Helle Schunnesson: "På hösten kan jag vara vem jag vill"
Hösten närmar sig och med den en känsla av allting är möjligt. This one goes out to all the ladies som just i detta nu sitter och funderar på att klippa en lob, köpa ett sånt där litet löpband man har under skrivbordet eller signa upp sig på en kurs i simhopp.
Jag är mästaren av att drömma fram en ny identitet – ett nytt liv – när sommaren lider mot sitt slut. Den här tiden på året lägger jag hutlösa summor på baskrar, koftor och plisserade kjolar, för tänk så kan jag bli en sån tjej som är skitsöt i basker och kofta? Varje höst bestämmer jag mig för att börja med någon ny, spännande träningsform, för kanske är det jag som är nästa Million dollar baby (minus det tragiska slutet då).
Det finns något härligt och livsbejakande i att ständigt prova nya saker och starta nya projekt. Känslan av att vad som helst är möjligt och att jag kan vara vem jag vill. Men om man skrapar lite på ytan finns det även något mörkt där. Den ständiga piskan som säger att vi måste förbättra oss själva. Bli smalare, smartare, mer intressanta. När någon frågar vad vi tycker om att göra på fritiden ska vi kunna svara något bättre än ”kolla Netflix och äta chips” och den stressen driver oss till att börja klättra, dreja koppar och lära oss ett nytt språk.
Att experimentera kan vara kul och jag säger inte att du inte ska testa den där aktiviteten som du drömt om, eller klippa den där luggen som du är säker på kommer revolutionera ditt utseende. Jag vill bara ge dig ett litet medskick den här säsongen av självutveckling och förbättring: Du är bra nog, precis som du är.
Man kan gå på dejt fast man har dålig hy, köpa den där klänningen man drömt om i en större storlek, och bjuda hem vännerna fastän det är skit i hörnen.
Alltför ofta hittar vi fel på oss själva som vi tycker att vi behöver laga, som om inte hela världen var utformad för att göra precis det. Sälja in alla grejer vi behöver förbättra, till och med förtjänar att förbättra. Plötsligt blir drömmen om det nya jaget ett fängelse. Om jag går ner lite i vikt, då kanske jag kan köpa den där klänningen som alla andra är så snygga i? Med bara en liten injektion i pannan slipper jag se så trött och sur ut. Bara jag blir lite mer organiserad och blir av med högen av oöppnad post och dammet i hörnen, då kan kanske jag också ha såna där härliga instagramvänliga middagsbjudningar. Självförbättringen blir en hinderbana som vi måste ta oss igenom innan vi tillåter oss själva att börja leva.
Så länge vi lever är vi i förändring och det finns en enorm potential i det. När den krispiga luften rullar in över staden och väcker oss ur den dästa sommardvalan kommer jag nog alltid drömma om vem jag skulle kunna vara, men nu för tiden försöker jag göra det på ett snällare sätt. Acceptera de delar av mig själv som inte är perfekta, tillåta mig att vara dålig på det jag är dålig på och i stället försöka hitta nya saker som kan tillföra glädje och lust i mitt liv. Och viktigast av allt, inte skjuta upp saker och ting tills allt är perfekt, för det kommer det ändå aldrig vara. Man kan gå på dejt fast man har dålig hy, köpa den där klänningen man drömt om i en större storlek, och bjuda hem vännerna fast det är damm under soffan.
Det perfekta idealet är inte bara ouppnåeligt utan också ointressant. Jag vet i alla fall att jag hellre umgås med de som har lite skit i hörnen.
