Hanna Hellquist: "Trött på att spegla mig i andras blickar"
Mitt i mörkaste, kallaste, tråkigaste januari hade jag en underbar helg. Jag var på exakt rätt plats i menscykeln, kände att världen låg framför mina fötter och var dessutom bjuden på två flärdfulla galor inom loppet av två dagar, ELLE-galan och P3 Guld. Helgen hade föregåtts av en fin vecka, med lagom mycket jobb och lite tid över att oroa mig över mitt civilstånd. Jag lever ensam, om det har undgått någon. I galasammanhang är det ett något mindre problem än i den övriga världen.
På lördagen stod jag så plötsligt på en förfest i ett knökfullt hotellrum i Göteborg och började snacka med en tjej som jag aldrig hade träffat förut. Hon hade hört att jag var singel och ville hjälpa till. Hon skulle fixa ihop mig med någon av hennes killkompisar, sa hon. Hon hade tydligen ett helt stall av unga singelmän i sin närhet, och jag kunde till och med komma med specifika önskemål. Barn eller inga barn, jobb som innebar att de var borta några veckor i sträck eller ett stadigt nio till fem-kneg, snygg eller lång eller både och, det lät som en gratisbiljett till en underbar buffé. Hon hade en kille, sa hon, som skulle va perfekt för mig. Jag fick se en bild på honom. Kör i vind! sa jag.
Vi fick be folk lämna rummet för att frigöra yta där vi kunde ta en inbjudande bild på mig. Jag ställde upp mig. Hon tog två steg bakåt och förevigade mig med sin mobil. Där var jag. I min tajta galaklänning, ett smakfullt sminkat ansikte omgivet av kanske inte lika smakfulla lockar av löshår, fånigt leendes medan handen höjdes i en tveksam hälsning. Hej, här är jag! Tror du att du skulle kunna tycka om mig, du totalt okände man som jag aldrig träffat och antagligen inte skulle klaffa med ändå eftersom det är så fruktansvärt få män som jag klaffar med? Tror du att du skulle stå ut med att träffa mig öga mot öga en endaste gång?
Sen gick jag på gala och tänkte inte mer på den där killen. Hade skitroligt. Dansade till 03. Svettades och trängdes med kolleger och vänner.
Inte för att jag hade trott att jag inom några veckor skulle sitta framför den där karln på en underbar första dejt, nej, såna tankar har jag aldrig.
På morgonen träffade jag äktenskapsmäklaren på hotellfrukosten. Hon hade fått svar. Ett artigt tack men nej tack. Jag var inte hans typ. Häpp! Jag brydde mig inte ens om att dölja min besvikelse. Inte för att jag hade trott att jag inom några veckor skulle sitta framför den där karln på en underbar första dejt, nej, såna tankar har jag aldrig. Jag blev besviken, och faktiskt sur, för att den här okända, välvilliga människan, den här självsäkra välgörenhetsarbetaren, hade försatt mig i ännu en sån här situation. När jag inte ens var ute och letade till att börja med. Jag var på fest. Kände mig skitsnygg. Hade fullt upp med att ha roligt.
Jag är så jävla trött på att bli bedömd. Jag är så trött på att spegla mig själv i andras blickar på mig. Att frivilligt utsätta mig för risken att bli bortvald. Och att bli bortvald. Vetskapen att någon tittar på mig, på bilden där jag gör tummen upp, och konstaterar att nej, den där människan skulle jag aldrig kunna tycka om. Fyfan. VARFÖR UTSÄTTER MAN SIG FÖR DET? Vad är det jag tror jag ska få? Vilket slags liv är det jag tror att jag missar?
Jamen exakt det motsatta. Någon som man inte behöver le osäkert mot och hoppas att han gillar en, för man vet att han gör det. Det känns otroligt långt borta. Nästan overkligt.
Att vara en singel som vill göra något åt det, det är fan motsatsen till hur jag vill leva. Punkt. Nog med det nu. Det är inte värdigt. Jag skiter i det nu. Jag ska sluta sälja in mig till okända män, och jag ska inte ta hjälp av okända kvinnor som aldrig har träffat mig, jag ska inte tro att de kan förstå vad eller vem jag vill ha. Händer det så händer det, och händer det inte så händer väl något annat. Något nödvändigare.
