Elsa Billgren i stor intervju: ”Viktigt att få berätta min historia”
”Åh, det är nu det börjar! Nu är det dags för mig att börja blogga. Jag heter Elsa Billgren och kommer att skriva om fina klänningar, vad man kan göra när man inte jobbar/ pluggar/chillar och annat som jag tycker är fint.”
Det är den 12 december 2008 som Elsa Billgren sätter sig vid datorn och knappar in sitt allra första blogginlägg på ELLE.se. ”Åh, det är nu det börjar”, skriver hon. Tio år har gått sedan dess. Tio år av glädje och sorg, av kärlek och uppbrott, äktenskap och vänskap, fester och hemmamys. Tio år av liv.
Då, för tio år sedan, var Elsa Billgren 22 år gammal och jobbade på Beyond Retro, med press och pr. Hon bloggade på Beyond Retros sajt och det var där, i en digital mix av personalintervjuer, vintageplagg och färgglada tyllkjolar, som ELLEs Lisa Arnell och Emma Aspelin fick upp ögonen för henne.
– Lisa och Emma kontaktade mig och frågade om jag ville träffas och äta sushi. Jag tackade ja och det var där och då, på Raw på Rörstrandsgatan, som de frågade om jag ville börja blogga hos ELLE, berättar Elsa och fortsätter:
– Jag tackade ja, men då trodde jag att bloggen främst skulle handla om mode, inte om mig. ”Vi behöver en vintageexpert”, sa de.
Snabbt märktes det dock att läsarna föredrog när Elsa bloggade om sig själv.
– Redan efter andra, tredje blogginlägget hade jag typ 20-30 kommentarer på varje inlägg. Det var en chock. När jag fotade mig själv och ställde frågor till läsarna fick jag en enorm respons. Jag frågade även Sandra, (Beijer reds. anm.) om råd, eftersom hon hade en populär blogg. Hon sa typ ”bara foton på dig Elsa, berätta om ditt liv”. Då började jag ta med mig kameran mer, jag fotade på middagar och fester. Jag fotade saker jag gillade. Skor jag tyckte om. Det var så bloggen tog form.
Många av dina bloggande kollegor har bytt portal flera gånger, du har varit ELLE trogen. Varför?
– ELLE är ett fantastiskt varumärke, står för saker som jag personligen vill stå för och som jag vill att min blogg ska stå för. Jag vill att det ska kännas hållbart, min blogg ska vara långsiktig och seriös och så har jag känt från början. Precis det är ELLE också. Dessutom har jag alltid känt mig som en medarbetare på ELLE, inte bara som en produkt. Man har lyssnat på mig och vi har kunnat ha en dialog om allt, det har varit superviktigt.
Hur har din blogg förändrats under åren?
– Den har blivit bättre! På alla sätt. Mer personlig, mer välskriven. De tematiska inläggen har blivit många fler. Och bilderna är otroligt mycket bättre nu, fotona i början är fruktansvärda många gånger! All skit har sållats bort genom åren. Inläggen är längre och det ligger mycket mer arbete bakom dem. Numer är bloggen mer ärlig också. Och mer levande. Det är även mindre gulligull liksom. Både språkmässigt och tema-mässigt. Bloggen är mer verklig nu.
”Min finaste klänning är trasig. Sanningen är att jag köpte den så. För 100 kr fick jag den och jag hade den på förra årets ELLE-gala. Vissa tittade lite konstigt på mig men jag förklarade bara lugnt att ”hon som hade den innan mig måste varit väldigt olycklig när hon hade den på sig sist.” Jag kan inte sluta fantisera om hur hon står där på sin prom och väntar på sin dejt och så ser hon honom kyssa en annan flicka!”
Modebloggen exploderade i Sverige i slutet av 2000-talet. Din blogg har aldrig varit en renodlad modeblogg?
– Jag är inte bra på den biten. Jag ser inte ut som en modell, jag kan inte alla märken, modehus och designer. Det där lite uttryckslösa, som modebloggen stod för ett tag, intresserar inte mig så mycket.
Hur menar du?
– När modebloggen var som störst, skulle det mest vara fokus på kläderna, inte på människan bakom kläderna. Jag är tvärtom. Jag är BARA intresserad av människan bakom, inte av kläderna. Jag tycker att det är roligare att berätta om klänningen: varifrån kommer den, vad har den upplevt?
Varifrån kommer det intresset?
– Jag har två konstnärsföräldrar. Hela min uppväxt har berättandet, konstnärligheten, kreativiteten funnits där. Och jag tänker ofta på det. Att inläggen ska ha något mer. Jag försöker tänka utanför boxen. Jag har heller inte varit den där coola tjejen. Jag har varit indietjejen på sidan av, hon som lyssnade på The Smiths och hade avskavt nagellack. Hon som aldrig var sådär sammansatt och perfekt, som hade en struken, krispig skjorta. Jag har liksom aldrig strukit en skjorta i hela mitt liv.
Vad hade du gjort av det kreativa inom dig utan bloggen?
– Jag hade nog jobbat med teater eller film. Scenkonst eller bildkonst. Det var min plan, men sedan blev bloggen stor och framgångsrik. Jag kunde ägna mig helt åt den. Dessutom kunde jag kombinera den med att jobba som programledare, på Melodifestivalen men främst på Äntligen hemma.
”Hejhej på fredagseftermiddagen! Nu åter till vår fina bokklubb. Jag är så glad att ni vill starta bokklubb med mig, älskar att vi kan göra något tillsammans.”
Ur bloggen 14 september 2018.
Hur ser du på dina läsare?
– Jag tänker att väldigt många av dem är lika mig. Man gillar att skapa och följer mig för att man vill se hur jag gör och får ihop livet. Jag gillar att många läsare kommenterar, i dag oftast längre än de korta lite smöriga kommentarerna jag fick i början, typ ”åh vad fin du är”. Jag upplever att jag och läsarna har jättehärliga samtal tillsammans i dag. Nu har vi precis startat en bokklubb ihop.
Vissa kommentarer är rätt skarpa. Jag tänker att man måste vara ganska hårdhudad …
– Jag är ganska luttrad efter tio år. Dessutom har jag lärt mig att lufta saker med kollegor. Ibland kan man känna sig som den vidrigaste människan som finns och då är det skönt att lyfta det med någon annan, att inte känna sig så ensam. Jag rådfrågar även min man om en kommentar är en ”radera, svara eller låta vara”. Man märker också när heta ämnen blossar upp, nu är att flyga det värsta man kan göra som bloggare. Jag är också för att man ska flyga mindre men jag är trots allt inte den enda i hela världen som flyger.
”Men alltså ärligt Elsa – ’Bara jag som lyckas få ihop en hel outfit för under 500:-?’? Har du något klassperspektiv överhuvudtaget? Jag förstår att du lever (och antagligen alltid har levt) ett liv med mycket pengar, men någonstans måste du ju ändå räkna in mottagaren av ditt budskap.
Mvh en som aldrig har en outfit som kostar mer än 500 kr.”
Blir du sugen på att provocera läsarna ibland?
– Aldrig. Jag är sämst på det. Jag kan knappt debattera. Om någon frågade mig ”varför är du feminist” skulle jag bli kallsvettig. Jag vet exakt var jag står och vad jag tror på men det är ofta svårt att argumentera kring det.
Under åren du har bloggat har du gift dig, fått barn, blivit sjuk och sedan frisk igen. Har det varit självklart att dela allt med läsarna?
– Det går inte att blogga som jag har gjort, och velat göra, och samtidigt dölja saker. Läsarna förstår mer än man kanske tror, till och med om sådant som jag inte skrev om exakt när det hände, typ när mina föräldrar skilde sig. Ibland har det varit skönt att bara berätta vad som pågår och lämna det där. Vissa saker kan man helt enkelt inte hantera och reflektera över fullt ut under tiden de händer. Man måste titta tillbaka på händelsen för att fatta.
”Så kissade jag på stickan. Lät den ligga där på handfatet och gick in till sovrummet där Pontus låg på sängen och var lugn. Alltid lugn. Jag tittade på den, tittade på Pontus. Tittade tillbaka på stickan och såg två tydliga röda streck. Så tydliga att de skar genom testet. Raka som kattögon som stirrade på mig. Gravid. Eller hur var det nu? Jag tryckte stickan mot Pontus ansikte och skrek, jag är gravid! Men det kändes inte på riktigt. Det kändes på låtsas.”
Ur bloggen 17 december 2015
Hur kände du kring att dela graviditet och förlossning?
– Det var jättejobbigt att vara gravid och blogga. Det var skit. Så mycket känslor … Det sprutade åt alla håll som en enda sörja. ”Kommer jag ens att kunna vara mamma och blogga?”, frågade jag mig. När Lynn väl kom var jag hur lugn som helst. Då visste jag precis var jag stod och var mina gränser gick. Jag har aldrig gått igång på att dela allt. Jag hade ingen som helst tanke på att fota förlossningen eller ta med läsarna in i något undersökningsrum. Att jag började blogga i en tid där varken Instastories eller Snapchat fanns tror jag har påverkat hur jag bloggar.
Vill läsarna att du ska dela mer?
– Ibland kanske. Men man får inte glömma att mina läsare är där frivilligt. Jag är inte skyldig någon något. Jag får dela precis hur mycket eller lite som jag själv vill. Och jag delar det när jag vill. Det är viktigt att komma ihåg, också för mig.
”I går var jag 30 år och det känns som ett helt annat kapitel i mitt liv. I dag fyller jag 31 år och vaknar upp utan livmoder men med min son vid min sida. Helt nya förutsättningar i livet, en hel del kämpa och rädsla kvar, men nu är jag i alla fall förbi en stor kulle av detta. Låt våren vara grönskande livlig och full av äventyr. Man vet aldrig vart livets bana tar en.”
Har något varit svårt att publicera?
– Efter min operation var det viktigt för mig som offentlig person att få berätta min historia. Jag ville äga berättelsen och stå för den. Det gör att det blir enklare att trycka på publiceraknappen. Att jag själv får bestämma vad och när jag berättar är jätteviktigt för mig. Även efter allt som hände när Äntligen hemma lades ner var jag noga med att berätta på ett speciellt sätt, vid ett noga avvägt tillfälle. Är något stort och viktigt vill jag berätta det på ett sätt som gör att jag känner mig trygg.
Hur mycket tänker du på bloggen?
– Mycket. Den är viktigast. Innan jag läser mejl uppdaterar jag bloggen. Den blir inte bra om jag är stressad. Jag skriver två blogginlägg om dagen på vardagarna och ett på helgen.
”Mitt tionde år som bloggare ska jag använda den här plattformen bättre. Skapa grupper och dialog. Tillfällen att prata om saker som oroar oss, chans att möta likasinnade, våga vara mig själv, öppen, mer än någonsin.”
Hur ser din familj på ditt bloggande?
– Det jag har fått av mina föräldrar är väl ett bekräftelsebehov, och därför har jag börjat blogga. Mamma läser bloggen, jag vet inte om pappa gör det, men de tycker att det är kul. Min man tycker bättre om bloggen nu när den inte tar över vårt liv, haha.
Hur ser du på framtiden för bloggen?
– För första gången i livet har jag börjat tänka på vad jag ska göra sedan. Det vill jag inte avslöja, jag vill inte prata om saker innan det är klart. Det kommer nog bli så att jag parallellt gör något annat. Jag vill vara kreatör, skapa saker. Men just nu är det faktiskt roligare att blogga än någonsin. Ingen bloggdöd i sikte alltså.
Vad säger du om din son vill blogga i framtiden?
– Jag kommer inte kunna lära honom något! Allt går så snabbt och det jag gjorde för tio år sedan liknar inte alls vad jag gör i dag. Han kommer att kunna allt och jag kommer att vara SÅ gammaldags. Men det är okej det också.
Läs mer:
Elsa Billgren: ”Min önskelista till tomten julen 2018”
Elsa Billgren: ”Stora höstbeautyinlägget”
Elsa Billgren: ”Jag trodde att jag skulle dö – så blev jag lycklig igen”
Foto Elsa Billgren
