Josefine Jinder: ”Vi hann precis bli ihop och så drog jag”
Ny musik. Och en ny människa. Josefine Jinder ”producerar mer än ett mixtape i år”, som hon själv skrev på Instagram när hon avslöjade att hon väntar barn.
Hon var trött på att vara popartist. Eller snarare urless, för att använda ordet från pressmeddelandet.
– Jag befann mig i en cykel av att göra musik och åka på turné. Jag höll på så i över fem år utan paus. Det tog upp så mycket av min tid att jag hade väldigt lite tid för andra saker. Mitt privatliv halkade efter. Det blev så mycket fokus på mig själv. Jag kände mig inte så fri i det och det började märkas. Jag tappade inspirationen och började ta saker för givet. Min livsstil behövde förändras. Det var bara fest och jobb. Det blir så himla ytligt. Och slitsamt på samma gång, säger hon.
Flyttade till Paris
Det senaste albumet med den självförklarande titeln Hejdå släpptes i oktober 2018. Behovet av att behöva göra något annat var tydligt. Ett undermedvetet självrannsakande, som hon beskriver det. Josefin började gå i terapi.
– Jag ville försöka förstå varför jag var så frustrerad, utmattad och ledsen. Musik har alltid varit det som tagit mig någonstans och gjort mig lycklig. Nu kände jag det motsatta och jag kände mig vilsen. Är det såhär jag ska leva? Det kommer jag inte orka. Då kommer jag inte leva när jag är 40.
För att återhämta sig försökte hon först att göra ingenting. Sedan bestämde hon sig för att flytta till Paris. Permanent. Och började skriva på en bok.
– The center of romance. Där kommer mitt liv bli fantastiskt.
Josefine bodde i Paris i sex veckor. Det visade sig ironiskt nog att världens mest romantiska stad förlorade mot Stockholm.
– Mitt i allt blev jag ju då jättekär i en person som gjorde att jag flyttade därifrån. Vi träffades i Sverige precis innan jag åkte. Vi hann precis bli ihop och så drog jag. Han kom till Paris och jag kände bara att jag inte kan vara kvar.
”Världens största självkritiker”
Det nya mixtapet som släpptes i mitten av juni har blivit till under tiden. Hon skrev det på engelska för att inte känna pressen av att behöva vara kvar i sitt gamla uttryck.
– När jag skriver på svenska blir jag direkt världens största självkritiker. Jag ville göra något som inte behövde vara så självutlämnande och bra. Det här är därför ingen konceptuell skriva som handlar om en sak. Det är mer ett andrum och en brygga för att kunna gå vidare in i nästa decennium med Little Jinder.
Den första singeln på mixtapet har fått titeln ”Travel back in time” och handlar om att ha gjort det mesta men ändå inte hitta hem.
Måste man hitta hem då?
– Så himla bra fråga, haha. Nej. Det måste man inte. Men ändå är det väl det man försöker göra? Vem är jag? Vart ska jag? Jag har nog tänkt att ”bara jag gör det här kommer jag bli lycklig och känna mig nöjd med mig själv”. Men det spelar ingen roll vilket skivkontrakt eller stort gig jag gör. Jag är ändå alltid min egen största fiende. Det alltid en jakt efter nästa kick. Men det finns ingen tydlig final. Det är väl i och för sig det som gör det intressant att leva också.
Du har nyligen sagt att alla drömmar kanske inte ska uppfyllas. Det känns som ett skönt råd i hetsen om att göra allt. Håller du med?
– Det är verkligen så. Jag försöker tänka att jag ska vara snäll mot mig själv. Man vet ju heller inte riktigt alltid vad drömmarna egentligen handlar om. Jag tänkte ju att jag skulle bo i Paris nu, att det skulle förändra allt, ge mig en chans att börja om på noll och kanske leda till någon fullkomlighet. Göra mig glad. Så träffar jag någon och blir kär och gravid och kommer tillbaka till Stockholm istället. Drömmen om att komma bort ledde mig hem igen. Det blir aldrig som man tänker sig, så alla drömmar kanske inte ska uppfyllas men man behöver dem som drivkraft.
Att vara gravid i en pandemi
2020 har för många till stor del handlat om att anpassa sitt vanliga liv för att leva i en pågående pandemi. Att leva isolerat har inte varit det största problemet för Josefine. Det gjorde hon ändå på grund av illamående och trötthet i början av graviditeten. Samtidigt ”blev hon av med sin ekonomi”. Alla spelningar blev inställda.
– Det känns som att jag fått en förhöjd ängslighet när jag är gravid. Jag får orossjok och tänker att ”ska jag bring a child into this mess”. Men jag försöker se det positivt. Jag tycker det känns i varenda cell att världen kanske håller på att förändras eller gå sönder helt. Både när det gäller klimatet och Black lives matter-rörelsen. Det är en nerv nu som förhoppningsvis kommer förändra världen till det bättre, men jag vet inte.
”Vi lever i ett system som förtrycker svarta personer”
Josefine Jinder är en av alla som höjt sin röst på Instagram i diskussionen om rasismen.
– Jag tror det är viktigt att synliggöra problemen oavsett om man kommer från en värld av privilegium. Jag vet inte om en story från Little Jinder påverkar en käft på riktigt men det känns viktigt att vara tydlig med var jag står. Vi lever i ett system som systematiskt förtrycker svarta personer. Jag tycker att alla har ett gemensamt ansvar och jag tycker att det är viktigt att vara öppen för att se samhällets och sina egna brister. Och att inte vara så ängslig. Jag hoppas förändringen blir mer ekonomiskt politisk, sociala medier är inte så konkret.
Vad tror du att Josefine för sju år sedan hade tänkt om den Josefine som sitter här idag?
– Jag tror att hon hade blivit sjukt avis på lugnet. Jag har varit så uttråkad och rastlös.
Då tyckte du att ”ett liv i töntiga lilla Stockholm inte var ett alternativ”. Varför?
– Jag tycker fortfarande att Stockholm är för litet för sitt eget bästa. Folk tar sig själva på så otroligt stort allvar och det provocerar mig. Jag tycker att kulturen är enkelspårig, likriktad och konstig här. Svenska musikscenen är sjukt oinspirerande och det finns inga roliga subkulturer längre. Rösterna som hörs är alltid samma och alla känner alla. Dessutom är alla så intresserade av pengar i en bransch där det typ inte finns några pengar längre så alla är köpta, beroende och korrumperade av olika varumärken och Spotify. Själen dör av det. Eller uppenbarligen inte allas men iallafall min.
Men ändå bor du ju här nu?
– Ja. Men jag hatar ju inte Stockholm. Jag tycker Stockholm är nice. Men rent kreativt är det inte så härligt.
Hur känner du inför att snart få ditt första barn?
– Det är så abstrakt. Nyfiken är väl ett bra ord. Det känns spännande och sjukt mysigt. Jag har nog sett folk med barn som väldigt begränsade. Gått på de klassiska negativa aspekterna. Men de känns så avlägsna när jag nu är gravid själv. Det är ju jag som ska ha barn och jag är expert på att vägra ha ett tråkigt inrutat liv så varför trodde jag att jag skulle få det för att en till person hänger på? Det känns som att hitta en kärlek som jag sökt utan att kanske ha vågat erkänna det för mig själv. Kanske handlar allt om att det inte bara skulle handla om mig.
Varför är din kille hemlig?
– Han är inte hemlig. Jag har bara inte postat om honom på sociala medier. Han är inte en offentligt person och har väl inget intresse att synas på det sättet. Men det är inget som varit uttalat får hans sida. Det är mer jag som har känt att det är skönt att inte ha hela sitt liv publikt. Det känns som att jag bryr mig om den här relationen på ett annat sätt. Jag vill inte sätta den i något strålkastarljus och låta den bli bedömd. Jag ville ha honom för mig själv, haha.
Vad tänker du om det skulle bli så att ditt barn också vill bli rockstjärna och flytta till Paris på obestämd tid?
– Fy fan. Aldrig i livet, haha. Mitt barn får inte hålla på med musik. Nej, jag skojade. Jag är sjukt nyfiken på vad det kommer bli för person. Och jag kommer att göra allt för att mitt barn ska komma så nära sig själv som det bara går, oavsett vad det kommer vilja bli, göra eller vara. Det är väl det man finns till för, även för sin familj och sina vänner. Man vill ju bara att alla ska få vara.
Läs mer:
Alicia Agneson: ”Jag vill ha en Oscar innan jag fyller 25”
