Alva Bratt: ”Jag är en gubbtjej ”
Se videon:
För två år sedan hade Eagles premiär. SVT:s tonårsdrama vars andra säsong nominerades till en Kristall. Tredje säsongen har premiär den fjärde juni och en fjärde säsong är under inspelning.
Seriens huvudperson, Felicia Kroon, spelas av Alva Bratt. De är sjukt olika, påpekar hon. Till att börja med är Alva fyra år äldre än Felicia vilket innebär att Alva spelade 16 år gammal som 20-åring. Dessutom är Felicia en influencer med destruktiva beteenden.
– Hon är överklass och uppvuxen i Boston. Hon är ganska knarkig och en festtjej i väldigt ung ålder. Hon är för rik och olycklig för sitt eget bästa. Det är ingen bra kombination! Jag var lugnare i den åldern. Jag gick bara och såg teater hela tiden, säger Alva.
Vi träffas över Zoom. Jag från mitt kök och Alva från sitt rum hemma hos föräldrarna. Det senaste årets många zoomintervjuer har gjort att jag börjat leta efter ledtrådar i bakgrunden hos personen jag intervjuar. Alva innehar just nu rekordet i mest intressanta saker i samma bildruta. Hon sitter framför ett stort skåp vars luckor är klädda med rosa tyg. Tavlor trängs ovanpå skåpet. Framför en vas med torkade blommor ligger en trumpet. Och på en bordsfläkt hänger något rött, fluffigt jag inte kan sluta kolla på.
– Mitt rum är täckt. Varenda liten yta. Jag samlar på mig mycket grejer som ska sitta på väggar. Jag bara väntar på den dagen jag kan flytta in i en stor lägenhet för mig själv och pryda den.
Jag måste bara fråga, vad är det där som hänger på fläkten?
– Det är en hatt! Du kan få se den! Säger hon, tar på sig den och fortsätter:
– En Emma Brewin, den är underbar, urhärlig. Jag fick den av min familj i julklapp.
Alva Bratt är uppvuxen i Stockholm
Hatten klär henne säger jag samtidigt som hon gör en pose och ler. Alva Bratt är uppvuxen i Stockholm och gick teaterlinjen på Södra Latin.
Familjen håller hon gärna privat, både här och i sociala medier men berättar att hon inte kommer från en skådespelarbakgrund även om båda föräldrarna jobbar inom kreativa yrken.
– Jag har vänner omkring mig vars föräldrar jobbar inom branschen. Men det är inte som att någon försökt få mig dit. Och det är inte ett arv. Jag har hittat vägen själv, valt den och tagit mig fram själv.
Är folks uppfattning att du fått saker serverade på silverfat?
– Nej de har ingen anledning att tro det om mig. Sedan är det klart att jag haft fördelar jämfört med en person som bott i, säg Oskarshamn, och velat bli skådespelare. Folk vet väldigt lite om min bakgrund och det känns urfjompigt att behöva hävda såna saker.
Det handlar säsong tre och fyra av Eagles om
Just nu spelas den fjärde och sista säsongen av Eagles in. Alvas mer intensiva delas av inspelningen börjar först imorrn.
– Jag känner mig lite ringrostig. Det känns som att jag haft lov. I höstas bodde jag i en resväska men mina jobb tog slut nästan samtidigt och sedan har jag ströjobbat med mindre roller.
Hur känns det att vara igång med den avslutande säsongen?
– Samtidigt som det känns härligt att avsluta ett kapitel känns det jättevemodigt. Då kommer vi ju aldrig träffas igen, jag och Felicia. Det är som att jag tagit henne lite för givet, tänkt att vi ändå ska göra en till säsong och att jag slipper klä på mig hennes kläder och hennes problem en stund. Men nu är det hejdå och jag ska släppa henne fri.
Du är blond nu! Är Felicia också det?
– Hon är också blond. Och har lugg! I en av säsongerna har jag dessutom jättelångt hår, extensions. Men det var en fas!
Det känns som att Felicia blivit allt mer destruktiv för varje säsong. Håller du med?
– Ja, det är hela tiden som att man luras och tror att det ska bli bättre. Sen får hon alltid någon käftsmäll. Hon har ju ett missbruk. Det låter så grovt att säga det men hon har ju beroendetendenser. Och hon tar aldrig riktigt tag i dem. För varje gång blir fallen lite större.
Vad handlar de kommande säsongerna om, utan att spoila för mycket?
– Det har gått en tid, vilket är ganska kul. Allting är svinhärligt i säsong tre faktiskt. Till en början. Sedan blir det inte så härligt längre. Familjen Kroon är ju ett sinking ship. Det är en stor spricka i familjen som ligger och gror, som ett infekterat sår. Vi kommer fortsätta beröra viktiga ämnen och dessutom kommer man få lära känna några karaktärer närmare som varit mer i skymundan tidigare.
Därför vill inte Alva Bratt kallas för influencer
Den som läst tidigare intervjuer med Alva Bratt vet att hon inte, likt sin karaktär, vill kalla sig för influencer.
Känner du fortfarande så?
– Det beror på i vilken bemärkelse man klassar en influencer. Det känns ju respektlöst att prata ner dem. Det vill jag inte göra. Men jag är försiktig med ordet. Helt oinfluensig är jag inte men jag skulle inte kalla mig själv för en influencer. Jag är skådespelare och kulturarbetare.
Samtidigt konstaterar Alva att hon med sitt öppna instagramkonto på ett sätt automatiskt influerar de som följer henne.
– Jag vill försöka vara mig själv så mycket som möjligt på sociala medier utan att blotta mig själv totalt. För det tycker jag känns lite kusligt. Jag tycker att det är jätteläskigt med sociala medier även om jag är på dem hela tiden. Vi lever ju i en så konstig tid att varenda människa som jobbar med kultur råkar bli det som folk kallas för influencer. Anledningen till att jag varit försiktig med influencergrejen är att jag emellanåt känt att det inte är riktigt hållbart, alltså ideologiskt och klimatmässigt.
Anledningen till att jag varit försiktig med influencergrejen är att jag emellanåt känt att det inte är riktigt hållbart, alltså ideologiskt och klimatmässigt.
Det känns som att gränserna suddats ut och i princip gör människor som syns på tv till ofrivilliga influencers?
– Så är det. En gång följde jag med en vän på ett event. Det var jättetrevligt tills det kom fram en person till mig och presenterade mig för en kund. Och så sas det att ”Yes this is Alva Bratt and she is a Swedish influencer”. Jag satte min skumpa i halsen och kände, ursäkta? Det är jag inte och det går inte ihop med mina värderingar kring hållbarhet och konsumtion.
Den som scrollar på Alva Bratts Instagram får ta del av sommarbad och teaterminnen blandat med selfies och vintageoutfits. Ett av hennes memories heter behagligt. Där plockar folk lupiner, dricker bubbel, någon strosar på en kyrkogård och en annan lockar håret. Det hela är tonsatt med allt från Arne Domnérus Vals från Delsbo till Malena Ernmans Ave Maria och Hans Zimmers titelspår till The Crown.
Varför finns behagligt?
– Jag tycker om att klippa film på min telefon och lyssnar väldigt mycket på musik. Jag fångar många bilder. Min mobil mår skit och mitt bibliotek är fullt av saker. Tanken med behagligt är bara att det ska vara en fröjd för ögat. På Instagram är det enkelt att klippa eftersom man kan lägga till musik så lätt. Men jag fick funktionen tre år efter alla andra!
Jag har sett det bråkas om musikfunktionen i sociala medier…
– Jag har varit den personen! Jag har varit så arg!
I ett av dina inlägg på Instagram berättar du om den gången du blev golvad av teater som 14-åring. Vad hände där?
– Mina tonår var väldigt präglade av att jag gick på teater på helgerna.
Själv?
– Det också. Jag såg om saker väldigt mycket. Det är något med teater. När man ser en scen så vet man att man kanske aldrig mer ska få se den. Så då måste jag, om jag har möjligheten, gå och se den igen. När jag var 14 år såg jag Som löven i Vallombrosa och det är ett jättestarkt minne. Jag la upp ett inlägg om det när Lars Norén gick bort. Jag är ju inte den enda i den här världen som älskar Norén. Inte minst den pjäsen. Samtidigt kändes det lite fjompigt att uttala sig. Jag kände ju inte honom. Men han har inspirerat mig.
När visste du att du ville bli skådespelare?
– Ganska tidigt. Jag tror det var när jag var sex år. Jag älskade Hasse och Tage. Lena Nyman var min stora idol och jag ville vara som henne. Sen tror jag att jag tvivlade lite på mig själv om jag kunde bli skådespelare. Det känns också läskigt att… Vad sjukt att jag är det nu! Eller är jag det? Ja?
Vad är det som händer i dig nu när jag sa att du är skådespelare och du tvekar?
– Det är för att jag är en jantesvenne, haha! För mig känns det som att jag sökte in till Södra Latins teaterlinje för två minuter sedan. Jag tycker bara det är absurd grej. Jag har värderat den titeln så högt. Samtidigt är det ju min inkomstkälla. Det är nog bara en ovana och ren genans.
Men det känns ju som att det går rätt bra med tanke på att du var nominerad i kategorin Rising star på Stockholms filmfestival 2020?
– Det är sinnessjukt! Jag blev så oerhört glad över nomineringen. Chockad. Och jätteivrig. Det var en ära i sig att vara nominerad.
Vi måste också prata om din stil. Du verkar gilla vintage! Hur skulle du beskriva din stil?
– Jag tycker om gamla saker. Jag älskar -60, -70, och 80-talet. Och 20 och 40. Jag tycker om kavajer med axelvaddar och skjortor. Jag inspireras av en androgynitet som jag kanske själv inte har. Häromdan hade jag på mig en väst och en kompis som såg en bild på mig sa att ”Du och jag Alva, vi är gubbtjejer”. Det tyckte jag var ganska gulligt. Jag tänker på målningen Den döende dandyn. Ordet dandy, det är ju någon snobb och det vill man ju inte vara helt och hållet. Men om jag är en gubbtjej nu vill jag nog bli något dandyliknande någon gång i framtiden.
Är du en sådan som har en plan kring någon viss drömroll?
– Jag har väl lite hemliga planer. Haha, nej, det har jag inte. Jag är ju relativt ny i yrket. Jag är ju 22 och lär mig så mycket hela tiden. Jag vill hålla på med det här, det är planen. Helst vill jag att allt ska hända imorgon men jag vet att det måste få ta tid.
