Långläsning: Edda Magnason – en vals för Monica
Hon är sångerskan som gör skådisdebut – i en huvudroll, i en storfilm. Och Edda Magnason är briljant som Monica Zetterlund. ELLEs Erika Vallin mötte höstens svenska stjärna och pratade musiklegender och livsbejakande vemod.
av ERIKA VALLIN foto EMMA SVENSSON
✿ ✿ ✿
Edda Magnason
Ålder: 29.
Yrke: Sångerska och skådespelerska.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Familj: Pojkvännen Emil Jensen, artist, och mamma, pappa och sex syskon.
Aktuell: Spelar huvudrollen som Monica Zetterlund i filmen Monica Z, premiär 13/9. I höst sjunger hon i en dansföreställning i Malmö baserad på Sigur Rós-sångaren Jonsis soloalbum.
Musik: Hyllade albumen Edda Magnason (2010) och Goods (2011).
✿ ✿ ✿
Monica Zetterlund
(1937–2005) var en av Sveriges främsta artister. Hon sjöng jazz och schlager och uppträdde i revyer och som skådespelare. Tage Danielsson beskrev henne i dikten Den eviga som ”ett lingonris i ett cocktailglas”. 1993 fick hon Musikaliska akademiens främsta utmärkelse: Medaljen för tonkonstens främjande. Monica Zetterlund omkom i en brand i sin lägenhet på Birger Jarlsgatan i Stockholm, 2005.
Åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt
Sakta gå hem genom stan
En kyss sen går man sakta igen
Sakta en tur genom stan
Den är som en sorgsen discolåt, som den svenska sommaren, vacker så att det gör ont. Man dansar med gråten i halsen. 1961 sjöng Monica Zetterlund Sakta vi gå genom stan för första gången, i en kabaréföreställning i Stockholm. Den långsamma jazzhitten är en tonsatt gryningspromenad genom staden, när solen är på väg upp, efter en natt där det aldrig fanns någon egentlig morgondag. Den blev hennes stora kommersiella genombrott. Beppe Wolgers översatte den amerikanska jazzhitten Walkin my baby back home, och ovanpå de vispande jazztrummorna, basgången och blåsinstrumenten flyter Monica Zetterlunds röst. Mjukt raspig och rik. Närvarande och svårfångad. En fågel på flykt, alltid i rörelse, full av motsägelser.
✿
Edda Magnason rusar fram längs Oskarsvägen på Lidingö. Det blonda håret står på ända, svarta mascaratårar smetar över kinderna, hon vrålar ut sin sorg. Det är den sista inspelningsdagen av filmen Monica Z, höstens stora svenska kostymdrama om sångerskan och skådespelerskan Monica Zetterlund. Danske regissören Peter Fly och manusförfattaren Peter Birro dirigerar Edda Magnason i huvudrollen som den värmländska superstjärnan. Vera Vitali spelar sidekicken och kompisen Marika. Sverrir Gudnason är basisten, vännen, och till sist den stora kärleken, Sture Åkerberg.
Monica Z skildrar åren kring Monica Zetterlunds stora genombrott. Från den skakiga starten där bittra kolleger sticker hål på hennes drömmar på Televerket i Hagfors, via det stora genombrottet med kabaréföreställningar i Stockholm och vidare genom det alkoholkantade mörkret.
Scenen på Oskarsvägen är den starkaste i hela filmen. Monica Zetterlund har förlorat både sin dotter och sig själv. Det är omöjligt att värja sig i salongen, ångesten väller ut genom bioduken. Det är en av de mest drabbande skådespelarprestationerna i svensk filmhistoria och rollen spelas av en kvinna som aldrig tidigare stått framför en kamera.
– Det var märkligt, säger Edda Magnason.
Hon tittar ner, ler och rättar till sina glasögon.
– Jag stod bakom en dörr och man ropade på mig. Då var det bara att lägga i femmans växel och kuta. Klara, färdiga, kör, i full sminkning och alla dessa känslor som bara skulle explodera. Vi tog om scenen tre gånger och det var samma urladdning varje gång. Sedan, i samma sekund som det sitter, är allt privat igen. Då kan man ju liksom inte fortsätta gråta. Då måste man ha kontroll.
✿
Vi sitter i ett hörn på restaurang Brillo i Stockholm, frukostruschen är över, vi dricker var sin kaffe. Edda Magnason bär en ljusrosa klänning från Rodebjer och är lätt solbränd, förmodligen för att hon precis kommit hem från filmfestivalen i Cannes. Där uppträdde hon bland annat på en branschfest för Svenska filminstitutet; på samma scen stod skådespelaren Adam Pålsson och framförde låtar tillsammans med Håkan Hellström, artisten som han porträtterar i Känn ingen sorg. Edda sjöng några av Monica Zetterlunds låtar, ensam.
Tjugonioåriga Edda Karin Magnason Hjartardottir upptäcktes av filmteamet i samband med en spelning på Södra teatern. Efter några månaders provfilmande fick hon rollen som den omsusade artisten Zetterlund.
– Jag gick längs vattnet runt Långholmen i Stockholm och lyssnade på hennes biografi, säger Edda. Jag tog in allt med hull och hår. Jag gick i maskopi med henne och lyssnade så mycket på hennes musik, och även artister som hon gillade som Ella Fitzgerald och Peggy Lee.
Filmen rör sig från Zetterlunds föräldrahem i Hagfors till Harlem på Manhattan, från folkparksliv till nätter på Café Opera. Manusförfattare Birros version av Monica Zetterlunds svarta känsloliv gestaltas från början till slut med utgångspunkt i moderskapet. Dottern Eva-Lena (spelad av Nadja Christiansson) är en ständigt närvarande spegel av Monicas skuldtyngda samvete; en påminnelse om att som kvinna och förälder var – och är – man först och främst någon annans mamma.
– Det var en annan tid, säger Edda. 60-talet var hårt. Det fanns hur många bullriga konstnärsmän som helst som var frånvarande men ändå härliga farsor. Det är orättvist. Man blev mycket hårdare dömd som kvinna. Monica sa att hon ständigt drogs med dåligt samvete. Men filmen är samtidigt Peter Birros tolkning, min roll är ju ingen kopia av den verkliga Monica.
Hur ser du på skildringen av föräldraskapet?
– Monica i filmen är en förälder som lagar indisk gryta till stora fester men är frånvarande i de vardagliga sysslorna. En konstnärssjäl som har svårt att kombinera det uppslukande artistlivet med vardagen. Det är något jag tror alla med krävande jobb kan känna igen sig i.
Är du feminist?
– Absolut! Det är lika självklart för mig som att vara anti-rasist.
Under inspelningens gång flyttade Edda från Malmö till Södermalm i Stockholm. Där sitter hon nu, i en källare utan fönster, och jobbar med sitt tredje soloalbum. Den första skivan Edda Magnason släpptes 2010, tätt följd av Goods året efter. Hon jämförs ofta med artister som Björk, Kate Bush och PJ Harvey. Men de direkta och fantasifulla poplåtarna med inslag av klassisk instrumental musik, ett inslag från året på Gotlands tonsättarskola, är först och främst hennes egna.
– Den nya skivan kommer någon gång nästa år. Just nu är jag så inne i det att jag får påminna mig själv om att äta och sova. Det är en berg-och-dalbana när man är inne i processen men det är också en total befrielse. Och man måste ju göra så, bli så helhjärtad, för att det ska bli någonting.
Edda växte upp på skånska landsbygden, mellan Tomelilla och Ystad, bland skogar och naturreservat, i en stor familj med sex syskon. Eddas musikintresse fanns där redan från början; som femåring klinkade hon ostört på pianot i timmar. Hennes pappa är från Island och det hörs i musiken. Den är karghet och saga på samma gång. Eller som Edda sjunger i Beatle: ”it’s a strange curry of boredom and adventure”. Hennes pappa bodde på Island under några år när Edda gick på gymnasiet och hon skrev låten en dag när hon saknade att åka på biltur över ön.
– Min pappa är veterinär och jag brukade följa med honom på sjukresor till gårdar som ibland låg 20 mil bort. Jag hade kaffetermos och en stickning med mig i framsätet och så åkte vi bara, på stupande serpentinvägar och ibland i värsta ovädret … men inne i bilen var det varmt och tryggt. Det är en känsla av att bara vara, precis som när man var barn.
Hur var du som barn?
– Vi fick jättemycket plats att göra våra egna saker. Mamma och pappa var inga paparazzoföräldrar som hovrade över oss med mobilkameror. Man kunde vara på sitt rum hela dagen utan att någon brydde sig. Jag var väldigt uppslukad av det jag gjorde och samtidigt väldigt snackig. Jag var som jag är nu.
Rastlös?
– Om livet stannar upp för mycket blir jag för känslosam. Jag mår bäst i rörelse. Det är inte en rastlöshet, men det är helt klart roligare att leva livet än att grubbla över dess mening.
✿
1999 – samma år som Fittstim släpptes, Britney Spears debuterade och Dusty Springfield drog sitt sista andetag – började Edda Magnason snickra ihop sina egna poplåtar. Hon började på estetlinjen på gymnasiet i Ystad, sydde sina egna kläder och lät Björk, Supertramp och Frank Zappa ta henne långt, långt därifrån.
– Kanske blir det så när man växer upp mitt i den svenska idyllen. Då vill man ha något helt annat. Jag ville till storstan. Du har tidigare sagt att musiken var din frizon?
– Det är det bästa med musik och det är samma sak med böcker. Man bestämmer vad som blir ens verklighet.
Det låter som ett enda stort äventyr.
– Så länge fantasin räcker till kan man komma på nya äventyr. Men för mig är det inre äventyret det stora äventyret.
Berätta om dina hemsydda kläder!
– I tonåren var jag inne på någon slags rymdsagostil som gjorde att man såg ut som en larv, en kokong av trikå med muddar. Ett tag hade jag dille på förkläden. Jag matchade det med en silvrig verktygslåda som jag alltid släpade runt på, med hörlurar och inspelningsgrejor i.
Hur ser din relation till mode ut nu?
– Det är absolut kul. Jag har aldrig varit en del av modevärlden men visuellt sett har det alltid varit roligt. Jag gillar både second hand och extra glamorösa kreationer. I vardagen har jag lite olika märken som till exempel Rodebjer, Carin Wester och Minimarket och lite annat ihopplock som jag hittar här och där.
Åren efter gymnasiet flyttade Edda till Malmö och musiken fick mer och mer utrymme. Hon reste runt i Sverige och spelade och skrev fler och fler låtar. När sedan hennes båda album kom fick hon ett varmt mottagande. Svenska dagbladet beskrev hennes musik som ”en stilfull och egensinnig smältdegel av jazz, visa och pop”.
– Mina låtar handlar om mig och mitt liv. Jag skriver bara om sådant jag vet något om. Ibland är det twistat med fantasi och ibland är det mer rakt på sak.
Två år innan Edda fick rollen som Monica Zetterlund fick hon Waltz for Debby av sin mamma. Skivan gavs ut i december 1964, med komp av legendariska jazzpianisten Bill Evans och med Monicas vals som albumets stora hit. Den räknas som en av de främsta svenska musikproduktionerna någonsin.
– Om man är uppvuxen i Sverige så har man en relation till vissa saker. Köttbullar. Midsommarafton. Monica Z. Det är något oföränderligt runt henne. En sfär från en svunnen tid.
I filmen är Eddas skånska dialekt som bortblåst. Hennes svala kontroll över rösten, orden och kroppen är kusligt lik originalet. Och sedan, när det brister, när all besvikelse, rädsla och ångest ska ut så river hon hål på kameralinsen.
– Filminspelningen slukade mig. Det var svårt på slutet … jag manade fram alla känslor för att ha dem tillgängliga. Det tog ett tag att sjunka in i mig själv igen. Men det var viktigt att lära sig att lita på någon så fullständigt. Att lägga sin själ i någons händer. Jag var helt vimmelkantig efteråt. Det tog någon månad innan jag hittade min balans igen.
Hur hanterar man gråten?
– Det funkade inte för mig att tänka på något sorgligt utanför scenen, det var hundra procents närvaro. som gällde. Ett nervsammanbrott kan man driva fram men en stilla gråt är mycket svårare. Det är rätt likt meditation. Man får liksom dressera hjärnan.
✿
När Edda Magnason sprungit i mål på Oskarsvägen torkade hon tårarna och försvann in på toa. Där utanför dukade filmteamet upp tårta och skålade för den sista inspelningsdagen. Det var dags att ta sig ur rollen som Monica.
– Under en period av mitt liv genomsyrade hon mig varje dag. Monica Zetterlund har lärt mig så mycket och inspirerat mig. Hon är väldigt närvarande, hon dröjer sig kvar.
En tystnadens skugga som levde livet tills hon omkom i en brand, i sitt hem på Birger Jarlsgatan i Stockholm, den 12 maj 2005. Det finns ett amerikanskt folkslag som stannar kvar på flygplatsen långt efter det att planet landat för att vänta in sina själar. Själen har sin egen takt. Kanske är den odödlig. Musiken är det i alla fall.
Du sa tidigare att det finns en särskild sfär runt Monica …
– En festlig, glamorös och samtidigt chosefri atmosfär. Storstad. Amerikanska celebriteter som blir bjudna på ”kolijox” i trädgården. Ett lingonris i cocktailglas, som sagt.
Vilka av Monica Zetterlunds låtar gillar du bäst?
– Sista jäntan, Trubbel och hela Waltz for Debby-skivan. Det där livsbejakande vemodet. Det tar mig fullständigt varje gång.
