Hanna Hellqvists krönika om taxar: "Jag blev mållös"
En dag i slutet av maj, när det var som allra varmast och alla träden hade slagit ut och det var humlor och folk i shorts överallt, då fick min bästis Linda värkar en vecka före planerat kejsarsnitt. Jag var med henne när det hände, vi hade en heldag bara hon och jag där vi gick på stan och köpte örhängen och åt lunch på en båt. Det var sista chansen att ses innan hon skulle bli tvåbarnsmorsa. Eftersom det visade sig att hon hade riktiga värkar, och inte bara sammandragningar som hon försökte intala både sig själv och mig lite för länge, så fick det planerade kejsarsnittet tidigareläggas och jag fick äran att sitta vid hennes sida på förlossningen på Sös tills hennes man äntligen blev avlöst av barnvakten.
När jag gick ut från huvudentrén på det här gigantiska sjukhuset denna ljumma majkväll som badade i syren doft, då kände jag mig rik. Stenrik. För där, utanför Sös, sitter oftast ett gäng mindre lyckligt lottade människor och väntar på 3:ans buss. Människor med bara ett ben. Människor med kala huvuden dolda i sjalar eller mössor; vissa är bara ute och tar sig lite frisk luft och har droppställningen med sig. Men jag lämnade sjukhuset den kvällen med ett löfte om att nästa gång jag träffar Linda så är det tillsammans med hennes nyfödda dotter. Perspektiv.
Nästa dag tog jag min dvärgtax Ines till veterinären för att göra ett ultraljud. Det visade sig att hon hade fyra valpar i magen. Det var planerat såklart, men att se de där småttingarna på skärmen, deras små prickiga ryggrader och munnarna som gapade, jag blev liksom helt mållös. Livet alltså. Allt såg bra ut och Ines charmade hela mottagningen och fick veterinärerna att mata henne med hundgodis. Jag var så himla glad. Min hund skulle bli fyrabarnsmorsa! Nu var det bara att förbereda inför födseln. Jag fick en ordentlig genomgång av veterinären, jag köpte det jag behövde, jag läste på, jag ringde folk som varit med förut, jag samlade på mig ett bra gäng människor som kunde hjälpa till om något skulle gå snett. Den femte juni, när Ines försökte bädda ner sig bakom buskkrassen i en av rabatterna utanför stugan, så förstod jag att förlossningen var på gång. De första tre valparna kom med 45 minuters mellanrum. Först kom en liten brun hane, och så fort han var ute så bet Ines hål på fostersäcken och slickade honom ren. Hon bet av navelsträngen också. Hon var ett sånt proffs. Sen kom två tikar. Jag var så imponerad av min hund, hur naturligt det var för henne, hur hon direkt visste hur hon skulle göra. Jag tittade närmare på valparna. Två av dem hade vita strimmor på bröstet och det ilade till lite i mig av ett slags konstig oro att de inte skulle bli godkända som rastypiska dvärgtaxar.
Jag ville bara att den skulle hosta till och börja leva, så som folk gör på film när de blir räddade ur havet.
Den fjärde valpen ville aldrig komma ut. Jag gjorde som jag hade läst mig till: jag tog med Ines ut och försökte gå med henne så att värkarna skulle komma igång. Jag masserade henne och ställde henne i olika positioner, jag ringde veterinären och bad om råd. Men så kom den. Fostersäcken hade gått sönder och valpen hade drunknat på vägen ut. Den var död när den kom. Jag försökte massera lilla hjärtat, jag försökte suga ut slem ur nosen, men valpen var borta; det fanns inget att göra. Det var en liten kille, med lika vacker teckning som sin mamma och en liten vit strimma på bröstet. Herregud, perspektiv! Den där strimman betydde ju ingenting i sammanhanget. Jag ville bara att den skulle hosta till och börja leva, så som folk gör på film när de blir räddade ur havet.
Jag begravde valpen i mammas trädgård. Jag bäddade ner honom i en ask med en vacker handduk runt sig. Jag gjorde ett litet kors i trä. Det var så sorgligt alltihop att det tog mig nästan en vecka innan jag på riktigt kunde uppskatta de tre som levde. Innan jag fick perspektiv igen. I skrivande stund ligger de alla och snuttar på sin mamma, de har precis öppnat ögonen och gnyr och grymtar som små grisar. Och jag älskar deras vita strimmor.
Foto: Lisbeth Hellquist
