Långläsning: Peter Jöback har landat

Efter ett berg-och-dalbaneliv har han landat i sig själv, kärleken och karriären – i New York. Peter Jöback gör Broadway­debut med Fantomen på operan och drömmer om Hollywood.

av KATARINA MATSSON foto MATTIAS EDWALL

PETER JÖBACK

Ålder: 42 år den 4 juni.

Familj: Maken Oscar.

Bor: I hus på Värmdö och just nu i en lägen­het på 40:e våningen i New York.

Aktuell: Är den första europén sedan premiären för 25 år sedan att spela huvudrollen i Fantomen på operan på Broadway, till och med den 24 augusti. Släpper hyllningsskivan I love musicals i juli. Gör en ny I love musicals-turné i Sverige den 27 september – nu med Broadwaytema. Spelar huvudrollen mot Vanna Rosenberg i musikalen Sweeney Todd, premiär på Stockholms stadsteater den 4 december.

★ ★ ★

Ett vattenfall porlar längs ena väggen i den flotta lobbyn i huset som Peter Jöback just nu kallar hemma. Där, i fönstret 40 våningar ovanför Times Squares skrikiga neonskyltar, satt New Yorks nya Broadwaystjärna i går kväll med en tår i ögat.

– Jag lever min dröm. Och jag känner mig värd det, jag har jobbat hårt. Det är rätt coolt att vara 42 och göra Broadway­debut i en av de största rollerna. Att drömmar går i upp­fyllelse även efter 40, säger han.

För fyra år sedan spelade han in dokumentären Happy, handsome and unknown i New York och berättade om de sexuella övergrepp han utsattes för som barnskådespelare och om uppväxten med en alkoholiserad pappa.

– 2009 var jag mest här för att stänga av allt. Mitt mål var att bestämma hur jag ville leva mitt liv. Jag mediterade och skrev ner mina värderingar i en bok. Är jag röd eller blå, höger eller vänster, hur vill jag vara i en relation, vad är ärlighet för mig …? Det var ett slags personlig totalanalys, säger han.

Han bodde i East Village, hängde på kaféer och pratade med alla som kom i hans väg.

– Någon berättade sin livshistoria, jag berättade min och så grät vi, kramade om varandra och träffades aldrig mer. Nästa dag mötte jag en ny person.

Det är en av de första varma dagarna och den välskräddade kavajen från svenska modeskaparen ­Stephen F behövs knappast under promenaden till japanen runt hörnet. Peter beställer sushi och misosoppa. Det är svårt att föreställa sig att denne man med sina vältränade armar led av övervikt som ung.

– Jag var rätt tjock tills jag fyllde 15. Jag åt mycket som tröst. Just nu är jag lite för smal, jag måste träna upp mig när jag gör åtta föreställningar i veckan.

Uppgörelsen med det förflutna har varit en förutsättning för att fortsätta framåt.

– Jag är inte religiös, men jag är väldigt andlig. Det handlar om att ha tillit till någonting större och den tilliten har jag fått tillbaka. Då kommer också ödmjukheten och tacksamheten, säger han.

Att det är just Fantomen på operan som tar honom till Broadway känns logiskt. Rollen har likheter med Peters liv: först en tuff uppväxt i utsatthet, sedan masken av perfektion som skydd.

– Mitt mål sedan jag fyllde 32 har varit att inte ha någon mask på mig och det har tagit åtta år.

Bredvid sig i berg-och-dalbanan har han haft maken, den personlige tränaren Oscar Jöback.

– Vi har båda haft saker att ta tag i och vi har låtit varandra göra det. Jag är hel i mig själv, han också, att vi får vara tillsammans känns som grädde på moset. Och det är roligare att utvecklas tillsammans än att säga ”nu ska jag vidare på livets stig, hej då, jag tar någon ny”. Vi har visat våra absolut sämsta sidor, vågat falla och plockat upp varandra. Sedan vet man aldrig vad som händer i livet – nu är nu – men det är inget jag oroar mig för, säger Peter.

Under förra New York-vistelsen bestämde sig Peter för att köpa ett hus vid havet.

– Storstaden lockade mig mycket förut. Jag behövde bruset för jag ville inte tänka. Nu kan jag sam­tidigt sitta i vårt hus på Värmdö, titta ut över havet, hålla om min man och njuta av det.

I fjol gjorde de om trädgården och byggde ett växthus. Inredning är ett stort intresse (klassiska snitt, mycket 60-tal). Frågan om barn är känslig, men känns inte långt borta.

– Jag vill jättegärna ha familj. Någon gång kommer det att bli av. Jag tror att jag skulle kunna vara rätt bra på det. Oscar är adopterad och jag har haft mina grejer, men vi har båda kommit på att våra föräldrar bara försökte göra det bästa för oss, så gott de kunde. De hade lärt sig av sina föräldrar. Det är ett mönster som vi har bestämt oss för att bryta. Jag blir alltid lite tårögd när jag pratar om det, att inte bära vidare på den där familjeskulden. Nu skapar jag något eget.

Men först ska han ge hundra procent i New York. Kanske blir han näste svensk i Hollywood.

– Jag är jättesugen på film. När det var auditioner för Les misérables-filmen hade jag inte gjort något på engelska på länge, så Fantomen kan vara dörröppnaren. Jag har ny agent och nu finns jag med på listan över potentiella skådisar, och där vill jag vara. Men det skulle vara kul att göra film i Sverige först.