ELLE möter Simon Porte Jacquemus
I augusti 2020 fotograferades Bella Hadid på MTV Music Awards i lågmidjade smokingbyxor och transparent svart topp. Bakom looken stod Nensi Dojaka, en Londonbaserad designer med rötter i Albanien. Dojakas stil, hennes egensinniga skärningar och återhållna sensualitet slog an en ton hos en annan designer, franske Simon Porte Jacquemus. I september 2021 fick Nensi LVMH:s prestigefulla pris som tilldelas unga modeskapare. Simon Porte Jacquemus fick juryns specialpris 2015. När vi frågade honom om han ville medverka i ELLE var Dojakas namn det första som kom på tal. ELLE bjöd därför in Nensi till ett möte för att de båda för första gången skulle kunna talas vid. Det blev ett glatt videomöte mellan London och Paris.
ND: Hej, Nensi här. Tack för inbjudan, så kul att äntligen få prata med varandra!
SPJ: Tack själv. Vi älskar det du gör och ville väldigt gärna att du skulle vara med i numret!
ND: Jag blir så rörd, för jag har följt dig sen du började. Det är intressant för mig som precis har startat upp. Är det ditt kontor som syns i bakgrunden?
SPJ: Ja, här är jag hela dagarna. I början jobbade vi två-tre personer i min lägenhet, sen kunde vi flytta till ett första ställe, sen ett annat och till slut hit. Vi har växt så sakteliga.
ND: När mer exakt kände du att något hände, att framgången var nära?
SPJ: När jag var 19 eller 20, jag höll på, jag fortsatte, det gick framåt … det var ett litet steg i taget, jag hade ingen plan och stannade aldrig upp. Hur började det för dig?
ND: I ärlighetens namn är mitt märke ett resultat av tillfälligheter: efter min mastersexamen från Central Saint Martins 2019 behövde jag ett visum för att kunna stanna i London, och det visade sig att det enklaste sättet att få det var att starta ett företag! Jag hade tur med att den kanadensiska modesajten Ssense köpte min första kollektion. Men den efterföljande säsongen blev svår på grund av pandemin: jag fick väldigt få beställningar och en del beställningar avbröts. Det som känns knepigast i dag är tillverkningen – var ska jag sy upp, vem ska göra det? Det är något man inte får lära sig i skolan!
SPJ: Man måste hjälpa varandra. När jag var ny så öppnade Isabel Marant dörren för mig. Hon sa att jag gärna fick komma och titta på de material hon använde, ifall något skulle intressera mig, och berättade om sina leverantörer … Den välviljan gjorde stort intryck på mig, jag kunde knappt fatta det. Men det är så vi designer borde vara mot varandra, speciellt under så komplicerade perioder som den som just har varit.
ND: Just nu jobbar jag mycket med prissättningen. Jag läste någonstans i en intervju med dig att du inte vill att priset för dina plagg ska överstiga 10 000 kronor.
SPJ: Jag har inte ändrat mig när det gäller det. 10 000 kronor… det är enormt mycket för ett klädesplagg! Det lät helt galet för mig. Men mitt mål har aldrig varit att skapa ett lyxmärke, som inte speglar vem jag är, jag vill hellre skapa ett livsstilsmärke, ett universum…
ND: Det finns något lättburet i dina plagg. En naturlighet som känns bekväm. Jag tänker särskilt på en topp från Jacquemus som jag använder hela tiden, för att jag trivs så bra i den. Den får mig att känna mig feminin men inte för sexig …
SPJ: Jag avskyr ordet ”sexig”, det faktum att det innehåller ordet ”sex” gör mig generad. Jag föredrar att prata om sensualitet. Jag älskar den form av ”extrem sensualitet” som du lägger in i dina kollektioner. Där finns genomskinlighet och spets, men i perfekt dos. Jag tror att du skapar precis det kvinnor vill ha just nu.
ND: Vi kan väl säga att jag konstant är på jakt efter rätt balans. Min egen modekultur har inte så många år på nacken. Jag är ju uppväxt i Albanien, som du vet, och modeindustrin där är närmast obefintlig. Ämnet bild fanns inte i skolan. Jag hade aldrig kunnat bli modedesigner om jag stannat där, jag visste inte ens vad det var…
SPJ: Det är lite samma för mig, som växte upp bland bondgårdarna i södra Frankrike. Jag såg såklart Karl Lagerfeld och Jean Paul Gaultier på tv och tyckte att de var intressanta och coola, men jag hade ingen aning om vad deras dagliga arbete bestod av. Men jag visste att jag hade ett behov av att uttrycka mig och att jag måste hitta något sätt att få utlopp för det. Min mamma uppmuntrade mig, för henne var ingenting omöjligt, ingenting var förutbestämt. När jag tänker tillbaka så var hon ett otroligt stöd, hon bar till och med det första plagg jag sydde, en formlös kjol tillklippt från en linnegardin. Men jag var som sagt inte besatt av just kläder på något vis, när hon gick och handlade så passade jag på att duka bordet, göra det fint med vad jag hade att tillgå. Jag ville skapa en hel värld.
ND: Apropå världar… hur ser din relation till sociala medier ut?
SPJ: Jag växte upp med dem och hade en blogg när jag var 13. Jag fotade mig själv i svartvitt i pappas garage och övade på styling på min yngre kusin. Senare la jag ut min kollektion på Facebook och bad mina vänner dela den med sina vänner… Sociala medier är en del av min historia och jag använder dem på ett ganska naturligt sätt. Det är för övrigt fortfarande jag som sköter Jacquemus Instagramkonto. Men om en designer inte vill uttala sig oftare än en gång om året så tycker jag att hen gör rätt i det. Tystnaden kanske är den personens främsta styrka.
ND: Jag älskar också de verktygen och använder dem mycket. Det är verktyg som är viktiga för mig, både för att kommunicera och för att upptäcka bilder och andra konstnärer som inspirerar mig.
SPJ: Men man måste såklart fortsätta att tänka utanför boxen. Ibland blir jag rädd att vi är för många som tar in samma referenser… Jag uppmuntrar mina anställda att gå till bibliotek och titta i böckerna där.
ND: Inspiration kommer inte genom magi. Men ibland är det svårt att tala om. När journalister frågar mig om ett visst plagg vet jag inte alltid vad jag ska svara. Det känns bara som att jag har tagit till mig bilder på ett eller annat sätt, utan att jag ens är riktigt medveten om hur.
SPJ: Det är helt enkelt en blandning av vad man sett på gatan, på arkivfoton och konstverk, och på visningar för två eller femton år sen. Till och med ett billigt plagg som man ser på bussen har ritats av någon. Inspiration handlar om utbyte, det är det som är det fina… I grund och botten tror jag att man måste ha ett spontant förhållningssätt till allt det där: så mycket kläder har redan skapats att man bara får lita på sin instinkt och kasta sig ut. Jag tror att för mycket funderande kan sätta käppar i hjulet för kreativiteten.
ND: Sant. Jag försöker att inte bli för fångad i för mycket tänkande, nu när jag har fler ögon på mig. Min första visning var den 17 september förra året, 10 dagar efter att jag hade fått LVMH:s pris. Rädslan att göra publiken besviken är större den här säsongen…
SPJ: Hur upplevde du den första visningen?
ND: Det var helt magiskt – även om vissa plagg inte kom fram förrän samma dag och min ångestnivå slog i taket, som du säkert kan föreställa dig. Hur var det för dig?
SPJ: Ett enormt stresspåslag – som för dig. Jag var 22 år, kom precis hem efter min sommarsemester och fick en ingivelse att göra en visning under modeveckan i slutet av september. Jag pratade med mitt team (bestående av en person) som svarade att vi inte kunde göra så värst mycket med de 30 000 vi hade sparade. Så jag ringde runt till hela Paris, bad att få låna lokaler och förhandlade med modellagenturerna… Jag sa att det skulle bli en show att minnas och att ”alla” skulle vara där… samtidigt som jag för min inre syn såg mig själv stå och sälja mormor och morfars produkter på marknaden. Men vi fick låna en lokal gratis. Och nyligen fick jag reda på att bokaren som skickade mig modeller betalade dem ur sin egen ficka…
ND: Tror du att det snart är slut med fysiska visningar?
SPJ: Aldrig! Antagligen eftersom jag älskar visningar, även de som inte är särskilt lyckade. För mig finns det inget bättre än känslan man får på en visning. Dessutom är det ett tillfälle att möta andra designer. När jag gillar vad någon gör, speciellt unga designer, så säger jag det och gratulerar till showen. Det låter som en liten grej, men det skapar positiv energi. Det är 13 år sen Jacquemus startade och jag älskar tanken på att ge vidare det jag fått. Jag är övertygad om att det finns plats för alla.
ND: Ses vi i Paris nästa gång?
SPJ: Gärna! Kom när det passar, vi väntar på dig.
Sammanställt av: Théodora Aspart Foto: David Lurashi
Fakta
Namn: Simon Porte Jacquemus. Född: 16 januari 1990.
Bakgrund: Mamman Valérie dog tragiskt i en bilolycka när Jacquemus var 18 år.
Utbildning: Han har ingen formell modeutbildning utan startade sitt eget märke medan han arbetade extra i Comme des Garçons butik i Paris som 23-åring.
Genombrott: Med den första uppmärksammade visningen i en tom simbassäng 2013. 2015 vann han Special jury prize i LVMH:s prestigefyllda designtävling.
Följ: @jacquemus. Han driver kontot själv och har i dagsläget 4,6 miljoner följare.
Bilder från Jacquemus vårvisning på Hawaii.
Foto: Imaxtree
