Amie Bramme Sey undrar om det måste vara så mörkt att åldras
Berätta inte för mig att jag är medelålders, när jag är det. För jag vet redan det. I värsta fall, förmodligen, ägnar jag redan för mycket tid åt att reflektera över det. Jag menar, här sitter jag 30+ och funderar ihjäl mig på min ålder, åldrande, döden. Vad kommer jag göra när jag är 55?
Saken blir inte bättre av att det lilla, lilla utbud av underhållning som innefattar kvinnor i medelåldern liksom bara handlar om det? Att de är i medelåldern.
Medelåldern förresten, vilket sjukt mörkt ord. Medel, mellan, mitten av livet och döden. Skedet efter är allt ett steg närmare döden.
Okej, tillbaka till underhållningen. Det är såklart Hbo-serien And just like that som jag har sett. Sex and the city 20 år senare.
Känslan är nedslagenhet. Uppgivenhet. Is this it?
Är att vara medelålders att livet är totalt centrerat kring faktumet att man är medelålders? Dränkt i allt negativt som medelåldern bär med sig. Att vara en boomer, att vara ängslig, fillers som har migrerat vidare i ansiktet och samlats runt käklinjen som en degklump. Eller så har jag inte gjort fillers och botox och ångrar i stället att jag inte hoppade på tåget tidigare. Varför förlamade jag inte ansiktet när jag var i mina 20-nånting? Varför skrattade jag så mycket i mina 30-nånting? Se på mig nu. Ansiktet är ett lika stort problem som mitt icke existerande sexliv, oförmågan att förstå sociala medier, att jag haltar fram i klackar men vägrar bära flats. Medelåldern.
Känslan är nedslagenhet. Uppgivenhet. Is this it?
Små glimtar av ett härligt kvinnoliv syns såklart där hos dessa svinrika Manhattanbor som jag levt parallellt med sen sent 90-tal. Våningarna är fetare än någonsin, garderoben fulländad, ett visst lager av “I couldn’t care less” skymtar fram då och då. Banden till mina vänner är starkare och viktigare än någonsin.
Men samtidigt, problem kopplat till åldern vädras konstant. Och jag kan inte låta bli att undra – är det så här eller är det bara så här i And just like that? Precis som i föregångaren Sex and the city ligger min besatthet i den ouppnåeliga Manhattan-glamouren. Något omöjligt och orealistiskt. Betyder det att And just like that också är omöjlig och orealistisk? Att det snäva utbudet av skildringar av kvinnor i medelåldern är problemet, inte medelålderskvinnorna i sig. När jag är 55 vill jag bry mig mindre, ligga mer, vara lugnare och lyckligare. Om uppföljaren är lika orealistisk som föregångaren finns det en stor chans att livet ännu en gång inte är som på film, den här gången kan det vara bättre.
Foto: Emma Grann/Studio Femme
