Helgläsning: First Aid Kit

I en scen i Just kids av Patti Smith går hon och fotografen Robert Mapplethorpe armkrok utanför tivolit på Coney Island. Ett äldre par går förbi.

– Titta, säger hon nyfiket. Jag tror de är konstnärer.

– Ånej, svarar han och rycker på axlarna. De är bara barn.

♡♡♡

First Aid Kit

Namn: Johanna och Klara Söderberg.

Ålder: 22 år och 19 år.

Bor: I turnébussen och i Svedmyra, Stockholm.

Gör: Artister.

Bakgrund: Släppte debut-ep:n Drunken trees 2008 och albumen The big black and blue, 2010, och The lion’s roar, 2012.

♡♡♡

På en scen i Södra teaterns källare i Stockholm headbangar Klara och Johanna Söderberg huvudena av sig till The lion’s roar. De piskar instrumenten med sina långa hår, Johanna välter omkull sitt keyboard och Klara sprätter fram ackorden från strängarna på sin akustiska gitarr. Det är en mörk novemberkväll, 2011, och releasespelning för First Aid Kits andra album. Publiken gapar. Den finstämda trion (de har med sig trummisen Mattias Bergqvist på scenen) fullständigt exploderar. De påminner mer om ett uppretat rockband än unga folkviseflickor. Mer om ett stämsjungande Gotham city i brand än familjetrygga Stockholmsförorten Svedmyra, som är där de kommer från.

– Det måste in en råhet, säger Klara. Annars blir vi för gulliga. Det blir tillgjort.

Det är tidig höst och nästan ett år har gått. Systrarna Klara, 19 år, och Johanna, 22 år, sitter i en avskalad fotostudio vid Zinkensdamm  i Stockholm och blir sminkade. Vinröda skuggor (deras favoritfärg) kring ögonen, de långa hårsvallen ostyrigt stylade.

First Aid Kit har precis kommit hem från USA efter en lång tid av festival- och klubbspelningar och tv-framträdanden. De säger att de är slitna men det syns inte alls. De ser ut som barfotabarn. Som om de sjunger finast i hela den förbannade änglakören och sedan stigit rakt ut ur en reklamkampanj för en bohemisk dröm om det vackra Kalifornien. Så reser de sig, tar ton och bilden raseras.

De sjunger som om himlens änglars liv hängde på just det – men där finns ett underliggande mörker, en mycket mänsklig melankoli, som sätter udd på allt det fina. Som att de levt, inte bara ett, utan många människors liv.

– Vår musik handlar väldigt mycket om nostalgi, säger Klara. En känsla av att vara mitt i livet och plötsligt tänka på alla de saker man velat göra och det man är rädd för att man kommer att missa. Rädslan att inte hinna älska eller göra det man drömmer om.

Barfota utan strumpor och skor, ska jag vandra med dig… Uppåt, framåt mot nya äventyr och succéer.

Den känslan kommer förmodligen aldrig att drabba First Aid Kit. Deras gemensamma barndomsdröm har växt till verklighet på väldigt kort tid. Bara knappt fem år har gått sedan de trevade sig fram med musikaliska hemmaprojekt och nu: en världskänd duo som hyllas av sina egna idoler. Mike Mogis, medlem i amerikanska rockbandet Bright Eyes som producerat albumet The lion’s roar, och Rosanne Cash, dotter till Johnny Cash som är en av huvudpersonerna i kärleksförklaringen och smashsuccén Emmylou från samma skiva. Chefredaktören och tonårsgeniet Tavi ”Rookie mag” Gevinson är ett hängivet fan, liksom otaliga amerikanska musiktidningar och digitala medier som hurrat fram Klara och Johanna genom deras flera månader långa USA-turné – och så var det det där med deras stora hjälte Patti Smith.

När Polarpriset delades ut till punkrocksångerskan, poeten och författaren Smith förra hösten var det meningen att First Aid Kit skulle fungera som något slags mellanakt till – då – större artister som Ola Salo och Veronica Maggio. Tv-sändningen skulle bara visa ett kort klipp från deras framträdande men när kameran fångar hur en tårögd Patti Smith tar in varje liten ton som Klara och Johanna tar av hennes hippiehit Dancing barefoot var det ingen som helst tvekan om vilka som ägde Stockholms blå konserthus. Och när Smith vid ett senare tillfälle intervjuades om vad hon mindes av Polarprisgalan svarade hon: ”Jag blev väldigt tagen av de två flickorna som sjöng Dancing barefoot, det var något så rörande över deras framträdande. Jag höll min son i handen och grät.” Ett fint betyg från någon som ägnat sitt liv åt att försöka påverka människor med sin musik.

– Hela den kvällen var helt obeskrivlig, säger Johanna. Vi har växt upp med hennes musik och kan i princip alla hennes låtar utantill. Hon sa till oss efter spelningen att vi skulle kunna gå långt, om vi bara fortsätter att jobba hårt.

First Aid Kit tog Patti Smith på orden och drog ut på en världsturné i Europa, USA och Australien. På stora och små festivaler och spelningar hos pratshowstjärnorna Conan O’Brien och David Letterman.

– Fast hos Letterman körade vi bara, bakom Lykke Li, säger Klara. Vi kommer inte ge oss förrän vi är där och spelar på egen hand. Vi fick faktiskt en öppning i våras men det blev inställt i sista sekund. Det var visst Gwen Stefani som gick på i stället för oss. Jag antar att det var okej …

Det är ett helt nytt självförtroende som lyser i båda systrarnas ansikten. Det märks när de pratar och det syns när de står på scenen.

– 2012 har varit vårt stora genombrottsår, säger Johanna. Vi är mer självsäkra. Vi kan det här nu och det finns ett intresse för vad vi gör.

– Och det har blivit mer tydligt för oss själva också, säger Klara.

En snabb bakgrundssökning berättar att de började spela in egna låtar 2007, när all den bästa nya musiken upptäcktes via musiksajten Myspace och Sveriges coolaste artist Karin Dreijer låg i startgroparna för sitt soloprojekt Fever Ray. Tjejernas mamma – filmpedagogen Anna Söderberg – berättade för Dreijer (de bor i närheten av varandra i Svedmyra) om sina döttrars musik och efter att ha sett en av First Aid Kits tidigaste spelningar plockade hon upp dem på sitt skivbolag Rabid records och gav ut debut-ep:n Drunken trees. Sedan dess har Karin Dreijer fungerat som ett bollplank, en sorts kreativ rådgivare.

– Vi var så unga då, bara 14 och 16 år, och det är så lätt att bli överkörd. Karin inspirerade oss och påminde om hur viktigt det är att våga säga nej, säger Johanna.

Hur var ni som barn?

– Vi hade en fantastisk barndom, säger Johanna. Våra föräldrar var alltid intresserade av allt vi höll på med. Vi skrev dikter och sjöng precis hela tiden. Vi ville bli författare, artister och konstnärer.

– Jag skrev sagor, säger Klara. De handlade för det mesta om döden. Som Dödsklockan som handlade om en pojke som köpte en gammal klocka i en antikaffär och varje gång som klockan slog hände det något fruktansvärt.

Tänker ni fortfarande mycket på döden?

– Det gör väl alla? säger Klara. Sagorna fortsätter i -våra

låtar. Precis som allt annat vi tycker är viktigt. Vår mamma har varit enormt viktig för oss när det kommer till sådana saker. Hon har alltid fått oss att stå upp för oss själva, gjorde oss medvetna och lärde oss om feminism.

Hur politiska är ni?

– Vi är heller aldrig rädda för att säga vad vi tycker. Pacifism och feminism kommer alltid att vara enormt viktigt för oss. Det är klart att det genomsyrar våra texter, säger Klara.

Hur har det tagits emot i ett land som USA?

– Det blev lite känsligt ett tag. Vi har till exempel en låt som heter Hard believer, som kom till efter att vi haft en långdragen diskussion med en väldigt religiös vän. Men i USA, det är en helt annan syn på religion i vissa delar och det har funnits åsikter om att vi, som bara är två unga tjejer, ska hålla oss till att skriva om sådant som vi förstår: kärleksbekymmer och pojkar.

I modevärlden finns det ett slags parallell syskonduo till First Aid Kit: Johanna och Klaras modeskapande avatarer. Systrarna Laura och Kate Mulleavy är designerna bakom amerikanska Rodarte – ett Kalifornienbaserat märke med en blandning av skräddad sagoberättande lyxdesign och 70-talsdrömmar. Som en kollektionsversion av First Aid Kits musik; melodi och text av siden, spetsar och kreativa tillskärningar. Det är ett under att kvartetten inte jobbat ihop ännu. De har inte ens träffats, även om det varit nära.

– Vi spelade på en modefest i Chicago, berättar -Johanna. Det var ett tioårsjubileum för en butik som drivs av -Michelle Obamas stylist, och alla som man någonsin kopplat ihop med mode var där.

– På festen efteråt kom det fram en man till mig, säger Klara. Han sa ”titta, vad min fru är vacker i din klänning”. Han trodde att vi var Rodarte, för de var också där. Vi är visst rätt lika.

Gillar ni mode?

– Mode är kul! säger Johanna. Vi har älskat att klä ut oss ända sedan vi var små.

– En av svårigheterna är att vi alltid vill matcha varandra, säger Klara. De klänningar vi hade under USA-turnen är färgstarka och ganska dramatiska. Folk har hela tiden trott att det är svenska samedräkter men det är ett Los Angeles-märke som heter Spanish moss.

– Vi köper mest vintage men vi gillar märken som Valentino, Rodarte, Rodebjer och Isabel Marant, säger Johanna.

– I början försökte vi inte bry oss, säger Klara. Men det blir ju också ett statement. Plus att det är rätt trist för publiken att gå och kolla på ett band som alltid har på sig jeans och t-shirt.

– Och musiken blir ju aldrig sämre för att man har en snygg klänning på sig, säger Johanna.

Vad skrattar ni åt?

– Youtubeklipp och sengångare, säger Klara. Vad skrattar du åt?

– Dig, säger Johanna.

– Och tv-serier som The office, Parks & recreation. Girls är också bra, mest för att den, stundtals i alla fall, ger en ganska rå och ofiltrerad bild av unga kvinnor.

Läser ni mycket av det som skrivs om er?

– Mindre och mindre, säger Klara.

– Fast det är viktigt att inte bli rädd för kritiken, säger Johanna. Det är extremt nyttigt att läsa negativa recensioner.

Vad är det konstigaste ni läst om er själva?

– Alla jämförelser mellan oss, säger Klara. Hur folk ställer vårt utseende och röster mot varandra.

– Vi är ju ett team, säger Johanna. Vi tänker över-huvudtaget inte så.

– Nyss pågick det någon form av vadslagning om vem av som skulle vinna en celebrity deathmatch, säger Klara.

Vem skulle vinna då?

– Johanna, säger Klara och skrattar. Hon har torterat mig sedan jag var fem år.

Berätta om er värld!

– Den är nog ganska mörk, säger Johanna. Men musiken fungerar som något slags terapi. Vi lever med något slags inbyggd saknad. Vi tänker väl att musiken kan vara ett slags själens första hjälpen. En påminnelse om att man aldrig är helt och hållet ensam.

Har ni några galna fans?

– De är underbara, säger Klara. Varje gång vi landar hemma så har vi fått hur mycket post som helst. De skickar brev, böcker och skivor som de tror att vi kommer att gilla. Det finns en tjej i Kanada som alltid skickar biografier av artister som hon tror kan inspirera.

– Och på Roskilde fick vi vår första fanskylt, säger Johanna och ler. Ett litet tjejgäng stod och viftade med en First Aid Kit-skylt med glitter på.

Vad händer nu?

– Vi kommer fortsätta spela, säger Johanna. Det blir en sväng till Australien och Nya Zeeland och kanske vidare till Asien.

– Samtidigt som vi försöker samla in material och intryck till nya låtar, säger Klara. Jag har alltid min dator eller telefon redo, för att göra anteckningar och fånga fragment av sådant som kan bli en textrad eller en -melodislinga.

Så ni sitter alltid redo med anteckningsblocket?

– Nej, jag skriver på min mobil. Fast det låter alltid så romantiskt med papper och penna.

Digitala barn av vår tid. Som förvaltar ett analogt musik-arv, en folkvisetradition av mänskliga kärnvärden: kärlek, drömmar och politik.

– Vi har helt andra förutsättningar nu, säger Johanna. Och jag kan knappt vänta tills vi får börja med nästa skiva. Det roligaste som finns är när man håller den i händerna första gången. Innan världen har hört den. Man bär på en liten skatt.

Hur länge kommer ni fortsätta?

– Tills vi dör, säger Klara.

Så om sisådär hundra år står de där, gråhåriga och rynkiga, och spelar på någon scen någonstans i världen. Som en framtidens Patti Smith.