Meny
Annons

Cecilia Forss – rolig på allvar

Hon är mest känd som Ica-Cindy, men har en guldbaggenominering i bagaget. ELLEs Rebecka Åhlund träffade Sveriges roligaste kvinna för att prata om döden, snyggheten och kärleken. Möt Cecilia Forss.

Ålder: 25 år.

Yrke: Skådespelerska, manusförfattare.

Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm.

Familj: Pojkvännen Alexander Salzberger, mamma, storebror.

Aktuell: Som sidekick till Pär Lernström i Idol 2011, som just nu är på audition­turné och börjar sändas i höst på Tv4.

av REBECKA ÅHLUND foto STELLA PICTURES

En av Sveriges roligaste kvinnor kränger av sig Iphonelurar och jacka och trasslar samtidigt in sin lugg i pilotbågarna. Cecilia Forss och jag har stämt träff på vår gemensamma kvarterskrog på Söder i Stockholm. När hon kommit loss från alla hoptrasslade grejer beställer hon soppa på karljohanssvamp och ett glas rödvin som hon omedelbart ändrar till ett glas cava. Sedan hinner det gå 45 sekunder innan vi pratar om döden.

Cecilia Forss har hunnit bli tillräckligt igenkänd för att inte längre få erbjudanden om dolda kameran-produktioner liknande dem hon inledde sin karriär med. Efter Tv3-floppen Hus i helvete (”Det var en massa folk som faktiskt gick med på att lura sina 18-åringar”) och utskällda Raj raj (som fick en mellanchef på Tv4 att för mig beskriva henne och kollegan Nour El Refai som ”helt hämningslösa, jag tror de är galna på riktigt”), har hon medverkat i Parlamentet, spelat Cindy i Ica-reklamen, smort in sig med läppglans som självmedvetna frilansjournalisten Rebecka i komediserien I Anneli samt blivit guldbaggenominerad för I rymden finns inga känslor.

När vi träffas kommer Cecilia direkt från tåget. Hon intensivrepeterar pjäsen Män som blir en smula irriterade i sällskap av kvinnor på Uppsala stadsteater. Det innebär långa dagar och idogt pendlande, men Cecilia trivs med stränga rutiner.

– Jag går upp tidigt, äter frukost, arbetar hårt, äter lunch samma tid varje dag och kommer i säng tidigt. Det passar mig bra, som frilansare är det annars så lätt att fara i väg åt olika håll.

Hon rättar till glasögonen genom att rynka ihop hela näsan och äter sin soppa utan sörpel. Cecilia Forss är född och uppvuxen i Falun. Hon bodde i ett stort, rött timmerhus med sin familj och kaninen Nina Skutt. (”Jag tyckte aldrig om henne, trots att jag förstod att man skulle vara tacksam över att man fick ha ett husdjur. Jag var bara rädd för hennes klor.”) Mamma jobbade på Film i Dalarna. Pappa Tommy var chef för Gruvmuseet och lokalkändis.

– Jag var väldigt medveten om det, jag ville alltid att pappa skulle kunna vara stolt över mig. Alla visste att jag var Tommy Forss dotter. Jag var duktig, en fin flicka.

En dag fick pappa Forss hemskt ont i ryggen. Han gick till doktorn, som avfärdade värken som diskbråcksproblem efter ett fallskärmshopp. Efter tre års smärtor konstaterade en annan läkare att Cecilias pappa hade cancer, att sjukdomen hunnit sprida sig i hela kroppen och att han hade ett, max två, år kvar att leva.

– Han dog när jag var 17. Det gör saker med en som människa att se någon man älskar liksom bara tyna bort. Jag blev vuxen väldigt snabbt.

Samtidigt, tror hon, har det inte bara haft en negativ inverkan på hennes tillvaro.

– Vår familj blev tajtare, och jag är inte alls lika rädd för döden som jag var innan jag fick se den på så nära håll. Sorgen har förvandlats till en styrka. Att veta att man klarar det svåraste man kan vara med om, att det är tufft, men att livet går vidare i alla fall. Mitt perspektiv på livet har förändrats. Jag tar vara på det, tar det på större allvar än jag gjorde förut. Det hände också något med mig när jag inte behövde leva upp till något inför honom längre. Alla hämningar släppte. När jag och Nour gjorde föreställningen Almost like boys stod jag på scen nästan ­naken och skrek: ”KNULLA MIG DÅ RICKY, SÄTT PÅ MIG DÅ!” När turnén tog oss till Falun kom alla fram innan vi började och sa: ”Åh, Tommy hade varit så stolt.” Efter föreställningen var det ingen som sa något alls, det var helt tyst, de viskade väl typ ”tänk att Tommy Forss dotter skulle sluta så här”.

Jantelagen kan upplevas som besvärlig i småstäder. Jag kommer, liksom Cecilia, från en mindre stad och har cirka tusen gånger beskrivit hur jag flyttade därifrån med samma ord som hon använder. ”Så fort jag kunde och fick.” Hennes flytt gick 30 mil, till Stockholm och Kulturamas dramalinje. Nästan direkt fick hon jobb som skådis på såna där middagar där man löser en iscensatt mordgåta. Ungefär samtidigt som hon, tillsammans med Nour El Refai, började spela in sina hysteriska dolda kameran-sketcher, gjorde hon ett sista försök att komma in på Scenskolan.

– Jag tog det oerhört seriöst och läste en monolog ur Strindbergs Pelikanen. Antagningsjuryn satt och skrattade, jag var väldigt teatralisk och allvarlig och fattade ingenting. Efteråt har folk sagt att jag besitter en komisk tajming som inte går att få bort. Jag rök när de sista tretton sökande skulle bli sju antagna.

Karriären tog ordentlig fart samma år, och i dag är Cecilia rätt nöjd med att hon aldrig kom in. Det hade, tror hon, ”förstört mitt eget skapande”.

När hon pratar om sitt eget skapande och skådespeleri påminner hon om en amerikansk barnstjärna – målmedveten och säker på vart hon är på väg sedan evigheter. Redan som sjuåring började hon i en teatergrupp i Falun, hon har alltid älskat att underhålla och stå på scen. Första humorförebilden var Karlsson på taket.

– Jag gick i hängselbyxor i ett helt år. Mina kompisar kallade mig för ”Karlsson”.

När någon frågade vad hon ville bli när hon blev stor svarade Cecilia: ”Jag ska bli tjock och vara militär.” Hon gör en gest över sitt ansikte och sin gängliga kropp.

– Under allt det här bor det en elak liten skallig gubbe.

Det är en löjlig tanke. Hon är lång, vacker och en så perfekt storlek 36 att Acne använt henne som provdocka att nåla upp kläder på för att få rätt storlek. Det händer att hon avfärdas som ”för snygg” när hon söker jobb.

– Men det är nog mest en undanflykt, de tycker antagligen bara inte att jag är tillräckligt bra men vågar inte säga det.

Sitt utseende kommenterar hon objektivt, som om det inte hade med henne att göra.

Jag vet inte om jag någonsin sett någon med så långa ögonfransar som du.

– Jag är medveten om dem, och tacksam.

Vi beställer rårakor till varmrätt. Cecilia är lite skeptisk eftersom hon ”avskyr potatisbullar nämligen”, men låter sig övertalas. Hon öser på gräddfil, rom och rödlök och ser belåten ut.

Det sägs att snygga har det lättare …

– Jag vet inte. När jag var liten var jag den där roliga tjejen. I mellanstadiet blev jag snygg, och det gick inte ihop med att vara rolig. Mamma trodde att hon anmälde mig till ett statistregister, men det var en modellagentur och jag gjorde en del reklamplåtningar och lite Frida och Vecko-revyn. Folk trodde att jag var 17 fast jag var 13, fotografen kunde säga typ ”var lite sexig” … Jag berättade inget om modellandet i skolan, och när de ändå upptäckte det skämdes jag. När andra började se mig som en snygg tjej, som ett sexobjekt … Jag tyckte att det var skitjobbigt.

Du är fortfarande en snygg tjej.

– Ja, fast det är inte min identitet. Det var viktigt för mig att vara rolig igen. I dag kan jag spela på mitt utseende, det är mitt trumfkort eftersom jag ser så trevlig och ofarlig ut. Jag är väluppfostrad och tillmötesgående tills jag har folk runt lillfingret, och då … BAM! Jag har tagit tillbaka min personlighet. Och herregud, så snygg är jag inte.

Cecilia Forss mimik är fascinerande. Hon kan berätta något helt allvarligt och sedan göra en knappt märkbar, skev dragning med ena mungipan som får allt det hon just sagt att växla betydelse. Hennes ansikte kan se totalt nollställt ut, för att sekunden senare kanske slå över i gapskratt eller skrikgråt. Under de timmar vi träffas känns det som om hon när som helst skulle kunna säga ”men du, jag har faktiskt bara ljugit hela tiden, jag är Cecilia Forss okända tvillingsyster”. Och jag skulle köpa det.

Den där dubbelheten, korsningen av städad flicka och gaphals, mellan blankt lack och svart bråddjup, är det övergripande temat i nästan allt Cecilia gjort. Tja, hela hennes karriär: både teaterroller med allvarlig underton och Cindy i Ica-reklamen. Vi fnissar lite åt Rebecka i I Anneli, som sitter med sin laptop, överdoserar latte och snackar deadlines … tills jag inser att det är exakt vad jag själv heter och gör. Cecilia ser förvånat på mig.

– Men du är väl inte sån? Sån där världsvan medie-Stockholmstjej som hänger på Riche.

Det händer att jag är på Riche.

– Jaja, men du är inte sån. Jag har mött såna tjejer, de är från Stockholm och även om de inte har någon deadline så säger de att de har en. De har en bild av vem de ska vara, och de lever efter den mallen även när de kollar på tv. De går upp tidigt och sminkar sig naturligt och rufsar till håret lite sexigt och kommer in någonstans och bara ”gud, vad jag stressade hit”. Den här tjejen alltså … hon lever i en supertrendig box, och där dör hon. Det är fascinerande. Att vara en sån tjej är min värsta mardröm. Men jag studerar dem, jag är superintresserad av beteenden.

Kan det inte vara lite så att vara en rolig tjej? Alltså som en box, fast med roliga väggar i stället för caffelatteväggar?

– Men jag är inte komiker, jag är skådespelare med en komisk ådra. När jag ska åka till Tv4 för att vara med i Parlamentet säger jag till min kille: ”Men varför då? Jag är inte rolig!” Jag ser mig verkligen inte som bara kul. Jag skulle aldrig göra standup till exempel. För att det ska bli roligt måste det finnas lite mörker med.

Cecilia längtar efter att göra mer film och har ett stort projekt på gång som fortfarande är en hemlis när vi träffas. Dessutom har hennes kille sedan två år tillbaka, skåde­spelaren och manusförfattaren Alexander Salzberger, just flyttat till Göteborg för ett års arbete, så hon har ett distansförhållande att administrera.

– Men det går jättebra, som längst har vi varit ifrån varandra i tio dagar.

Hur träffades ni?

– Vi var bekanta sedan tidigare, och när jag satt på ett tåg på väg från Uppsala messade han: ”Jag sitter i vagn 15, kom och säg hej!” Och då gjorde jag det … Sen gick vi hem till en kompis och drack vin och dansade limbo.

Nu är ni förlovade.

– Ja. Och när vi var i Buenos Aires tatuerade Alex in ”Cecilia” över bröstet och jag satt bredvid, både chockad och smickrad. Det där är en av grejerna jag älskar med honom. Det är inte bara snack, han gör det också.

Ni har samma jobb …

– Ja, fast han är lite mer finkultur, haha.

Och båda arbetar mycket med humor.

– Ja, vi har roligt ihop, men det är inte som att vi sitter och drar skämt dygnet runt. Vi har en del mörker bakom våra glada fejs. Det här låter så patetiskt men vi är som yin och yang. Vi kompletterar varandra extremt väl. Vi mår bra tillsammans, men vi är bra på att investera i oss själva också. Förra året la vi alla våra pengar på att resa och ha det ganska jetset, vi var i Argentina i en månad, i Kroatien, firade jul i New York … Vi tar hand om oss.

Det slitna uttrycket ”ta hand om sig själv” dyker upp flera gånger. Men till skillnad från andra sönderstressade stackare så verkar Cecilia faktiskt göra det på riktigt – både med kroppen och själen. Hon går i terapi en gång i månaden, skriver mycket, tränar (”hopp och skutt, bygga muskler är tråkigt”) och älskar massage och ansiktsbehandlingar. Vi pratar om hudvård en lång stund, hon erkänner att hon är i princip besatt av hudvårdsprodukter, skulle kunna driva en exklusiv hudvårdssalong om allt annat sket sig, och jag får skriva upp mitt bästa produkttips (Ole Henriksens Truth serum) på en servett åt henne.

Egentligen har hon inte alls tid att ge några intervjuer, men eftersom ELLE är favoritlektyr gör hon ett undantag.

– Jag älskar flärden, modet och att det finns lite allvar i blandningen också. Jag är estetiskt lagd, jag älskar vackra ting, inredning, design, mode … Men jag märker att jag börjar bli gammal! Jag skulle, ärligt talat, inte behöva byta ut något i min garderob under de närmaste fem åren.

Oj.

– När jag var yngre gillade jag konstiga plagg, nu gillar jag det enkla, välarbetade. Jag köper mycket svenskt. Whyred, Rodebjer, Acne. Och mycket second hand.

Ah, mer ”tidlöst och det får kosta lite”?

– Exakt. Vi har en dyr säng, vi har stringhyllor … saker som håller långsiktigt. Kvalitet och design. Hehe.

Ingen av oss är sugen på vare sig efterrätt eller kaffe. Jag måste plötsligt fråga om Hollywood.

Har du någon dröm om det?

– Hm. Jag är precis i början av allt, jag vill etablera mig här och få någon sorts vardag som fungerar. Vara lycklig skådespelare. Och jag vill ha barn, jag skulle aldrig offra barn för karriär, även om jag inte vill skaffa dem riktigt ännu. Men nej, Hollywood är ingen superduperdröm.

Vi börjar packa ihop. Sällskapet som suttit och tjuvlyssnat, alldeles knäpptysta i tre timmar, försöker hitta något att prata om. Cecilia spärrar upp ögonen.

– Du vet, jag tycker att det är mycket mer intressant att bjuda på en sårbarhet än ett skämt. Jag vill göra så mycket, jag vill inte hamna i ett visst fack, typ ”hon är rolig”. Och jag tror inte jag gjort det heller, jag kan vara både Cindy och bli guldbaggenominerad. Alla sa det innan jag började med Ica-reklamen: Du måste välja. Du kan inte både vara seriös skådespelare och göra reklam. Men jag har aldrig tänkt så, jag väljer jobb så att jag mår bra och kan överleva. Och ärligt talat, Cindy har aldrig inverkat negativt på min karriär, däremot har jag fått många ryggdunkar typ ”fan vad kul att det funkar för dig, att göra så olika saker.”

Hon tittar snett mot långörade sällskapet bredvid.

– Jag har många strängar på min lyra. Hehe.

Jag är rätt säker på att hon menar det.

På Guldbaggegalan i januari i år.

Ur Män som blir en smula irriterade i sällskap av kvinnor

Ur filmen I rymden finns inga känslor.

Kommentera
Annons
Annons
Annons










Annons
Mobilsajt: / AV