvtimme med buss till själva planet.
Väl på planet säger Jonas: "de är de här planen som går ner, bara så du vet, de inhemska, ryska planen".
Sen tvingas vi stå ute i kylan i minus 20 medan en argsint Utair-anställd skrek "njet, njet, ni kommer inte in än"! Tom ryssarna såg förskrämda ut.
Väl framme hämtade en buss hela planet. Tre bussar hade behövts. Tur att jag inte är så känslig mot dofter.
Vi bad om att få sitta långt fram, vid gången. Vi hamnade näst längst bak, i mitten och vid fönstret. På en av våra platser satt en rysk, viktig man (nej, jag förstod heller inte varför han inte bokat business?) och flygvärdinnan frågade oss genast nervöst om vi kunde tänka oss att flytta till platserna allra längst bak.
Äsch, jag vet att det inte låter så farligt, det handlade kanske snarare om att jag samtidigt föreställde mig vad SOK-medlemmarna som ska inspektera de framskridande OS-projekten inför vinterspelen 2014 har att säga om Utanair. Fast om jag känner Ryssland rätt kommer inte några SOK-medlemmar att åka vare sig från Vnukovos flygplats och ej heller med Utair så jag kanske inte behöver oroa mig över just detta.
Andrei eskorterar oss.
Här bakom gömde sig inchecknings-Svetlana, pratandes i telefon med någon väninna. "Tacka veta jag Maria på Aeroflot i Stockholm, sa Jonas. Henne kan Filip och jag ringa om vi är försenade ut till Arlanda, då håller hon planet."
Mums!
Vid Vnukovos "examination zone" tappade jag nästan förståndet.
Men titta, smågodiset har minsann letat sig hit!
Fjällmässigt.
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. De kan de här med att matcha sina outfit, ryssarna. Minns en av mina första luncher med en fullfjädrad ryska - hon hade grön blus, gröna skor, grön ögonskugga och gröna örhängen om jag inte minns fel. "Wow, you look good," sa jag snällt. "I know, I have matched my outfit very well," sa hon.