Kylie Minogues bästa stilråd – om trosor, rosor och uniformen som funkar varje dag

Två saker att förvänta sig när man ska träffa Kylie Minogue: att hon är urtrevlig och pytteliten. Och ja, kryss i båda rutorna. Hon är dessutom söt som en docka och rik som ett troll, 46 år ung, en mode- och popikon och nu också ansikte (eller, ja, rumpa) för den internationella kampanjen Kylie Minogue for Sloggi. Hon har varit med i designprocessen av den nya linjen, från tyger och färger ända ner till förpackningen.

ELLE får en exklusiv intervju med Kylie på snygga Hotel Zoo i Berlin, där hon är för att prata om just Sloggisamarbetet. Hon ville vara ”lokalt klädd” och har en ljusrosa Kilian Kerner-klänning som hon matchar med sin garderobsfavorit nummer ett, ett brunt skärp köpt i en amerikansk arméöverskottsbutik 2002.

Hur kom ”Kylie Minogue for Sloggi”-kollektionen till liv?

– Eftersom jag aldrig kan bestämma mig valde vi två-pack, som vi kallade “Dag och natt”. Det är inte nödvändigtvis för dag och natt, men man har de alternativen. De var två modeller från den befintliga kollektionen som jag verkligen gillade – och jag fick sätta min färg och min prägel på dem.

Vilket är ditt första underklädesminne?

– Jag försöker verkligen att tänka efter här … Mina första minnen är väl egentligen mer badkläder, förmodligen eftersom jag har fotografier från stranden när jag är fyra eller fem år. Annars skolan, som när skoluniformen fastnar i trosorna och det är världens undergång, haha!

Vilken underklädesperson är du?

­– Både praktisk och lite mer sexig. Det är därför den här två-packsgrejen funkar för min hjärna. Men jag älskar verkligen underkläder. Jag har böcker om det, jag har vintagegrejer som jag samlat på mig genom åren, jag har arbetat för olika företag. Först för H&M, jag har gjort en film för Agent Provocateur, drev min egen linje Love Kylie under några år. Ju mer jag lär mig om hur olika företag arbetar med underkläder och hur vi förhåller oss till det, desto mer intressant är det. Vissa saker som vi gjorde med Love Kylie var lite provocerande då, men anses normalt nu, ja vi var på rätt spår.

Vilken är din personliga favorit i din samling hemma?

– Jag vet inte om jag har en favorit. Det finns saker som jag sällan bär men som jag aldrig kommer att slänga, och jag har stapelvaror – ja, jag har alldeles för mycket i lådorna. Jag har massa grejer från min egen serie som jag trodde på och fortfarande älskar.

Hur stor är din underklädesgarderob?

– Den är omfattande, haha! Jag behåller plagg som kan vara bra för plåtningar, och jag har fantastiska vintagegrejer eftersom jag samlat en hel del. Konstigt nog passar de fortfarande, men det kommer de nog inte att göra för alltid.

Hur viktigt är det att behån och trosor matchar?

– Jag är inte bäst på matchning. Jag vet inte om andra kvinnor känner igen sig i det, men när jag matchar känner jag liksom, jag gjorde det! Man har en favoritbehå och en favorittrosa, och om de två går ihop, då har man … a moment!

Vad innebär det att vara sexig för dig? När känner du dig mest sexig?

– Åh, vem kan svara på det? Jag vet inte, man kan sitta i sina joggingbyxor och en t-shirt med sin pojkvän eller älskare eller om en vän säger ”Åh du ser het ut!”. Man kan känna sig sexig då. Eller i en vacker klänning. Eller i ingenting alls.

 Hur har din stil utvecklats genom åren?

– Återigen, jag har två sidor. Jag har min vardagsuniform, som passar min lata sida: jeans och stövlar. Den tar mig från A till B, jag kan sitta i timmar i ett plan, jag kan få saker gjorda, gå på möte, det är min uniform. Kanske med ett linne och en kofta över. Men om jag inte fick chansen att leva ut alla mina fantasier med olika kläder, showdräkter, plåtningar – nyligen skulle jag vara Marlene Dietrich – kanske min vardagsstil skulle vara med flamboyant. Jag älskar att jag får utlopp för galna fantasier men okej, ibland hatar jag det. Eftersom det kan vara så extremt obekvämt.

Har du en speciell stylist?

– Jag arbetar med ett fåtal personer, ja. Men min creative director sedan, åh Gud, över 20 år, är Willy Baker som jag träffade i en Vivienne Westwood-butik 1992. Jag var där för att titta och han jobbade där och började, tja, trakassera med mig med ”Jag har några idéer, vill du ta en kaffe och diskutera dem och jag sa ”OK”. På den tiden gjorde jag en hel del plåtningar med en god vän, hon är fotograf och konstnär, och vi hyrde på sin höjd ljus men jag gjorde mitt hår och smink själv, super-lo-fi-plåtningar som ändå har hållit för tidens tand och fortfarande är bland mina favoriter. Vi fotograferade i min lägenhet och jag lät Willy komma med kläder men han fick inte vara med, haha. Så småningom lärde vi känna varandra och han blev en stylist och är numera creative director för alla mina turnéer. Vi har vuxit upp tillsammans och han har gått från att vara en finnig butikspojke till min kreativa partner.

Vad är det bästa råd han någonsin gett dig, stilmässigt?

– Jag har inte det som ett citat, men han är bra på att pusha mig. När jag känner mig lite rädd, osäker, lat, då knuffar han mig över kanten. Som när jag uppträdde med Robbie Williams, och det var en minimal Julian MacDonald-klänning, och jag sa bara: jag kan inte. Jag hade ingen aning själv, och vågade inte riktigt lita på två homosexuella män, men jag bar den och den var sensationell! Jag ser tillbaka och undrar vad i hela friden jag oroade mig för.

Har oron förändrats under åren?

– Nä, jag känner mig lika bra och lika osäker som alltid. För jag ser tillbaka på stunder när jag oroade mig för ditt och datt och 20 år senare tänker jag ”Jag var felfri, vad var problemet?”. Det är en lärdom: man är den man är och man försöker vara så snäll mot sig själv som möjligt.

Vilka stilråd skulle du ge någon som frågade?

– Tja, gör vad som fungerar för dig … det är inte nytt, men jag vet när jag har försökt för mycket, då har inte funkat för mig. Och det är coolt, det är så man lär sig och utvecklar sin stil. Men alla älskar inte mode, och i så fall, tur för dig! En kille som jag jobbar med har svarta jeans och svart skjorta varje dag. En liten del av mig avundas honom. Du vet, han behöver inte tänka på någonting, någonsin, förutom att ha ett lager av svarta byxor och skjortor. Man ska inte känna sig pressad att vara modeintresserad men jag råkar gilla det och det har jag gjort sedan jag var tonåring.

Kommer du ihåg hur det började?

– Min mormor lärde mig att sy och vi gick till Spotlight eller Lincraft och köpte mönster som vi la ut på pingisbordet hemma … Jag köpte stuvbitar för 10 cent styck och lärde mig verkligen massor. Även om jag inte hamnat i musikbranschen skulle min kärlek för mode och design ha varit lika stor.

När du är ute och shoppar nu för tiden, bär du peruk, hatt eller solglasögon?

– Jag försökte för många, många år sedan – katastrof. Folk bara ”det är Kylie Minogue i en peruk.” Så jag blev bara ännu mer generad. Nej, jag kan vara ganska inkognito. Du vet, jag är så liten, och jag går fort. Och det är viktigt för mig att kunna göra det – återigen är det de två sidorna av mitt liv: om jag är på turné har jag ett team med människor, säkerhetsvakter och allt runtomkring. Men i vardagen, i den verkliga världen – den andra verkliga världen – tar jag bara en taxi och tar mig runt själv. Förstås.

Vilken av alla dina stilar eller outfits är din favorit?

– Att välja en … Bara för att jag kommer på den nu, jag vet inte varför, så hade jag en lång svart Dolce & Gabbana-klänning med utskärningar i sidorna under Fever-turnén 2002. Det var den enklaste looken på turnén och det regnade röda rosenblad … Men om 10 minuter kommer jag att komma på något annat.

– Vissa kvinnor skulle förmodligen säga ”Åh min brudklänning” men jag har så många galna outfits att välja bland … Jag menar, tänk att få förklara för Jean Paul Gaultier vad en speciell del av showen handlar om och sen se på när han designar en klänning på nolltid! Eller när Dolce & Gabbana ritar en catsuit … För mig är det lika fascinerande som att se en raket åka till yttre rymden eller en blomma slå ut. Det är något som verkligen berör mig. Kreativiteten!

Vilken är din favorit-Kylie-låt?

– En av mina favoriter är Love at first sight. Jag har inte skrivit alltför många av mina låtar, men jag minns när vi kom på den. Vi hade redan Can’t get you out of my head, så vi visste att vi hade en killer, men den fick inte så bra mottagande från skivbolaget, vi bara: “va?” Men nu gillar jag faktiskt att sjunga Lucky och Locomotion, mina första singlar, trots att jag under en period låtsades att de inte fanns. Nu kan jag njuta av dem – och det gör publiken också.

Hur är det egentligen som att vara på turné?

– Jag älskar det. Det är beroendeframkallande, det är ansträngande, det är en konstant hög stressnivå: man får inte bli sjuk eller förkyld, men det blir man ändå alltid eftersom man reser med 80-100 personer, och man måste göra så gott man kan ändå, och bara försöka hålla formen. Men jag absolut älskar det. För mig finns inget bättre.

Vad är det bästa?

– Jag får titta ut över publiken och se människor som har kul och sjunger med till låtar, vissa låtar är 28 år, en del är ett år gamla. Vissa människor är fem år, det finns homosexuella, straighta, morföräldrar, barn – den mest fantastiska demografin! Och bortsett från känslan som är ganska lätt att föreställa sig för någon som inte är i den situationen, är det som verkligen berör mig gemenskapen. Jag kommer aldrig att prata med 99,9 procent av er, men vi träffas och möts ändå. Energin är påtaglig. Ibland har jag haft en nästan utomkroppslig upplevelse och känt att “detta är riktigt coolt – nu ska jag njuta!”. Jag har verkligen jobbat hårt under en lång tid för att få ut mitt budskap till alla dessa människor, och ibland har det varit svårt och självförtroendet på botten … Jag hade ett par tillfällen på förra turnén när jag kände bara: låt oss flyta en stund. Sen kommer jag tillbaka till verkligheten: vad händer nu? Vad gick fel, vad gick rätt, vad kan jag göra bättre?

Vad är det första du gör när du kommer hem från en turné?

– Slappar. Slappar riktigt ordentligt. Men det tar ett tag att anpassa sig, under en vecka vet jag inte var jag är eller vem jag är. Det är också farligt att göra ingenting, både fysiskt och psykiskt, det kan lätt bli deppigt. “Var är alla, var är de 10-15 000 människorna?”

Så vad gör du då?

– Åh det finns alltid saker att göra. Packa upp till att börja med!

Du verkar nära din familj – vad har den betytt för dig genom åren?

– Bortsett från allt? När det går bra, vill jag dela det med dem. När saker inte går bra, vill jag kunna lita på dem. Som de vet att de kan göra med mig. Mitt team är som min andra familj, och jag tillbringar mycket mer tid med dem, men ja, jag står riktigt nära min familj. Och vi funkar bra ihop. Min bror är i mitten och är kameraman sedan 25, 30 år och står liksom på andra sidan – han skulle aldrig i livet vilja vara artist. På något sätt hamnade min syster och jag här. Till exempel uppträdde Dannii på Mardi gras i Australien och jag var i Melbourne, så jag åkte upp till Sydney för att vara med. Hon var orolig att hon inte skulle må bra på kvällen så jag gav henne lite lotions och potions och grejer som jag använder när jag inte mår bra och ska uppträda. Vi behöver inte förklara saker, vi förstår varandras känslor och rädslor … Och vår bror är bara denna fantastiska klippa som vi kan hålla fast oss i när det blåser.

Av Mari Janson

Äntligen fick Kylie träffa ELLEs redaktionschef Mari Janson!