Det här blir mitt sista blogginlägg. Imorgon sätter jag på planet till Sverige för att bästisfnittra i sängen med mina girls, andas klar och vacker Stockholms-luft, gå på 75-års kalas och sedan ta en nedsläckt nattbuss mot Norrlands inskogar för att slå mig ned mer farmor i en litet hus doftandes kokkaffe och gammalt täcke för att skriva roman igen.
För det fungerar inte att skriva både roman och blogg och plugga heltid och susa och dusa och jobba och drömma och planera alla kommande projekt samtidigt j ä m t. Ibland måste man koncentrera sig och våga vara borta från allt och alla. Vissa saker kräver tid att andas och vila i sig själva och inte snabba klick och uppdatera och vad är NU NU NU och har nåt hänt på Facebook hack hack hack!! Att inte bli bedömd och offentlig och låta sig påverkas av glada utrop och sura kommentarer.
Låter det pretentiöst? Äh jag skiter i, man skall inte vara rädd för pretentioner. Framför allt måste man lära sig följa sina drömmar hur jävla wacko de än är. Mer än två år senare jag började på min roman tycker jag fortfarande att det är den dummaste jävla idé jag någonsin fått. Den har totalt rubbat min sinnero och satt massa käppar i hjulen för roliga jobb med fräsiga pengar och fantastiska människor och parallella framtider och ”nej jag måste nog stanna inne ikväll skall skriva imorgon.” Trots det tillåter jag mig inte att sluta även fast det kanske aldrig når Pocket-Shop diskarna och i så fall någon säkerligen kommer jämföra mig med Sofie Farhman för att jag är av kvinnokön, har läppstift och coola byxor.
Men ja det var ju inte hela grejen. För det är förjävla tråkigt att gör allt på sin egna lilla kammare (även om den placeras i en macbook-café-miljö)! Skriva. Plugga. Blogga. Jobba frilans. Har lite högst verkliga två-fötter-stadigt-på-jorden-jobbprojekt på gång inkluderande Agent Provocateur, beppemössor, tyska byråkultur och stipendier och politikwissenschaft och intellekt och så. Skall dricka Mitte-vin med Miriam om det ikväll. Så nej jag skall inte flytta tillbaks till Sverige om någon trodde det. Bara rota mig lite mer på riktigt.
Anyways, så har det varit himla kul att skriva här och som alltid kommer man börja sakna det så fort hej dået är satt på pränt. Men som alltid med folk man gillar korsas alltid ens vägar igen. Vi säger så i alla fall.
Bis zum nächsten Mal raringar!
Jag är inte tjejen som lägger upp gamla youtube-örhängen äldre än när discon var så ute att den började blomma upp igen i de subkulturella grupper som aldrig slutat älska den. Men i förrgår när jag och Emilia hade tjejmys-promenera-under-romantiska-gatlyktor-äta-ångande-thaisoppa-gå-på-utställningar-söndag blev jag påmind om fantastiska låten Downtown med Petula Clark. Den var soundtrack till Nan Goldins slideshow "Balladen om det sexuella beroendet" som just nu visas tillsammans med flera av hennes andra verk på
C/O Berlin. Så himla fin och tänkvärd utställning som alla MÅSTE se (när jag för några år sedan såg ett annat retrospektiv av henne i Paris började jag typ gråta ohämmat inne på Centre Pompidou). Sen måste ni självklart lyssna på Downtown.
Jag och Nan Goldin har varit nere sedan
dag ett i den här bloggen ( april alltså).
Alltså fredag OMG. Skulle träffa upp mina ELLE-boss Alessis kompis som bodde hos mig en natt när han var här och sprang Berlin-maraton. Var en timme sen till Luzia och hittade dem ej. Däremot hittade jag Leonardo inkluderande nyanlända homosexuella konstnärsitalienare ("Min konst går inte hem i Italien. Dom kallar den porr. Jag hoppas att den funkar bättre här. Den är väldigt melankolisk.)
Dom bjöd på vin och glittrade ned mig med en burk glitter innan vi drog på hemlig-bli-upphämtad-där-och-där-fest. Såg Christop och Marie gå på motsatt U-bahn och rev tag i dem så vi slog spontansällskap dit. Väl där insåg vi att det var tyskt höstlov = mycket straight out of första året på uni iklädd cool pösiga jeans, hatt och ryggsäck. Christoph föreslog privatfest i Friedrichshain innan vi skulle åka till Anders spelning.
Drack en flaska sekt och härjade på tunnelbanan innan vi kom fram till "privatfesten" som var på en bar som hette typ Liberacion eller dylikt. Det var jag, Christoph, Marie och en hel byggnad spanjacker med AFA-vänster sympatier. Dreads, mojitos för tre euro, piercingar i näsan, spansk baile funk, graffiti på varenda liten tom ytan ah ni fattar. Vi passade inte in på en fläck men sket i det och dansade oss svettiga i den trånga källaren ändå.
Sen M10:an mot Kreuzberg där Anders spelade på en bar men det slutade i att vi sket i det och jag och Marie drog vinrusiga mot Quentin Tarantino's favoritbar Roses. Kramade vakten och fick lite sekt och konstaterade att där var ovanligt mycket bögar för att vara världens mest hetro-ihjälkramade bögbar. I hyperkommersiella utelivstidningen Prinz satte de dem på listan som ett måste-stopp på "tjejkvällen" för att den var gulligt rosa ehe. Hur som helst klockan var sju på morgonen och alla sådana hade gått hem.
Där dök svensk entouraget till slut upp och någon kille från Harvard började högstadie-feminist-bråka med mig om att det var männen som blev diskriminerade i samhället för att fler män än kvinnor satt i fängelset. En livsregel jag har är att diskutera politik med aggressiva killar på kokain och blev istället kompis med en banker från Chicago och ännu en homosexuell konstnär (denna gång från London).
Har ingen aning om vilken tid de stängde men klockan nio på morgonen satt vi alla på några bänkar på gatan och lyssnade på I-phone-Paul Simon och drack sekt. Någonstans här tappade jag också rösten och den har INTE kommit tillbaks. Visk visk.
Att inte våga färg är en dödssynd långt mycket värre än lite illegal affischering och graffiti.
Igår var jag på galleriöppning med
Michela från
Milano och hennes kompis från
Kapstaden på ett superposh galleri mittemellan
Gucci,
Rolex och
Yves Saint Laurent på
Kürfurstendamm. Vi avhandlade lite Milano-fashionweek-new-talent-design-söka-pengar-för-nya-projekt-jobba-satsa-på-konsten-eller-tänka-mer-kommersiellt-snack i en timme väntan på att ett performance skulle börja.
Rieslingen var god och folk hade superspetsiga stiletter och små uttråkade gallerihundar i dyra koppel. So far so good. Men konsten - jag var helt mållös (och låg och fnissade hela natten när jag tänkte på hur fult det var)! Tänk er en italiensk reklam för en billig chokladglass med lätt dammig kakaosmak.
Tänk er sedan reklamjepparna som fick snilleblixten "aha snygga tjejer, platta magar, öppen plutmun, rinna lite choklad, lesbisk trekant - DET kan man sälja vad som helst med". Där har ni "konsten". Reklambilder som inte förhöll sig till att de var just reklambilder.
Naja.
Vi skulle egentligen gått vidare till Michelas gamla jobb på
Project Gallery där det var New York-burlesque-80s-performance-gender-bender-öppning men jag avstod med risk för kulturell förvirring. Där var det säkert så här som vanligt:
Föresten har min
duktiga fotografkompis
Adrian (som tagit mig ELLE-bylinebild där uppe) blivit med
hemsida! Adrian är ovan klädd i röd tomteluva och kommer ifrån kommande european partycapital
Bukarest (kom ihåg vart ni läste det först).
Adrian kallar mig alltid
Ottilia efter mitt rumänska mellannamn och facebookar ibland på rumänska med min mamma som talar språket efter att ha jobbat som dansare i landet på 70-talets (o)glada dagar under diktatorn
Ceauşescu. (Vissa söker ju onekligen spänning här i livet...)
Nästa vecka skall jag träffa mami på kalas i Stockholmo vilket jag ser himla mycket fram emot! Hon meddelade via mail att hon hade sytt "
världens tuffaste bolero-jacka i fusklammpäls som jag hoppas du kan ha i vinter.Du torde vara helt ensam om den i Berlin."
Sådan mor sådan dotter alltzå.
Chanel hit och Chanel dit! I sann Berlin-tjats-anda vill jag slå ett slag för
Marlene Dietrich som livs- och stilikon (inbillar mig att en gammal gubbe tittade lite konstigt på mig på U-bahn igår när jag var iklädd typ knäknickers, höga stövlar och rutig kavaj. Såg mest ut som en 30-tals kommunist but I like it!).
Marlene var radikal så det slog gnistor om na´. Klädde sig queert i manskläder att hon utnämndes till Hollywoods bäst klädda
man, blandade sig i politiken till den grad att hon blev kallad landsförrädare av nazityskland, var uttalad pacifist under Kalla Kriget, rökte som en borstbindare, hade öppet förhållande med sin man, var bisexuell och omsvärmades av romansrykten med bland annat
Frank Sinatra,
John Kennedy,
Edith Piaf och
Greta Garbo.
Nu bara undrar jag - var är våra stilikoner likt henne idag? Alla är så slätstrukna!
Är det hon Beth Ditto? Angelina med sina arton barn från alla kontinenter? Håller inte så mycket koll på kändisar så upplys mig gärna!
Varsågoda tack så mycket:
Alltså de flyr från DDR. Flyttar inte ihop eller så.
Fick en kommentar med en fråga om lägenhetssituationen här och "varför inte folk köper lägenheter när det nu är så billigt?".
Mja för att man inte måste? För att det är billigt ändå? För att folk inte orkar vara lillgammalt 40-åriga med amorteringar, lån, "säkerhet/ofrihet" vid typ 22 år ålder? För att folk är dumma och lata och inte tänker på sin framtid? För att man kan bo centralt och billigt utan pappas kontakter/mammas banklån/sjuhundra extrajobb? För att man hänger mer ute än hemma för att ölen/maten/klubben är billig och det jämt är något schysst ställe öppet oavsett tid på dygnet? För att tyskarna är ekonomiskt beroende av sina föräldrar mycket längre än vi svenskar och inte vill skapa ännu ett till ekonomiskt fastlåsande?
Ja alltså jag vet inte. Folk köper överlag inte lägenheter här. Inte bor dom ihop med sina partners heller trots att de varit ihop i typ 900 år medan vi i Sverige tycker att det är fullständigt normalt att typ flytta ihop efter fyra månader. Diskuterar det här väldigt ofta med mina tyska kompisar. Dom tycker vi är skitknäppa i Sverige. "Ni som är så jämställda varför vill ni gå in i ett gift parförhållande-arrangemang när ni är så unga?"
Kanske för att vi inte har en stark statskyrka som liksom vill att vi skall leva så till skillnad från Tyskland? Kanske för att svenska killar är mer jämställda och på så sätt vågar konfrontera tvåsamhetens våndor? Eller för att vi på många sätt är världens lillgamlaste land där storstadsregionernas hipsters skall dricka årgångsviner och värdesätta god design vid 17 års ålder istället för att röka braj och digga Manu Chau i gathörn som resten av övriga Europa...
En av världens bästa dj:s, Monika Kruse har chartrat Kurbits (min killes skivbolag) senaste släpp!
Jennifer informerade även att de hade spelat både A och B-sidan på Frankfurts bästa klubb Robert Johnson förra helgen. Happy days. Eller "heppy" som man uttalar det på tyska.