5 frågor till Moneybrother

Anders Wendin står aldrig stilla; varken geografiskt eller musikaliskt. Efter den brutalt hjärtekrossade To die alone åkte han till Västindien och kom hem med ta-dagen-som-den-kommer-glada rockskivan Mount pleasure. Inför sin fjärde fullängdsskiva som artisten Moneybrother reste Anders Wendin både långt bort (Peru, Bolivia och Panama) men också tillbaka i tiden.

– Jag har lyssnat mycket på mina egna skivor och har plockat fram ett ljud som framför allt fanns på de två första skivorna.

Det är lite souligare och mer falsett.
Det är tio år sedan ditt band Monster släppte sin sista skiva, vad har hänt med dig under tiden?

– Jag landar mer i det jag gör nu och har lärt mig att vara mer minimalistisk. Moneybrother kan slå ett ackord och sjunga på det en hel vers.

Hur mår Pengabrorsan?

– När jag kört Moneybrother i botten, när ingen köper skivorna eller kommer på spelningarna, då sätter sig Pengabrorsan på en barstol i Arboga och dricker vin och sjunger om flickan som är så vacker. Det är en helt ny karriär, det hörs ju direkt!

Du brukar fråga dig själv ”Skulle Thåström ha gjort det här”?

– Jag brukar tänka på hans sätt att säga nej till allt utanför musiken. Det finns folk som har tatuerat in To die alone-loggan, jag har ett ansvar mot dem. De vill inte se mig i Svensson Svensson …

Hur stor är chansen att få se dig som skådis?

– Jag får frågan ibland och hittills har det varit lätt att säga nej. Men Thåström var ju i och för sig med i Den frusna leoparden. Om Lukas Moodysson ringer så kanske.

Spelar du hjälte eller skurk?

– Vad som helst faktiskt, men helst inte musiker.

Av Erika Vallin Foto: Henrik Halvarsson Stylist: Emine Sander