Loreen pratar kort hår i stor intervju med ELLE
En tanke har funnits i Loreens huvud så länge hon kan minnas. Hon var barn första gången hon tänkte den. Men tanken fastnade. Och växte sedan som ett frö. Genom oändliga barndomsdagar. Skolbänkstristess och dagdrömmar. Ibland blev den starkare, som när hon fick stryk på skolgården och slog tillbaka. Ibland bleknade den bortom mer livsavgörande ögonblick. Hon fick fem syskon. Föräldrarna skildes. Familjen flyttade. Hon fyllde 13. Pappa dog.
Loreen var med i Idol. Tävlade i Melodifestivalen. Vann Eurovision. Släppte ett hyllat debutalbum.
Nu har det gått sex år sedan dess och Loreen har tänkt färdigt. Hon har bestämt sig. Om en liten stund ska hon raka av sig allt sitt hår. Det midjelånga, kolsvarta håret som är hennes signum. Det är tidig morgon. November. Och håret faller.
– Det kändes mäktigt. Befriande. Håret föll i stora sjok. Det var som en ceremoni. Jag sparade det i en tygpåse.
Linne, Stylein. Örhängen, All Blues. Guldpläterad earcuff med lila stenar och handsmycke, båda Cornelia Webb. Earcuffs i guld och silver med röda stenar, tunna ringar, silverring med spike och ring med svart sten, allt Maria Nilsdotter. Oxiderad silverring, Feswa.
Om Loreen
Namn: Loreen Talhaoui.
Ålder: 34 år.
Familj: Mamma, fem yngre syskon, hunden Lilleman.
Karriär i korthet: Idol (2004), Melodifestivalen (andra chansen 2011, första plats 2012 och andra chansen 2017), Eurovision Song Contest (första plats 2012) debutalbumet Heal (2012).
Aktuell: Med sitt andra album Ride och kommande USA-turné.
Följ: @loreenofficial
Mitt gamla hår var ett skydd mot min sårbarhet. Nu vill jag förmedla min inre kraft!
Loreen drar händerna över sitt rakade huvud. Vi möts några veckor senare, hon älskar sin nya look.
– Idén att raka av håret har funnits sedan jag var liten. Jag var otroligt inspirerad av kvinnor som hade gjort det. Jag tyckte att det var så coolt. Och jag har inga mellanlägen. Det är antingen jättelångt eller inget hår alls. Mitt gamla hår var ett skydd mot min sårbarhet. Nu vill jag förmedla min inre kraft! Min starka energi finns i alla kvinnor. Men man måste våga vara brutalt ärlig mot sig själv. Titta på vart världen är på väg i dag. Och våga förändra. Systemet kommer inte att förändras av sig självt. Vi kvinnor måste ta kommandot i våra liv.
Hemma har hon tomt och rent. Inget i skåpen, inte ens kylen. Hon vill inte vara beroende av saker.
– Jag blir klaustrofobisk om jag har för mycket. Så håret föll. Men jag frågar mig själv varför det är modigt. För att jag är kvinna! Det finns ramar för vad vi får göra. Vad som är godkänt som kvinnligt. Hur mycket av vår egen kraft får vi ta fram? Och när vi tar fram den måste det vara på ett visst sätt, annars är vi jobbiga. Det accepterar inte jag.
Du iscensätter total nystart med nya albumet Ride. Vad startar du om från?
– Jag vill ha total kontroll över min kreativitet. Jag har nytt skivbolag, är min egen producent, har nytt band. Det händer något med ljudbilden med riktiga musiker i studion. Jag älskar den mänskliga faktorn i musiken. Jag vill ha en riktig trummis, inte ett programmerat trumljud. Tidigare lät jag på ett sätt live och ett annat på skiva. Jag blev processad, tweakad, hårt paketerad. Jag kvävdes. Jag behöver blomstra. Jag vill ge något till mig själv och andra med min musik. Något större och viktigare än det ytliga. Vad är annars meningen med allt det här? Jag har rakat av håret, jag är kompromisslös på alla plan. Nu låter min musik exakt som jag vill.
Är du en ensamvarg?
– Jag har inget behov av att följa strömmen. Jag krigar i mitt jobb, kämpar för det jag tror på. Välgörenhet och personlig utveckling. Trots att jag får skit för det. Jag har fått höra: ”Du som är så vacker, varför kan du inte bara sjunga och se glad ut?” Då brinner jag inombords. Det kommer aldrig hända. Om jag är med i Eurovision, världens mest kommersiella folkliga forum. Familjerna bänkade i soffan. Då måste jag basunera ut mitt budskap. Det är heligt för mig.
Loreen sitter mittemot mig, uppkrupen i en gigantisk skinnsoffa i en fotostudio på Söder i Stockholm. Hon har svart, överdimensionerad huvtröja och svarta utsvängda byxor från Fine edge, blanka platåkängor och guldörhängen från All Blues.
– De här byxorna har jag haft sju dagar i streck, det är nästan äckligt men det är sant. Jag blev frälst av kashmir, haha. Skorna är Vetements. Jag älskar det märket. Så punkiga och politiska, de driver med modebranschen och bryter mot alla regler. Deras kollektioner är spännande, de ballar ur totalt men det är ändå snyggt.
Jag är en diva från helvetet när det gäller märken
Hur är din stil nu?
– Min garderob är mest svart. Jag har några vita plagg, några militärgröna, två röda. Men jag är en diva från helvetet när det gäller märken. Commes des Garçons, Helmut Lang, Margiela, Haider Ackermann, Dries Van Noten, Vetements, Yamamoto. Skor från Miu Miu och YSL. Jag gillar kläder med intelligens. Men jag gillar inte att shoppa. Jag ringer Ulrika på butiken Jus i Stockholm och så får jag komma när de har stängt. Jag väljer allt jag ska ha, tre, fyra gånger per år. Det är dyrt men jag använder mina plagg hela tiden. Jag småshoppar aldrig. Jag tjänar på det här upplägget har jag räknat ut, haha.
Svenska designerfavoriter?
– All Blues örhängen. Diana Orvings klänningar. Carin Rodebjers kostymer sitter väldigt bra. Hennes design skriker power. Det är viktigt. Jag gillar Johan Lindebergs grejer som han gör nu, de är för övrigt inspirerade av mig, haha.
Ett roligt modeminne?
– Jag jobbade med Gaultier inför en välgörenhetskonsert och fick välja vad jag ville från hans showroom. Han visade den ena spektakulära kreationen efter den andra och jag undrade bara om han inte hade någonting som var lite mer diskret, haha. Det slutade med en kostym med svarta Swarovskikristaller – det minst Gaultier-aktiga Gaultier hade.
Vad vill du förmedla med din stil?
– Självrespekt och inre kraft, även om jag är vetenskapligt lagd. Just nu läser jag Sapiens: en kort historik över mänskligheten av Yuval Noah Harari. Sjukt intressant ur ett psykologiskt perspektiv.
Bikinitopp, Calvin Klein. Jeans, Rick Owens. Boots, Vetements. Örhängen, All Blues. Earcuff med lila stenar, Cornelia Webb. Earcuffs med röda stenar, tunna ringar och örhängen med stenar, allt Maria Nilsdotter.
Loreens mamma var 16 år när hon födde Loreen. Dottern fick växa upp fort, hjälpa till med det mesta.
– För mig var det aldrig konstigt, det var enda sättet att få det att gå runt. Barn anpassar sig. Som vuxen inser jag att vi var kumpaner. Vi lärde av varandra. Mitt ord spelade roll fast jag var liten. Jag lämnade syskon på dagis, handlade ibland. Jag fick min ansvarskänsla då.
Mamma är en superkvinna! Med superbarn. Vi blev sammansvetsade
Loreen fick fem småsyskon på fem år.
– Man kan tro att det var kaos, men vi barn fattade. Vi busade inte. Vi såg mamma som pluggade och jobbade, kämpade. Ensam. Mamma är en superkvinna! Med superbarn. Vi blev sammansvetsade.
Dina föräldrar skildes när du var sex år. Hur var det?
– Jag var så liten, gillade läget. Pappa reste mycket redan, var sällan hemma.
Alla barnen flyttade med mamman till en lägenhet omgiven av skog i utkanten av Västerås. Loreen älskade det nya livet.
– Jag minns tydligt resan dit. Jag var så peppad i bilen och satt och tittade ut på de höga träden. En halvtimme körde vi bara genom skog, jag älskar fortfarande skogen och naturen.
Hur var det i skolan?
– Jag hade växt upp snabbare än klasskompisarna. Jag var mogen. De lekte pussjaga, jag befattade mig inte med barnsliga lekar. Jag gjorde det jag ville göra. Jag hade stark intuition redan då. När jag ville vara med kompisar var jag det. När jag ville vara själv, då var jag det. Jag var cool i min ensamhet. De andra tyckte att jag var annorlunda. Men jag tog inte någon skit.
Fick du skit för det?
– Absolut. Barn älskar att peka ut de annorlunda. Det kunde provocera mig. Men man var tvungen att provocera mig ganska mycket för att jag skulle bli arg. Om jag fick stryk av någon grabb gav jag igen. Jag förstod inte varför jag inte skulle göra det. Jag blev väldigt ledsen när någon var taskig mot mig. Jag började gråta och när jag insåg att jag grät blev jag arg. Jag sökte egentligen aldrig bråk.
Sången var Loreens hemliga fristad. I samma sekund som skolklockan ringde ut för dagen sprang hon hem och låste in sig i badrummet. Hela dagen hade hon längtat efter akustiken där.
– Jag släckte lampan, sedan satt jag där i mörkret och sjöng i två timmar. Varje dag. Jag älskade Céline Dion, kvinnliga artister som tog i.
De var befriande för mig att höra. Min sång blev som ett kontrollerat primalskrik. Jag fick enorm kraft. Att sjunga rensar kroppen. Känslan efteråt är fantastisk.
Sjöng du aldrig i skolan?
– Nej. Jag satt tyst. Jag hade inget behov av att visa andra, sjöng för min egen skull. Musiklektionerna var oinspirerande. Jag hatade att sitta i en cirkel med en maracas och sjunga Jesus Christ Superstar.
12 år gammal köpte Loreen själv ett gammalt slitet och ostämt piano. Hon åt inte godis på ett halvår och sparade varenda krona till instrumentet som hon baxade in under trappan hemma.
– Där satt jag och lärde mig spela genom att lyssna på Enya-skivor som jag hade lånat i skolbiblioteket.
Minns du första gången du blev kär?
– Jag var fem år och hemligt kär i en pojke som var min kompis, han bodde över gården. Men jag sa aldrig något. Det var första gången jag upptäckte att jag kunde känna de känslorna.
Har du upplevt den stora kärleken?
– Jag har varit så kär att jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Alla mina kärlekar har varit mina största kärlekar. Jag kan gråta av glädje för att jag är så upprymd av en annan människas närvaro. Jag blir lycklig av det. Men det har gjort outhärdligt ont när det har tagit slut.
Hur har du återhämtat dig?
– Tid. Det finns ingen genväg.
Jag har många skitsidor som jag jobbar på varje dag
Har det fått dig att tveka?
– Att gå halvvägs är inte intressant för mig. Jag älskar extremt hårt. Jag går i döden för dem jag älskar.
Viktigast i en relation?
– Kärlek och tillit. Respekt för varandras personligheter och olikheter. Jag spelar inga spel.
Hur är du att leva med?
– Intensiv. Allt eller inget … haha. I början verkar jag lättsam, när man kommer mig in på livet blir det allvar. Jag har starka åsikter, rätt ska vara rätt. Det kan vara krävande för min partner. Jag behöver inte rädda hela världen varje dag, jag kan ju dela upp det lite. Men man kan inte skämta bort saker med mig.
Har du någon kärlek nu?
– Jaaa … jag kan säga så mycket … ja. Det har jag.
Du har sagt att du är både ljus och mörk inombords.
– Jag har många skitsidor som jag jobbar på varje dag. Men en av mina bästa sidor är att jag aldrig ger upp. Inte ens om jag säger att jag ger upp. Jag går på mina knän. Det kommer inifrån, jag kör tills jag dör.
Var kommer den styrkan ifrån?
Loreen påbörjar en mening men avbryter när hon hör låten Interstellar spelas i bakgrunden.
– Åh! Den här är så vacker! Det är helt sjukt. Jag blir helt ställd. Så här hårt påverkar musik mig. Det är så kraftfullt. Folk som säger att de inte gillar musik, de har inte gett sig hän. Jag kan garantera att de inte har haft bra sex heller! Haha.
Hon sitter tyst en stund.
– Sex är en extremt stor gåva för mig. Nej, nu stängde de av låten! Fan, jag hamnade i så bra mood. Var var jag? För mig är sex starkast när jag älskar personen. Ointressant om det sker random på fyllan. Jag tror inte att man ska hoppa runt. Men om du är in love, go bananas! Det är galet att vi har skapat en tabuenergi kring sex. Det ska vara på ett visst sätt. Visst, ibland tröttnar man, men hey! Passa på!
Jag var bara 13 när pappa dog. Det tog flera år innan jag förstod att han var borta
Hon lyfter upp mobilen som envist pipt tre gånger. Loreens hundvakt har skickat tre bilder på jack russeln Lilleman.
– Jag har gett honom så mycket kärlek. Han blev världens bästa hund av det. Han har sovit hos mig sedan han var valp. Häromnatten när jag vaknade svettig av en mardröm kollade han att jag var okej, la sig bredvid och kramade mig.
Viktigaste värderingen du fått av din mamma?
– Att aldrig strunta i mina känslor. Lita på min intuition. Och att köra! Aldrig låta någon annan tala om för mig att jag inte kan.
Vad fick du från din pappa?
– Jag har inte levt med honom och nu är han död sedan länge. Men jag tror … Han var aktivist. Han var väldigt politiskt engagerad, kämpade mot förtrycket i Marocko. Jag minns att han alltid bar ett halsband med tecken för alla olika religioner. Jag undrade varför. Nu fattar jag. Det är en och samma sak. Det finns ingen konflikt, konflikten finns i dig. När jag blev äldre och förstod det blev jag så glad att jag har ärvt det där från honom.
Hur reagerade du när han dog?
– Jag var bara 13 när pappa dog. Det tog flera år innan jag förstod att han var borta. Döden var för överväldigande för mig att ta in. När vi fick beskedet sa jag bara okej, jaha. Det tog flera år innan jag grät. Jag har få minnen kvar av pappa. Det är tufft att inte ha båda sina föräldrar. Jag har många frågor jag hade velat ställa.
Vad tror du att din pappa skulle tänka om han såg dig nu?
– Fin fråga! Vad hade pappa tänkt om han sett mig nu?
Loreen sitter helt tyst och funderar länge.
– Med det lilla jag vet om hans personlighet tror jag att han hade uppmärksammat mitt engagemang. Det var hans mål med sitt liv. Rättvisan. Han blev tillfångatagen, var krigsfånge på grund av det han trodde på. Han hade nog sett aktivisten i mig och sagt ”det där har hon fått från mig!”.
Sjal, Totême. Örhängen, All Blues. Guldpläterad earcuff med lila stenar och handsmycke, båda Cornelia Webb. Earcuffs i guld och silver med röda stenar, tunna ringar, silverring med spike och ring med svart sten, allt Maria Nilsdotter. Oxiderad silverring, Feswa.
Fotograf: Eric Broms/LundLund
Stylist: Maria Montti/LundLund
Hårstylist och makeupartist: Helen Borg/Adamsky
Stylistassistent: Malin Gustafsson
Fotoassistenter: Joakim Rolandsson, Adrian Wallér Zandén
Retouch: Pierre Persson/Mud Studios
