Här är den nya generationen som drömmer om ett "vanligt" liv

16 jul, 2021
AvRedaktionen ELLE
Nya generationen drömmer om ett vanligt liv
Kalla oss vanlisar! En ny generation rebeller strävar efter en enklare, lyckligare och mer lågpresterande tillvaro. Är det dags att kasta alla karriärbollar i luften – och säga hej då ekorrhjul?
För att spara den här artikeln
måste du vara medlem
Logga in på ditt kontoellerSkapa ett konto här!
Annons
Rangan Chatterjees andningsövning som minskar stressBrand logo
Rangan Chatterjees andningsövning som minskar stress

Jag hade blivit uppsagd på grund av övertalighet tre gånger på lika många år och började fundera över om universum försökte säga mig något. Hade ödet verkligen bestämt att jag skulle fortsätta jaga de där välavlönade jobben med snygga titlar, hetsa mig upp för karriärstegen och hantera varje bakslag med att sikta ännu högre – så att mitt nästa kliv skulle framstå som än mer imponerande, både inför mig själv och min omvärld?

I flera decennier mätte jag mitt egenvärde i yrkesmässig framgång, jag bar den likt en Gucci-kavaj, en symbol för ”vilken sorts” person jag var. Jag tyckte om statusen. Min bio på Instagram var en trevlig påminnelse om att jag kommit längre än yrkesvägledaren på min skola i södra London hade kunnat föreställa sig. Bibliotekarie eller engelskalärare var hennes förslag. Men när jag utsågs till Årets student som 15-åring fick jag smak för berusningen av att prestera bättre än genomsnittet – och på den vägen var det. Jag dokumenterade mina bedrifter i sociala medier såklart, dels för att stärka mitt ego, dels för att framgångar inte blir lika framgångsrika om ingen känner till dem. Eller det var vad jag trodde då.

Hitta balansen i livet!
Hitta balansen i livet!

I ärlighetens namn var jag trött på allt strävande. Jag var stressad och kände tomheten skava i mig – ett hålrum i mitt innersta som inga utmärkelser eller tjusiga luncher kunde fylla. Så när jag förlorade mitt jobb som högt uppsatt chef på en av de främsta kreativa agenturerna, en arbetsplats som hade slukat så mycket av min energi, stannade jag helt enkelt upp.

Annons

Jag klev ur ekorrhjulet. Jag umgicks med min lilla dotter, läste böcker, skrev för mitt höga nöjes skull och återupptäckte Sonic på Xbox. Enstaka frilansuppdrag täckte levnadskostnaderna, men jag tackade nej till allt som var mer långvarigt.

”Jag kände mig lyckligare och friare än på länge”

Det visade sig att det ”oansenliga” liv som jag hade gjort allt för att slippa inte var så tragiskt, trots allt. Jag kände mig lyckligare och friare än på mycket länge. Jodå, jag förde en evig inre kamp – jag var inte misslyckad, jag svek inte feminismen. Och till min förvåning kreverade jag inte av avundsjuka när jag såg hur gamla kollegor fick de jobb som jag normalt hade siktat in mig på, vilket var en oerhörd lättnad. Genom att pausa mina höga ambitioner insåg jag att jag inte var tvungen att vinna längre – jag ville bara njuta av matchen.

– En del av det fina med att inte känna sig tvingad att leva det storslagna livet är att fler möjligheter öppnar upp sig, säger Sophie, en 35-årig före detta tidningsredaktör. När man slutar sträva efter den där framgångsnivån, så spelar allt sådant mindre roll och man inser hur mycket glädje det finns att hämta i det lågmälda.

Annons

Sophie valde också att sluta på sitt högavlönade jobb när hon insåg att den lyckade, men stressiga, karriären hindrade henne från att må bra.

– Jag minns att när jag sa upp mig var jag tvungen att hitta på en anledning. Det är helt enkelt för tabubelagt och ofattbart att bara säga ”vet ni vad, jag insåg att det här inte var min grej”.

Vi pratar om vad hon ska göra framöver och Sophie medger en smula skamset att hon gärna vill gå en kurs i möbeltapetsering, vid sidan av de copywriter-uppdrag som betalar räkningarna. Hon skrattar åt sig själv.

Kanske är det dags att pausa från all karriärhets?
Kanske är det dags att pausa från karriärhetsen?

– Alltså, jag måste hindra mig hela tiden från att försöka ge allt ett annat sorts sken på sociala medier, ”Det här är mitt nya jag!”, som för att visa alla andra att jag har fattat ”rätt” beslut. Men faktum är att så fort vi slutar bevisa för andra hur fantastiskt det vi gör är, så slutar vi också fjättra oss själva vid våra livsval. Vi får mer frihet att ge andra saker en chans och upptäcka vad vi verkligen trivs med.

Annons

Precis som Sophie kan jag nu njuta av en vardag där allt inte går ut på att imponera. Men vi har hunnit fylla 30, och mer därtill, så det var många år som gick åt till att sikta mot stjärnorna. Men det senaste året har jag märkt att allt fler unga människor också börjar skifta fokus. De överger den tröttsamma strävan efter att bli någon – som initierades av oss millennials (förlåt!) – och sällar sig till den växande armén av vanliga och stolta.

Millennials har blivit Generation utbränd

Kanske har pandemin eldat på något som skulle ha hänt oavsett. Världsekonomin är i gungning. En omfattande lågkonjunktur är på ingång och generation Z blir de som får leva längst med konsekvenserna. Medan 0,1 procent av mänskligheten alltid kommer att frodas ser det mer osäkert ut för resten av oss. Kanske blir ekonomisk status alltmer ointressant. Det senaste året har vi dessutom lärt oss att framgång är ett flytande begrepp och vår syn på vad som är extraordinärt förändras. Sällan har väl de hjälteinsatser som utförs av sjuksköterskor, vårdpersonal och städare kontrasterat så skarpt mot influencers som flyr verkligheten för att festa i Dubai. Kanske bryts äntligen illusionen om självtillräcklighet.

Annons

Över sju miljoner människor har klickat på Anne Helen Petersens essä How millennials became the burnout generation sedan den publicerades hos Buzzfeed 2019. I sin bok Can’t even hittar hon ursprunget till den där känslan av att ”alltid misslyckas” i välmenande föräldrar. Ofta första generationen medelklass, som bokade in barnen på allsköns aktiviteter, kurser, lekdejter och praktikplatser. All tid skulle läggas på att förvalta det personliga humankapitalet. Nu är barnen vuxna och utbrända av sina upplevda misslyckanden.

Nu kliver vi av framgångsstegen.
Nu kliver vi av framgångsstegen.

För är det inte så, erkänn nu … att de som aldrig lämnade hembygden – de som rotade sig och fick barn i ung ålder – betraktades som lite misslyckade? Oavsett hur lyckliga de var så låg det en skammens skugga över deras liv. Vi förknippade det med brist på talang, intelligens och den spänning våra egna fullspäckade agendor hade så mycket av. Det här synsättet har hindrat många av oss från att ens ifrågasätta huruvida vi faktiskt är lämpade för ”det exceptionella”, varpå vi döms till oundviklig utbrändhet.

Annons

21-åriga Amelia har egen erfarenhet. Hon tog examen från universitetet i Exeter 2019 och var den första i klassen som fick en imponerande anställning i London. Efter uppväxten i lantliga Cornwall kände hon att livet skulle bli totalt meningslöst om hon inte bodde i en storstad och jobbade med event.

– Jobbet var i själva verket fruktansvärt, berättar hon. Jag insåg snabbt att oförutsägbarheten och den totala stressen, utan utrymme för felsteg, skulle sluka all min energi. Jag försökte verkligen intala mig själv att jag älskade mitt nya jobb och nya stad. Jag postade inlägg i sociala medier, försökte visa den glamourösa sidan, men i själva verket satt jag och grät inne på en toalett i 45 minuter innan varje inlägg.

Åh, sociala medier – själva gnistan till alla stora drömmars fnöske, tack vare möjligheten att inte bara bjuda in det extraordinära, utan också den eviga tillgången, dygnet runt. Innan internet var exceptionella människor skådespelare, rockstjärnor eller fotbollsproffs – sådana som syntes i tidningar och på tv, men existerade i en annan värld. Precis som gudarna i det antika Grekland kunde vi dyrka dem, men vi dödliga kunde aldrig bli dem. Nu samexisterar vi och lever bara ett scroll ifrån varandra.

Annons

Det är nog inte så att vi verkligen vill vara Beyoncé eller Elon Musk, men vi känner att vi måste vara vårt eget livs Beyoncé. Vårt allra mest upphöjda jag.

– Det finns en upplevelse av att vi är kidnappade av sociala medier, förklarar professor Donna Freitas, författare till boken The happiness effect: How social media is driving a generation to appear perfect at any cost.

”Jag vill bara kunna slappna av!”

Donna Freitas har ägnat flera års forskning åt hur universitetsstudenter och nyutexaminerade navigerar sina liv på nätet.

– Vi låter andra utvärdera våra liv in i minsta detalj, hela tiden. Mina studenter tror att de hamnar utanför om de inte gör det, eller att de ska betraktas som suspekta. Något som fascinerade mig precis när jag påbörjade min forskning, var språket som de jag intervjuade använde för att förklara sina liv. De pratade om sin ”publik” och till och med biologistudenter kunde referera till sitt ”varumärke”.

Annons

Och vårt varumärke är inte bara det vi gör, utan också vad vi säger och vad vi tror på. Det behövs inte någon förmögenhet för att betraktas som framgångsrik i sociala medier, men man får gärna framstå som socialt engagerad. Ju högre du kan skrika, desto bättre.

– Jag vill bara kunna slappna av, säger 21-åriga transkvinnan Ella. Det var tillräckligt svårt med transitionen och att berätta för familj och vänner. Och nu känns det som att jag inte är tillräckligt mycket transaktivist. Jag är introvert, jag är inte politisk. Jag vill bara vara mig själv men får alltid höra, ”Varför stöttar du inte den här personen, retweetar det här eller ger pengar till den här personens operation via GoFundMe?” Jag är stolt över att vara trans, men jag är lågmäld. Det är som om jag inte existerar om jag inte är den öppnaste och modigaste transpersonen i världen. Jag är trött på det.

Hej då, stress!
Hej då, stress!

Eventkoordinatorn Amelia tröttnade snabbt på att hantera den outhärdliga situation det innebar att låtsas att hennes liv var fantastiskt. Nu omskolar hon sig till lärare, ett jobb som hon brukade tycka var för ”vanligt och tråkigt” och har flyttat tillbaka till Cornwall.

Annons

– När jag väl insett att ett arbete inte måste vara rena plågan och märkte hur underbart det var att få hjälpa barn, kände jag stolthet över att välja en yrkesbana som verkligen intresserar mig. Pengar eller att ”vara någon” är inte allt. Jag njuter av att kunna träffa vänner, ha tid med en ordentlig lunch och att träna. Folk kanske ser ner på mitt val, men jag ångrar ingenting.

Amelia jobbar på att utveckla sitt eget recept på lycka, vilket gör henne till en av få med goda förutsättningar, enligt doktor Laurie Santos, professor i psykologi på Yale.

– Många av oss väljer karriär och livsstil utifrån vad vi tror ska göra oss lyckliga. Forskning visar att vi dessvärre har bristande intuition när det gäller vad som fungerar. Vi tror att pengar, karriär och titlar innebär lycka. Men studier visar att vi har fel. Och vi satsar ofta på fel saker på bekostnad av sådant som verkligen gör oss lyckliga: starka sociala band, mer fritid – det forskare som Ashley Williams kallar för ”tidsrikedom” – eller helt enkelt en tillvaro där vi har tid att stanna upp och lukta på blommorna.

Annons

Doktor Santos håller med om att vi har nått en brytpunkt och att ett bakslag för ”det storslagna livet” närmar sig. Hennes kurs The science of well-being är Yales mest populära någonsin, vilket kan förklara de markanta attitydförändringarna hos generation Z.

– Jag tror att allt fler inser att det finns viktigare saker i livet och de börjar oroa sig för att gå miste om det.

Att välja ett mer tillbakalutat liv innebär inte att svika sina ambitioner, något Sophie kan skriva under på.

– Jag blev extrem åt det andra hållet och började jobba på mina kompisars kafé. Men att göra kaffe latte var inte min grej i längden. Jag tror att man måste hitta njutningens kärna i det enkla livet. Det var inte så att mina ambitioner hade dött, men jag behövde liksom väva in dem på ett sundare sätt.

Störst är inte alltid bäst

Jag kan relatera. Med stigande ålder känns det som att jag alltmer utvecklas till en person med min alldeles egna definition av vad lycka och framgång är, men utan att min arbetslust har sinat. Under min ”arbetslöshet” började jag skriva för nöjes skull, vilket resulterade i en roman – som den ambitiösa kvinnan i mig gärna vill få publicerad så snart som möjligt och helst ska det bli en bästsäljare … Jag är bättre på att hejda sådana impulser nu. Jag påminner mig själv om att oavsett vad som händer med resultatet, så är det den kreativa processen, att skriva, som är rolig – och alldeles tillräcklig.

Annons

Genom att rata det överdådigt ”imponerande” livet – som i stället för personlig utveckling går ut på att så högljutt som möjligt torgföra de rätta åsikterna om allt, hela tiden, och där arbetet inte är något man nödvändigtvis trivs med, utan mer en prestationsfabrik med fokus på att bli VD innan 30 – blir dagens rebeller de som inser att störst inte alltid är bäst. Det vi nu ser är början på slutet av vår ändlöst uppkopplade hyperperformativa 110 procents-kultur och många av oss strävar i stället mot en rent omvälvande vanlighet. Som Alain de Botton skriver i boken Statusstress från 2004, ”Världen består av de privilegierade som kan vara alldagliga och de fördömda som tvingas vara enastående”. Om vi lyckas dämpa våra egon tillräckligt länge, så finns lycka och frihet i det lilla livet. Var inte rädd för att önska dig dit.

Text: Lotte Jeffs Foto: Mattias Björklund Stylist: Anna Fernandez Modell: Sara Eirud
Startbild:
Sex/life/ Netflix

Annons