Intervju: Luella Bartley

[nggallery id=737]
FAKTA OM LUELLA:

• Född 1974.
• Har tre barn – Kip 5 år, Stevie, 3 år, Ned 1 år.
• Lanserade sin första kollektion 1999.
• Blev Designer of the year både på ELLE Style awards och British fashionawards 2008.
• Har en stor Josef Frank-soffa i sitt vardagsrum.
• Det finns två Luella Bartley-butiker – i London och Hongkong.
• Samlar på modern konst.
• Träffade sin man David Sims på en restaurang.

Punk är ett ord Luella ofta nämner. Är det inte punk är det liksom inte värt att ha.

– Ska det vara rosa, så ska det vara det allra sjukaste övermaga rosa vi kan hitta, säger hon och skrattar. Bara några dörrar ner från Luella Bartleys nästan pastorala Alice i Underlandet-affär full med små djurskulpturer på Brook Street i London ligger det legendariska hotellet Claridge’s. Det är inte så konstigt att Luella har bestämt att vi ska mötas där.

Förutom att det är klockan åtta på morgonen. Det är åtminstone en timme för tidigt för standardiserat acceptabel intervjutid. Men det beror på Luellas löfte till sig själv.

– Jag nattar barnen. Sen sätter jag mig i bilen och kör 4 1/2 timme till London. Och här tokjobbar jag från åtta på morgonen till nästan midnatt två dagar i veckan – och sover, utan att bli störd. Sen kör jag 4 1/2 timme hem igen. Och är jag hemma så nattar jag barnen!

Luella Bartley är gift med den superheta modefotografen David Sims och har tre barn under fem år. Hela familjen bor i Cornwall där de lever så som Gud måste ha menat att vi ska leva. Luella rider sina fyra hästar (”jag älskar att rida, det är nästan en hobby som gått överstyr”), David surfar (”det är enbart därför vi bor i Cornwall) och i huset bredvid bor Davids tvillingsyster med sina barn. Ett idylliskt liv med kusiner, övernattningar, skolpjäser och sandstränder.

– När vi bodde i London hade jag en heltidsanställd barnsköterska, men jag fick ändå inget gjort. Nu klämmer jag in en hel vecka på två dagar. Och det är så värt det! Jag och David försöker alltid se till att någon av oss är med barnen i Cornwall. Enda problemet är att jag och David aldrig ses, säger Luella och svarar på ännu ett mobilsamtal från David – det tredje på en timme – som syn för sägen (”sluta ringa nu, jag gör en intervju!”).

Luella Bartleys karriär är en nästan osannolik historia om en kvinna som konstant trillat över de bästa jobben, roligaste kompisarna och mest fantastiska möjligheterna. Bakom det döljer det sig naturligtvis hårt, hårt arbete och en gudagiven talang, men troligtvis har även Luellas personlighet spelat en stor roll. Man riktigt känner hur hon vibrerar av energi, men det är en avslappnad och solig energi. Hon är rolig och lätt att tycka om. Yppigare och mer timglasformad än man skulle kunna tro från foton. Och delar med Helene Billgren en svårförståelig oförmåga att klippa topparna i håret.

En alldeles vanlig uppväxt i Stratford-Upon-Avon med en solomamma ledde till en plats på Central Saint Martins modeutbildning där hon i sin tur fick en praktikplats på Evening Standard, Londons största kvällstidning. Vilket var en extremt lyckosam placering.

– Jag älskade att vara på Saint Martins men jag insåg så fort jag kom till Evening Standard att det var bättre för mig att arbeta än att vara student. Jag fick liksom inte så mycket gjort som student. Jag jobbade på modeavdelningen under Lowri Turner som styrde med hela handen. Hon gav mig en sån otrolig skjuts framåt och så många möjligheter. Jag älskade att vara del av en dagstidning. Vi satt bredvid ledarskribenterna och hade extremt roligt med dem. Sen blev jag modechef för ES Magazine, Evening Standards egen veckotidning. Ungefär samtidigt träffade jag Katie Grand (extremt inflytelserik stylist och chefredaktör/grundare till superhippa tidskriften Pop, nu även på Love magazine) som var moderedaktör på Dazed & confused då – och en vecka senare delade vi lägenhet. Vi var unga och bara helt galna, säger hon.

Katie Grand har själv berättat att hon och Luella måste ha varit , så här i backspegeln, på gränsen till plågsamma för dem som inte kände och älskade dem. Deras gemensamma hem var som ett experimentellt växthus i styling, de syntes överallt och blev ständigt fotograferade.

– Jag fick sparken som modechef från ES för att jag gjort en alldeles för dyr plåtning men fick vara kvar som modekrönikör. Jag älskade det. Skrev helst totalt vanvördigt om mode. Och sen ringde Vogue.

Luella är den första att erkänna att hon kanske inte riktigt passade in på Vogue, men det var också därför hon anställts. Chefredaktören lät henne skriva artiklarna som egentligen inte normalt dyker upp i Vogue, till exempel om dålig smak. Och Luella såg det som en utmärkt övning i att bli seriös. Där Evening Standard var ”tjoho, kör så det ryker” var Vogue struktur och arbete på riktigt.

– Fast egentligen har jag alltid sålt samma sak i hela mitt liv, en sorts ta det inte så allvarligt-låt oss ha skoj i stället-respektlöshet. Både min journalistik och min design har följt samma stig redan så långt tillbaka som när

jag började på Saint Martins. Även om jag var där alldeles för sporadiskt så var det där jag träffade de jag arbetar med i dag och de som satte mig på denna här resan.

Nämnas kan att Luella bland annat delat lägenhet med Justine Frischmann (ledare för Elastica och flickvän till både Brett Anderson och Damon Albarn) och M.I.A (”stämmer, Justine hade ett stort hus på Kensington Church Street, vi hade jättekul ihop alla, nu bor hon i Colorado och lever ett helt annat liv”).

Luella hade tänkt länge på ett eget klädmärke men det var hennes dåvarande pojkvän som såg till att hon fick de ekonomiska möjligheterna.

– Det var väl själviska orsaker, han ville att jag skulle jobba mindre så jag kunde vara mer med honom på Irland där han bodde, säger hon och skrattar hest.

Den lilla kollektionen blev extremt omtalad, utan att direkt komma i produktion. Och sedan dess har det bara varit full fart framåt. I dag har hon två designer som arbetar med henne i klädkollektionen och två designer i accessoarlinjen.

– Vi har så fruktansvärt roligt ihop. Vi kan sitta och bara hålla bisarra konversationer, som komikerna Dudley Moore och Peter Cook, och ur dessa växer kollektionerna fram. Som den senaste kollektionen baserad på en kvinna vi definierade som en typisk medelklassbrittiska. En vanlig trevlig kvinna, som tagit en sinnesexpanderande drog. Jag trivs så oerhört bra med dem jag arbetar med. Det finns inget spänt eller konstigt mellan oss. Bara skratt och glädje.

Denna livslust blir omvandlad till något alltid vackert och bärbart av Luella. Höstkollektionen var så tydligt inspirerad av det finstämda folkloristiska i Cornwall – draget ett varv genom Luellas ständigt närvarande The Clash-rockighet förstås. Medan vårkollektionen verkligen är sinnesexpanderande. De mest magnifika färger, vibrerande hallon, solgult och stroboskopaprikos – möter den allra sötaste prydnadsherdinnan och blir bara härligt och rätt. Igen. Och igen. Och igen. Kollektion efter kollektion. Än så länge kan inte Luella göra något fel. På något konstigt sätt så är hon Tjejernas Tjej. Hon förstår ständigt, rätt på, vad vi vill ha.

Förutom sin egen namnkollektion gör Luella många lukrativa samarbeten. Redan tidigt i karriären var det hennes Giseleväska framförd av Gisele Bündchen som väckte ett slumrande Mulberry och hennes kollektioner för amerikanska Target har varit exempellöst framgångsrika. Från att ha visat i New York i flera år, där hon är extremt stor, valde hon 2008 att visa i London igen. För den galna inspirationen där, visst, men mest för barnens skull. Både hon och David jobbade mest i New York. De insåg båda att det inte höll längre.

Allt är förstås relativt, men Luellas kläder är inte extremt dyra däremot är det inte speciellt generösa i storlekarna. Jag tar upp detta retliga faktum, för mig i alla fall, när Luella berättar att hon gjort kläder åt Zooey Deschanel (smal) och Beth Ditto (definitivt inte smal). Förutom då alla hennes andra superkändiskompisar som Lily Allen, Kelly Osbourne och Chloë Sevigny som regelbundet bär hennes kläder.

– Jag vet, det är beklagligt. Men jag känner att det håller på att ändra sig. Det är så många tjejer som så totalt struntar i att hålla sig smala nu. Som tydligt visar att du behöver inte vara smal för att vara cool. Och att vara supersmal kommer inte att vara coolt utan bara se desperat ut, säger Luella och drar lite beskyddande i sin gråa cardigan.

Vi dricker upp vårt te och enas om att det vore allt en festlig framtid för våra döttrar. Hoppas att det blir så också.

Av Kristina Adolfsson Foto: Olivier Degoulange, Bulls