Elsa Billgren om tv-serien Äkta Billgrens: ”Som ett experiment”
Ett indiegäng i klassrummet och en chans att komma närmare sin familj. Så beskriver Elsa Billgren själv realityserien Äkta Billgrens, som hon medverkar i tillsammans med sin mamma och pappa, Ernst och Helene Billgren.
Hon trodde aldrig föräldrarna skulle gå med på det.
– Min pappa säger ja till allt jämt, men han lyckas alltid ducka saker som han inte vill göra. Min mamma var också tveksam, säger Elsa Billgren.
Men efter att programmet paketerats som ett Royal Tenenbaums av realityserier och dessutom skulle sändas på SVT var alla med på tåget.
Finns det risk för att ett program om en konstnärsfamilj som sänds på SVT känns pretto?
– Nej, mina föräldrar är så opretto så det finns inte. Det är inget reportage. Jag tror att program som handlar om konst men som samtidigt handlar om människor är det som är nyckeln. Men jag är inte konstnär, jag är influenser och det är väl det mest opretentiösa man kan vara på ett sätt.
Ett intensivt familjeretreat
Inspelningen pågick från januari till oktober och var enligt Elsa en intensiv familjeretreat. Under seriens gång får vi dessutom träffa fler av medlemmarna i familjen Billgren. I första avsnittet möts motsträvighet och hjärtlighet. Ernst Billgren vill helst inte beskriva sig själv, men han gör det ändå och kallar sig för en vanlig tjock man i sina bästa år som är hyggligt snäll. Helene Billgren äter lunch direkt ur kastrullen men vill helst inte vara med i tv utan läppstift. Elsa fungerar som en slags berättarröst som tar oss med i sagoboken om hela familjen. Hon är dessutom på förra årets ELLE-gala och konstaterar hon att hon tycker om sina föräldrar mer för varje år som går.
Sitt liv har hon dokumenterat på bloggen i över tio år. Hon har hunnit vara både programledare och inredare, driver en ateljé för brudklänningar, har träffat sin kärlek Pontus de Wolfe, köpt ett drömhus på Gotland och blivit mamma till sonen Lynn.
Gemensamt för hennes många jobbuppdrag är att det ofta är hon som sitter i förarsätet. Den här gången har hon tvingats släppa kontrollen, vilket hon beskriver med två adjektiv: läskigt och lyxigt.
– Det är så härligt att känna att det räcker med att jag bara är mig själv. Jag har brottats med tankar att det är så viktigt att prestera under hela livet. Man känner flåset i nacken och att man måste vara på topp hela tiden. Men livet är ju brokigt. Det här har varit som ett experiment för mig att släppa på programledarrollen.
Hur tycker du att det gick?
– Jag tror att det gick bra. Men vem som helst som ser sex avsnitt om sitt liv på tv skulle få lite panik. Man har ju sidor man försöker att inte tänka på att man har. Men de finns ju där och är en del av programmet. Man tittar på sig själv med en väldig speciell blick. Det är pinsamt, fint, man ömmar för sig själv men man känner också att det är skämmigt och jag har insett att det finns saker jag behöver jobba på.
”Får panik och blir otrevlig”
Sekvenserna från sommarhuset på Gotland är värst att titta på för Elsa. Elen gick, det var fluginvasion och brunnen var nästan tom.
– Jag vet att många andra med gamla hus kan relatera. Jag önskar att jag var en sån människa som sa att ’det här ordnar sig, nu ska jag baka 300 bullar och sen blir allt mysigt’. Istället är jag den som får panik och blir otrevlig för att jag blir stressad. Men man kan inte vara en perfekt människa.
På bloggen är det dukningar med servett, fat under fat, rökelse och äggkoppsfynd. Det är som att det ligger ett moln av mys runt allt.
Men är du så mysig som man tänker sig?
– Ja och nej. Jag försöker ju hela tiden att upprätthålla någon form av trevlighet i vardagen. Jag älskar mitt hem och jag gillar att vara med min familj. Jag har en längtan om att må bra och tänker att om jag bara strösslar lite må bra i alla hörn kommer det hjälpa mig. Jag behöver inte ha fantastiska resor, stora kreationer eller jättestora buketter. Det kan vara en kaffekopp jag tycker är härlig eller att ha en linneservett till frukosten.
Vad ska alla som behöver mer mys i sin vardag göra?
– Mitt bästa tips är att fokusera på småsakerna. Att lägga upp maten, använda stearinljus framför elektriska ljus, att rensa sitt vitrinskåp och bara ha kvar de saker man verkligen älskar, att använda ljusmanschetter och att rama in foton och inte bara klistra upp allt med tejp som vi gjort de senaste tio åren.
Hemlig vintagejakt
Elsa är uppvuxen med devisen gamla vackra ting är bättre än nya praktiska. Vintagejakt efter både kläder och möbler är ett ofta förekommande inslag i hennes liv och är en konst Elsa bemästrar i högre grad än många. Hon har dessutom fått lova sin mamma att aldrig avslöja exakt var de letar.
Men hur letar du, är du ett hököga eller en bläddrare?
– Eftersom jag är ganska nyinflyttad blir det mycket inredning. Jag går till loppisar som är öppna typ lördagar mellan 10-14. Då är jag där halv 10. Så springer jag till möblerna klockan 10. För efter tio minuter är allt bra borta. Om du inte kommer tidigt har du inte ens chans. Är det ett Josef Frank-bord som står där eller ett vitrinskåp och jag inte hann först skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Blir det bråk någongång?
– Nej, men man ser ju blickarna från folk…
Berättade om sin cancer på bloggen
För tre år sedan, på annandagen 2016, fick Elsa diagnosen livmoderhalscancer. Hon valde att berätta om det i maj, på bloggen, mer än två år senare. Samtidigt var hon nybliven mamma. Livmodern opererades bort. Äggstockarna fick vara kvar.
– När man får cancer blir man hon med cancer. Sedan jag berättade om det har jag inte gjort en intervju utan att jag fått frågan om min cancer. Idag känner jag knappt någon som inte varit drabbad av det på något sätt. Därför är det såklart viktigt att prata om. Men det gjorde mig rädd. Jag vill vara något mer än det, även om det är en stor del av mig och min historia. Eftersom jag hade ett spädbarn när jag fick min diagnos var det väldigt drabbande. Det är en period då man är väldigt skör, oavsett.
Det är svårt att berätta om cancer när man är helt säker på att man kommer dö, säger hon. Därför fick det ta tid.
– För varje år som går blir jag starkare i det. Men man är bara människa. Vem som helst som drabbas känner att det bara krossar något i en. Sedan finns det inget mer att göra än att gå vidare. Det är det som är fruktansvärt. Att det inte blir ett nytt liv efter. Det är samma liv. Men du klarade det. Du hade tur.
Hur mår du idag?
– Jag har aldrig känt mig sjuk. Men det handlar om den emotionella biten. Sen är det såklart tufft att gå igenom operationer. Det tar mycket på kroppen och psyket. Jag mår jättebra idag, har aldrig haft symptom och har aldrig behövt gå igenom cellgiftsbehandling eller strålning.
Hon tänker på att man ska uppskatta sin friskhet. Och är samtidigt orolig för att må bra.
Vad gör du för att komma ihåg att det inte är farligt att vara lycklig?
– Jag försöker tänka att det är mycket bättre att våga slappna av och vara sig själv och våga vara lycklig för att man har ett roligare liv då. Det är en ynnest att ha små problem att haka upp sig på. Det betyder ju att man inte har några stora problem.
Elsa Billgren har köpt byxor
Ett av dessa är jakten på byxan. Elsa har inte haft byxor sedan hon var 16 år och har länge varit på jakt efter det perfekta paret. Andra människor är så engagerade i letandet att blogginlägget om att hon trodde hon hittat sin drömbyxa blev hennes tionde mest lästa under hela 2019.
– De var perfekta, förutom i grenen. De skulle få in byxorna i en större storlek men de kom aldrig så det blev inget köp. Jag försöker verkligen hitta ett par. Men vem vet, jag kanske går ett helt vuxenliv utan byxor.
Så blev det inte. För i slutet av december, efter den här intervjun, fann hon sina efterlängtade byxor. Därför finns den här textraden. Hon låter hälsa att de sitter som en smäck.
Ju mer livet ”ordnat upp sig”, som hon beskriver det. Desto mindre ligger fokuset på alla de där framtidsdrömmarna och målen.
– Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad med min man, vårt barn, vår lägenhet, vårt sommarhus, att alla är friska och att jag får umgås så mycket med min familj. Det känns som att jag dragit vinstlotten i livslotteriet och jag har kul på mitt jobb varje dag. Jag är bara så glad över att det här kan få vara mitt liv. Jag är rädd för att kräva mer för jag kan inte ens komma på vad det skulle vara. Men jag vet att stora saker kommer komma. Det känner man inom sig. Jag känner mig starkare än på många år, som en nybadad själ som är redo att klä på sig något fint och gå på fest.
Stylist: Anna Sundelin
Fotograf: Elisabeth Toll/LundLund
Hårstylist: Karolina Liedberg/LinkDetails
Makeupartist: Jeanette Törnqvist/LundLund
Fotografassistent: Charli Ljung
Stylistassistent: Diana Nehard
Fotograferade i Nikehallen på Konstakademien i Stockholm där både Elsa och Helene Billgren har sina ateljéer.
LÄS MER:
