Långläsning: Penelope Cruz värld

ELLE får några exklusiva minuter i Miami med en vacker och gravid – och hopplöst uttråkad – Penélope Cruz, som inte vill ta något för givet, struntar i sin image och avslöjar varför hon allra helst går barfota.

av MARI JANSON foto STELLA PICTURES

Svisch, svisch. En liten rund figur med enormt hår. En ynka sekund ser jag henne: Penélope Cruz smiter in bakom en tre meter hög svart skärm. Där får hon, hennes spanska stylist, kändisfotografen och hans assistent, vara.

Vi är i Miami, en onsdag eftermiddag i februari. Solen gassar över de låga graffitimålade före detta lagerlokalerna i Wynwood, Miamis hippa konst- och designstadsdel. I Studio 255 är det svalt, vitt och fräscht, och resten av de trettio personer som på något vis är inblandade i Lindex reklamplåtning får hålla sig till tårt- och smoothiesbuffén. Eller, som jag, sitta i en soffa med teamet från Göteborg och följa fotoarbetet bakom skärmen på en dator.

Blixt, blixt. Lindextjejerna tjoar ”Wow! Awesome! Lovely!” (de har fått höra att stjärnmodellen gillar den typen av uppmuntran) när bilderna kommer upp på Imacen någon sekund efter att de tagits.

– När hon väl sätter i gång är hon snabb, säger presstjejen.

Supersnabb. Varje bild sitter efter bara fem–tio minuter. Det tyder på både vana och professionalism (och kanske en viss rastlöshet).

Penélope är självlysande. Söt som socker, vacker som en dag. Och leendet är wow.

Klädkedjans projektledare drar en lättnadens suck över att resultatet ser fint ut; de har trots allt viskat lite bekymrat om att den randiga t-shirten, den som ska vara oversize, sitter som ett korvskinn över gravidmagen och att klänningens midjeband måste knytas under bysten. Penélopes välsignade tillstånd var en nyhet för alla här men den hippa Londonbyråns projektledare lugnar uppdragsgivarna med att magen kommer att fixas i retuschen.

✿

Miami Beach, Mondrians pool, några timmar tidigare. (Kort sagt, ingen vanlig dag på jobbet.) Min förlagskollega, som också har kommit hit för att intervjua världsstjärnan, och jag halvligger i solstolar och roar oss med att fundera över hur mycket Penélope Cruz tar betalt för att fronta vårkampanjen för en budgetkedja i Europas kalla hörn. Tio miljoner resonerar vi oss amatörmässigt fram till. Lindex pr- och presschefer, som ligger på andra sidan poolen, vill eller kan inte svara på frågan (”Om jag ska vara ärlig så vet jag inte”).

Men klart är att modelljobb är en bra extrainkomst för stjärnor av den här kalibern: Förutom den här vårkampanjen på stortavlor och i tv är Penélope ansiktet för spanska lyxlädermärket Loewe i vårens reklam, hon har också feta kontrakt för Mango, L’Oréal, Lancôme och Campari på sitt modell-cv.

Och i vår designar hon och hennes syster Mónica underkläder för Agent provocateur (dessutom har de två tillsammans gjort reklamfilmer för Nintendo ihop, Penélope utklädd till Super Mario!).

Varför tror du att alla dessa företag vill ha dig? frågar jag när vi efter plåtningen sitter ensamma i ett mysrum i fotostudions bakre regioner.

– Ah well, jag vet inte. Jag känner mig bara väldigt tacksam för att jag får jobb, det är ett bra extrajobb som funkar att ha vid sidan av, svarar hon på sin karakteristiska spanglish.

Penélope Cruz personligen har inga ekonomiska problem – antar jag – men hon tänker på läget hemma i Spanien och återkommer flera gånger till att hon inte vill sitta och gnälla på sitt jobbs baksidor (läs: intervjuer. Och eventuellt reklamfotograferingar). Det vore förmätet. I dessa tider.

Nära inpå och i verkliga livet är Penélope Cruz lyskraft inte alls lika stark. I jeans (mammajeans, verkar det som), en stor gråspräcklig t-shirt och flipflops ser hon helt … sliten ut, tänker jag, och får genast dåligt samvete. Hon är snart 39 år, småbarnsmamma och dessutom gravid – självklart kan man inte förvänta sig att hon ska se ut som sitt retuscherade reklamjag. Hon är vacker, men i verkligheten skulle vi förmodligen inte lägga märke till henne om hon passerade i ett köpcentrum.

Någon vecka efter intervjun ser jag om Vicky Cristina Barcelona och kan inte fatta att jag tyckte att hon såg högst ordinär ut IRL: i filmen är hon så jäkla snygg att Scarlett Johansson bleknar till ett spöke.

✿

Penélope växte upp som äldsta barnet av tre i Alcobendas, en arbetarklassförort till Madrid, under vad hon beskriver som enkla förhållanden. Mamma hade en frisersalong och pappa var bilmekaniker, och syskonen Mónica och Eduardo är tre respektive elva år yngre. Det var i salongen som hon som fyra-femåring för första gången fick upp ögonen för drama: hon älskade att vara där och tjuvlyssna på damerna som passade på att lätta sina hjärtan.

Men det var Almodóvars Bind mig, älska mig som fick Penélope att bestämma sig för skådisyrket.

– Efter filmen gick jag ut från biografen och promenerade ensam runt i Madrid, berättar hon i Ellen Degeneres show. Där och då bestämde jag mig för att skaffa en agent och bli skådespelare.

Sagt och gjort. Bara ett par år senare gjorde hon succé i sin första filmroll, huvudrollen i ”den erotiska komedin” Jamón, jamón (Ät mej på svenska) där hon spelar en fattig tjej som blir gravid med sin rike pojkvän. Alla ligger med alla och Penélope är skönheten hela byn vill ha. ”Självklart ljög jag om min ålder på auditionen. Och om innehållet i manuset för mina föräldrar”, säger hon.

Extra bonus till de heta scenerna med Javier Bardem, som då var 23 år, är förstås tanken på att de skulle bli ett par på riktigt. 15 år senare. De började dejta under inspelningen av Woody Allens Vicky Cristina Barcelona 2007. De gifte sig 2010, i en väns hus på Bahamas, fick sonen Leonardo 2011 och någon gång i sommar kommer alltså barn nummer två.

Den som hoppas att Penélope ska svara på frågor om sin familj, sitt barn, sin graviditet – eller varför inte expojkvännerna Tom Cruise och Matthew McConaughey – hoppas naturligtvis förgäves. Till och med för att vara superstjärna verkar hon hata kändispress och paparazzi ovanligt intensivt. Hennes publicist har krävt att få frågorna en vecka i förväg och har strukit allt som ens snuddar vid hennes liv utanför jobbet.

Vad är lycka för dig? frågar jag till exempel.

– Familjen och hälsa, svarar hon.

Så är du lycklig nu?

– Men jag tänker inte svara på några personliga frågor!

Nej, men …

– Ja, självklart!

Okej …

– Men vad menar du? Om jag är lycklig i mitt liv?

Ja, typ?

– Ja, det är jag.

Och om du inte hade varit det hade du ändå inte sagt det.

– Inte i en intervju, nej.

Hur känner du inför det faktum att folk i hela världen vet vem du är? Och kanske tror att de känner dig?

– Nej, jag tänker inte på det … När jag jobbar, som skådespelare, försöker jag bara göra mitt bästa och lägger all min kraft på det. Jag försöker att verkligen utvecklas, det är det enda jag bryr mig om. Jag tänker inte på vad jag har för image … Det spelar ingen som helst roll. Jag försöker bara göra ett bra jobb. Och fortsätta att växa.

Penélope är hela tiden trevlig, men också lite … ointresserad. Kanske uttråkad. Eller kanske är det bara att hon vill poängtera att hon är en seriös kulturarbetare. Och det är hon förstås, hennes talang på filmduken är odiskutabel.

Hon berättar om Lindex, som hon har sett på sina resor, ”litegrann”, men hon kände inte till så mycket innan hennes agenter kollade upp företaget. Hon berättar att det spelade stor roll att stjärnor som Reese Witherspoon och Gwyneth Paltrow också varit modeller för kedjan.

Känner du till något annat om svenskt mode?

– Nej.

Hur skulle du beskriva din egen stil?

– Åh, den är väldigt varierad. Det beror på om jag ska gå på en premiär eller på ett event, men min vardagsstil är t-shirt och jeans. Och barfota, jag gillar barfota. Och så blir det bara mer och mer med åren … Nu måste jag kunna röra på mig.

Har det förändrat din klädstil att bli mamma?

– Ja, du vet, förr kunde jag gå i höga klackar, men nu måste jag kunna röra mig, springa snabbt. Vid de mest oväntade tillfällen!

Hur viktigt är mode för dig?

– Nu när jag har börjat lära mig det, genom att jobba för olika företag, förstår jag det bättre. Och ser det ur ett annat perspektiv. Jag förstår hur design går till, jag är ju absolut inget proffs, men jag lär mig att se hela processen och jobbar med en massa begåvade människor. Nu när jag ser hur mycket jobb som ligger bakom varje litet föremål och varje beslut … blir jag imponerad.

Vad har du jobbat med?

– Jag har designat handväskor för ett företag i Japan, några olika klädlinjer och har en underklädeslinje på gång, tillsammans med min syster.

Är det sant att du äger en butik i Madrid?

– Jag gjorde det förut, men jag sålde den eftersom jag reste så mycket och … man måste vara där.

Favoritdesigner?

– Jag har många. Oscar de la Renta, Galliano, Dolce & Gabbana, Lagerfeld.

Shoppar du själv eller har du hjälp?

– Nej, nej, jag gör det själv. Men inte särskilt ofta.

Varför inte?

– Jag köper bara vad jag behöver, men sådana här shopping­dagar … när man går till 20 olika affärer och … nej, usch, det ­gillar jag inte.

Vad gör du med alla saker du får från modehusen?

– När jag får någonting speciellt, när någon designer har gjort något unikt – oftast hänger det ihop med unika tillfällen som när jag vann en Oscar, eller i Cannes eller till och med något privat, de sakerna tar jag hand om och förvarar på ett säkert ställe. Jag har fått väskor från Loewe, en av dem använder jag.

Är du en handväske- eller skoperson?

– Skor, haha.

Trots att du designar väskor och helst går barfota?

– Jag säger inte att jag inte tycker om väskor.

Röda mattan, gillar du det eller är det ett nödvändigt ont?

– Låt mig säga så här: Man måste se det som en cirkus, ärligt talat. Man måste kunna skratta åt sig själv. Man måste det.

Hennes röda mattan-smak är vavavavoom – klassisk filmstjärneglamour. Draperade liv som framhäver (den berömda) bysten, stora vida kjolar. Hon berättar att den brudliknande Balmainklänningen hon hade på Oscars 2009, när hon vann en statyett för bästa biroll i Vicky Cristina, hade hon sett ut sex år tidigare. När hon var nominerad för Almodóvars Volver två år tidigare bar hon en laxrosa Versace i samma prinsessmodell. På årets gala gick hon inte.

Var kommer ditt modeintresse ifrån?

– Mest från det roliga i det. När jag och min syster var små älskade vi att titta på sådant vi aldrig skulle få. Det var en lek; vi tittade i tidningar och böcker och så ritade vi våra egna varianter och försökte göra dem själva och låste in oss i badrummet och sminkade oss …

Hur sminkar du dig i dag?

– Ingenting. Jag använder aldrig smink när jag inte jobbar och struntar i alla ”skönhetsrutiner”.

Vad är det bästa med ditt jobb?

– Den stora kärlek som jag känner för skådespelandet, som jag har känt sen jag var 16. Den är konstant. Och också rädslan, känslan av att varje gång jag gör en film är första gången … Den förändrar sig inte.

Beskriv rädslan?

– Alltså, varje gång är det en ny roll. Nya mysterier. Man kan aldrig bara känna så här, nu har jag gjort 40 filmer, nu kan jag det här. Varje gång är det som att börja från noll igen. Till ett hundra procent. Men det är en härlig känsla.

Är inte skådisyrket ett konstigt jobb?

– Ja, konstigt. Men vackert. Och underbart.

Och vad är det värsta?

Lång tystnad.

– Det är väl alla de där sakerna som kommer med jobbet, som man inte riktigt vet vad det är innan man gör dem.

Vad är hemma för dig?

– Madrid kommer alltid att vara hemma. Det är min ”huvudstad”, det är där min familj finns. Spanien är mitt land. Vi tillbringar en massa tid i USA och England, men jag vet inte var det skulle vara annars …

Du är så mycket: Oscarsvinnande skådis, skönhetsikon, modell, mamma, vän, fru … Var hittar du energi?

– Det handlar bara om en sak: prioriteringar. Och huvudsaken för mig är alltid familjen. Och sen har man så klart sitt jobb, jag måste ju jobba som alla andra, så jag sköter det, men familjen är alltid det jag prioriterar först.

Vilket är det bästa råd som du någonsin fått?

– De kommer nog från min familj. Jag växte upp i en värld där ingenting togs för givet, mina föräldrar fick jobba hårt för familjen och oss tre barn, och när man växer upp och ser det så stannar det kvar hos en. Både när det gäller ens egen arbetsmoral och … ja, allt. Så om man kan kalla det råd, är det det viktigaste som jag bär med mig.

Det är lite frestande att påminna Penélope Cruz om vilken sorts jobb hon har. Hon reser runt mellan filminspelningar, som säkert kan vara extremt krävande, men hon behandlas som en kunglighet. Bara på Lindexplåtningen verkar samtliga inblandade ha som prio att få stjärnan att må bra, de som får en skymt av henne. Självklart, alla tjänar på ett bra resultat, men man undrar om hon ens reflekterar över att inte alla får fot- och handmassage på jobbet (när vi ses har hon precis fått det, på plåtningen dagen före var det helkropps-). Eller att hon har eget team med stylist, hår, makeup och publicist som reser med henne.

Det är inte läge att fråga, dessutom är de 14 intervjuminuterna slut. Hennes publicist kommer in och avbryter oss.

– Så, bor du i New York eller? frågar Penélope när vi tar i hand och säger gracias och adiós.

Nej, i Sverige.

– Wow, du kom hela vägen för det här … säger hon och får plötsligt något skuldmedvetet över sig.

Vi säger något om att allt är big business och att vi har kommit ett litet gäng journalister, alla från Skandinavien.

Så hur mycket betalar de dig? blir min sista nyfikna fråga. Den vänliga stämningen är som förbytt. Penélope fnyser.

– Tror du på allvar att jag skulle berätta det?

Nej. Men man vet aldrig, konstigare saker har hänt.