Med siktet inställt på stjärnorna – hur Missy Elliott blev en ikon

Av: Rachel Kaadzi Ghansah Fotograf: Mark Seliger Stylist: Samira Nasr

Kläderna är på plats innan stjärnan själv. En bricka med akrylnaglar och en nästan tom flaska nagelborttagningsmedel bärs fram av Bernadette Thompson, nagelkonstnärernas svar på Takashi Murakami. En lång, muskulös man går distraherat omkring och drar på en Louis Vuitton-resväska som är mindre än hans ena underarm; då och då snurrar han uttråkat runt den i en vid cirkel. Alla smycken – chokerhalsband i guld, gigantiska örhängen och ringar – ligger i en sammetsbeklädd låda och ses efter av en tunn ung man iklädd en svart Balenciaga-keps och höga Nike-sneakers. En flaska med smyckesrengöring sitter fastspänd mot hans bröst och en lång radda frisörklämmor hänger i huvtröjans snören; han ser närmast apatisk ut, som om han totalt har gått upp i uppgiften. Någon har lagt två Kangol-hattar på bordet, en ljusbrun och en svart: de ligger där som lågmälda regalier, bärbara hyllningar till hip-hopens guldålder.

Jag slår mig ner utom synhåll, bakom Misa Hylton, stylisten som ligger bakom alla byxor med häng och synliga Calvin-loggor. Klädd som en balettdansös från Brixton – eller är det Ginza – i stor grå collegetröja och en tunn, tutu-liknande vit kjol, suger hon på en klubba och betraktar i tysthet allt runtomkring. När Missy Elliott behöver hjälp med att dra av sin sko rusar Misa fram för att hjälpa till. Jag känner igen intimiteten, som när ens mamma eller syster oljar in ens hår. Någon av dem skämtar, Missy skrattar. Misa går tillbaks till sin stol och eftersom de verkade vara så bekväma börjar folk samlas sig för att se på. Jag kan fortfarande inte se något från min plats, men jag kan höra Missy fråga något så försiktigt att det sedan måste upprepas och skrikas ut: ”Kan alla flytta på sig lite och låta henne vara lite i fred, tack.” Sedan dras en stor vit skärm fram och skymmer henne helt, hon förvandlas till en silhuett.

Vad innebär det att vara en svart kvinnlig artist och blyg, i en värld där svarta kvinnor aldrig förväntas vara blyga? Innan jag åkte för att träffa henne läste jag några artiklar där det konstaterades att det helt enkelt inte är möjligt för Missy Elliott att vara blyg. The Guardian skrev att ”man förväntar sig en skräckinjagande diva”. Det framgick aldrig varför de förväntade sig att hon skulle vara skräckinjagande, det bara var så. Jag har heller aldrig fått förklarat för mig vad det betyder när folk, upprepade gångerm har sagt att Missy Elliott faktiskt är blyg. Behöver man truga henne för att hon ska öppna sig? Under plåtningen skriker fotografen högt åt henne. ”Var inte blyg, jag älskar det! Vi kan väl höja musiken!”

Även om min omgivning nog var en smula pessimistisk angående hur den här ”blygheten” skulle komma att påverka intervjun, kände jag snarare tvärtom efter att ha tittat på några av hennes inspelade konserter.

Det ingen verkar ha insett är att Missy, precis som nästan alla blyga svarta tjejer, sedan länge har tvingats besitta en viss förmåga: att förpassa sin blyghet, samt allsköns rädslor, till en avlägsen plats långt inne i sig själv och låta den stanna där tills hon kan stampa på den, igen och igen och igen.

Från det ögonblick jag klev in i fotostudion förvissades jag om att Missy Elliott var en person som bemästrade just den konsten, att hennes förmåga att leverera var oantastlig. Jag hann inte vara där länge innan vi alla kunde se det: Missy the performer – sprudlande, högljudd, med händerna i luften, röjande med håret piskande – som fullkomligen tog över monitorerna och strålade precis som en kvinna som släppt fem platinaalbum, vunnit fyra Grammys och sålt 30 miljoner skivor skulle göra och som vet precis hur man ignorerar epitet som skräckinjagande eller en känsla som blyghet.

När Missy Elliott släppte sin debutplatta för exakt 20 år sedan förändrades och breddades hela hiphopscenen. Hon gjorde den vild och mångfacetterad. Plötsligt kunde vi alla se och höra mer. Supa Dupa Fly var det allra första rap-albumet jag köpte och den viktigaste musikvideon i mitt liv är The rain. I The rain rappar hon om vad som än i dag framstår som den perfekta dagen: avtagande regn, röka lite gräs, köra till stranden, dumpa en ovärdig snubbe. Narrativet är okomplicerat, men hon fick det att verka förunderligt och underbart. Det var så hiphop skulle låta om den blivit till inuti en afrikansk viol, utslagen och våt.

Jag minns att jag såg den videon för första gången hos min kusin i Atlanta, sommaren 1997. Jag var 16. Vi hade inte kabel-tv hemma så jag och min syster stod i hans källare och stirrade på skärmen där en kvinna i bubbeldräkt, som verkade vara fylld med lika delar helium och svart attityd, dansade runt. Texten begrep vi intuitivt, trots att vi vanligtvis aldrig förstod ett ord. De sugande beatsen, kakafonin av åskknallar och hennes dans – samtidigt böljande och stackato – golvade mig. Jag låg där, svettades i sydstatshettan, och undrade vad det var jag just hade sett.

Jag tillbringade de där försommarveckorna i Atlanta och ägnade mig åt att fucka upp normerna i min kusins bostadsområde, en plats där de sociala koderna verkade vara lika bergfasta och intrikata som i Downton Abbey eller en roman av E. M. Forster, fast med sött te och personsökare. Jag ville så väldigt gärna passa in men var samtidigt medveten om att jag aldrig skulle göra det. Vi hade varit där i två veckor när jag såg henne sitta på sina ”Hill’s like Lauryn / Until the rain starts, comin’ down, pourin’”. Flera år senare skulle hon sätta ord på det och skrävla, ”For those of you who hated / You only made us more creative”. Tvetydigheterna, kastandet med håret, det cyniska himlandet med ögonen, det sneda leendet, blinkningen och den symboliska kraften i att ta på sig en bläcksvart ballongdräkt och bli svartare, större, underbarare och gigantisk gick mig inte förbi.

Pharrell Williams, som har arbetat med och känt Missy i nästan 25 år, ringer till mig en söndagseftermiddag å hennes vägnar. Han talar om henne med vördnad, som om hon var en ljudmässig teori, en ledare, en kvinna han avgudar som kreativ frigörare.

– Vi började i en tid när vi bara fick höra nej. Vi placerades alltid i ett fack. Och hon trotsade det. Om och om igen. Hon trotsade alla riktlinjer som dikterades för oss. Hon motstod gravitationen i alla ramar och fördomar och stereotyper. Hon motstod den gravitationen.

Missy Elliott är i konstant förändring, men det finns ändå något hos henne som gör att hon fortfarande känns som en ”homegirl” – såvida ens ”homegirl” har en bilpark som inkluderar en Rolls Royce, två Lamborghinis, en Porsche 911, en Ferrari 599, en Aston Martin Vanquish, en Spyker, en Range Rover, en Escalade och en Jeep Cherokee (som hon tydligen föredrar). Missy äger tillräckligt många hus för att kunna ge tak över huvudet åt en mindre by (hon delar sin tid mellan Florida, Virginia, New Jersey och Los Angeles), men hon säger att hon mest är nöjd över att inte behöva betala hyra och att vara ekonomiskt oberoende. Hon skördar helt enkelt frukterna av att vara en 45-årig ödmjuk rappare som fortfarande är hett eftertraktad när andra rappare i samma ålder sedan länge har hamnat på utelistan. Men det som gett henne ikonstatus är inte några siffor, utan snarare den inverkan hon har på andra. Missy har alltid varit medveten om sitt värde, sitt verkliga värde – inte det där fluffiga utanpåverket som de flesta andra brukar förlita sig på. Hon har alltid uttryckt det som så många av oss faktiskt känner men inte haft förmåga att sätta ord på. Oviljan att diskutera sitt privatliv har gjort att hon skickligt avvärjer alla frågor om sitt verkliga liv kontra det overkliga: Det som hon fyller med kostymer och olika personligheter. Hon gestaltar olika karaktärer i nästan varenda video (en svart Barbie i Beep me 911, en skallig neonlysande varelse i She’s a bitch, en svart Beatrix Kiddo i strid mot ett rivaliserande gäng som kör The Pussy Wagon i I’m really hot). Det är sådant som gör henne till Missy Elliott, legenden. Det är integritet, men också ett tecken på klokhet. Hon har fått oss att fortsätta titta. Redan från början insåg hon att allt som spelar någon roll är själva arbetet, och att det kan se skoj ut. Men till syvende och sist är det kompromisslösheten och hennes sätt att nå ut som har gjort att hon fortfarande är i omlopp.

Missy Elliott är en kreatörernas kreatör. Det sägs att Michael Jackson bad henne att lära honom rappa. The Dirty Projectors har listat tre musiker som de anser vara de största genom alla tider: Joni Mitchell, Missy Elliott och Beethoven. Tyler, the Creator sa i en intervju med GQ att Missy Elliott och Elizabeth Taylor enligt honom var två av de mest stilsäkra kvinnor som någonsin existerat.

– Jag menar inte hennes privata kläder, bara den swag hon har i sina videor. Hon fick en satans plastpåse att se grym ut, sa han.

Björk, Debbie Harry, Lil Wayne och Solange Knowles nämner henne som inspirationskälla. Och Patti LaBelle har tackat henne för att ha återinfört R&B.

– Missy är så fantastisk att hon får mig att vilja rappa, sa Thom Yorke från Radiohead en gång.

Medan andra rappare var fientliga i sin attityd och fick oss att känna oss fattiga eller töntiga eller hopplösa, bjöd Missy istället in oss till sin fest. Andra förolämpade oss för att vi lyssnade, talade om för oss vad vi inte hade, inte ägde och inte kunde skryta om, medan Missy sa ”Glöm vem du är, glöm det du hörde och dansa med mig”. I Missy Elliotts låtar är kroppar i rörelse, de svettas, de dryper, de hänger sig i beatet. Under tidigt 1980-tal sa Michael Jackson i en intervju att han framför allt ”verkligen ville glömma”. Det som är så välgörande med Missys musik är att man i fyra eller sex minuter är helt utlämnad åt hennes beat, man kan ”verkligen glömma” sitt eget liv för det finns så mycket att fokusera på i hennes. I videon till Pass that dutch springer hon genom ett majsfält och skriker åt arbetarna att de ska dansa. I Lose control samplar hon en gammal electrolåt av Cybotron och gör det så frenetiskt och i ett sådant tempo att det nästan går överstyr. I Slide, ett massivt spår i dånande marschtakt, använder hon en monoton rytm och bakgrundssång för att påminna oss om att jobba med midjan, låta den bli blöt. ”Slide, slide, dip, shake / Move it all around”, spinner hon. Missy rappar inifrån beatet – hon jobbar inte mot det eller med det, hon flyter inte med, hon blir ett med beatet. Orden sicksackar sig fram och stretchas för att matcha tempot. Hon kan speeda upp dem eller göra dem långsammare, hon arrangerar sina melodier som för en stråkensemble och om hon inte kan göra det på egen hand bjuder hon in någon – Ludacris, Jay Z eller Tweet – att göra henne sällskap.

Det jag insåg när vi äntligen slog oss ner för att prata är att Missy är kollektivistisk och sentimental på ett sätt som hiphopen ibland inte unnar sig själv. Hon berättar om en spontan övernattningsfest hon hade med Mary J. Blige, Queen Latifah, Misa Hylton och Lil’ Kim i Virginia när hon fyllde år för några år sedan. Hon slogs av tanken att de faktiskt kunde bli vänner ”på riktigt, och inte bara framför kameran”. Hon verkar alldeles för skör för att jag ska våga prata om Aaliyah, sångerskan som dog i en flygplansolycka 2001 och som var hennes bästa vän, medarbetare och ”lillasyster”. Missy sörjer och hyllar Aaliyah i många av sina låtar och videor.

Missy Elliott blundar inte för döden, fattigdom eller livets tuffare sidor i sitt arbete, men hon fokuserar alltid på återupprättelsen. På den senaste singeln, I’m better (Feat. Lamb), som släpptes i januari, upprepas refrängen robotaktigt: ”I’m better, I’m better, I’m better / It’s another day, another chance / I wake up, I wanna dance / So as long as I got my friends / … I’m better, I’m better, I’m better.” Det här är inget skryt från henne till fansen, det är ett mantra till dem, om än av lite självhjälpskaraktär. Men det väsentliga är beslutsamheten, och det är det hennes fans räknar med att hon ska leverera – de goda nyheterna.

Hon föddes i Portsmouth i Virginia, hennes mamma Patricia jobbade för ett kraftbolag och pappan, Ronnie Elliott, är före detta marinsoldat. Hon var enda barnet och döptes till Melissa Arnette Elliott. Missy berättade att när de andra barnen i hennes klass skulle svara på vad de ville bli i framtiden, så ändrade de sig alltid från vecka till vecka.

– När jag fick frågan sa jag, ”Jag ska bli superstjärna!”. Och hela klassen gapskrattade. Men varje fredag svarade jag samma sak. Och jag hörde hur de andra bytte till nya yrken. Nu skulle doktorn bli brandman, men jag envisades med superstjärna. De tyckte att jag var klassens clown. Men jag var övertygad, ”Jag ska bli superstjärna.” Så när jag satt inne på mitt rum så tänkte jag, om ni inte kan se det, så får jag väl visa er.

Den svarta skulptören Augusta Savage sa en gång att hon trodde att hennes fars våldsamhet var hans försök att ”piska konsten ur henne”. Hennes konstnärliga uttryck, att hon gjorde sin röst hörd utanför hans kontroll, var ett hot mot hans maskulinitet. Så han slog henne och försökte bryta ner henne. Missys pappa slog hennes mamma nästan varje dag. Han drog hennes armar ur led, han skrek åt henne. Missy slog han bara en gång, men våldet och osäkerheten i hennes liv var konstant. Hon var åtta år när en äldre pojke, en släkting, såg hennes sårbarhet och utnyttjade den – han började förgripa sig på henne.

Oförmögen att stoppa sin pappa, hindra sin förövare eller rädda sin mamma, stängde Missy dörren om sig. Hon förvandlade sitt rum till något hon beskriver som sitt Underland. Det var där hon skrev brev till sina idoler, The Jacksons, med den outtalade förhoppningen om att de skulle dyka upp, se hur musikalisk hon var och rädda henne. De videor som kom att regisseras av Hype Williams många år senare, som belyste hennes sårbarhet, är sprungna ur känslorna från flickrummet. Det var där hon övade på att sjunga med till radion eller skivorna hon fick av familjen. Och innan varje föreställning vred hon upp dockornas armar så de för evigt applåderade henne.

Det finns två sätt att se på en livsberättelse som Missy Elliotts. Först utifrån vem den där lilla flickan är nu, en vuxen kvinna på 40 plus med fyra diamanter som är större än mina ögon i öronen. Det här är kvinnan som med självklarhet säger, ”Jag tror att jag har pratat fram alltings varande”, och som kan redogöra för hur hon förverkligat sin vision år för år, men som prisar Gud för att hon gjort det. Det andra sättet att se på den här fantastiska drömmen är sprungen dels ur pragmatism, och dels ur något som inte låter sig påverkas: ödet.

Även om det inte är just så hon kallar det, så tror hon på jagets kraft, tanken på att vi kan förändra våra liv genom det vi skapar och på så sätt bli oövervinnliga. För henne är det svarta USA:s förmåga att skapa och segra mot alla odds en sorts nedärvd förmåga.

– Vi är överlevare, och när vi väl blir medvetna om det är vi ostoppbara, säger hon medan kvällsljuset får det att se ut som långa, Dalí-liknande trådar löper ut från hennes paljetterade sneakers.

– Jag har alltid sagt att jag aldrig skulle kunna ha någon annan hudfärg, för om det är något vi svarta kan, så är det att överleva.

Missy överlevde fattigdomen och övergreppen genom att omge sig med ljud. Hon var ung, men när hon lyssnade på musik var det omöjligt för henne att inte påverkas. Istället hängav hon sig, blev musikens lärjunge. Från sin pappa fick hon The Temptations och Marvin Gaye.

– Jag minns när Sexual healing släpptes. Det var sådana skivor som fick mig att göra ”Pussy don’t fail me now”, konstaterar hon med ett citat ur låten Pussycat. Jag försökte hitta kreativa sätt att göra saker på … Och min mamma hade gospeln, jag satt med och tog in harmonierna.

När hon inte tog in så övade hon. Missy Elliott hade ingen Joe Jackson. Hon var ingen mans kvinna. Hon var självförverkligande och självlärd. Det fanns ingen ”pappa” till hennes stil, men hon hade många mammor och systrar: Queen Latifah, Donna Summer och Grace Jones. I gymnasieåldern började hon skolka för att istället repa med kompisar i vardagsrummet och de en gång i tiden höga betygen sänktes drastiskt. Det här bekymrade Missys mamma som nu hade lämnat sin man. Hon visste att Missy var intelligent och ville att dottern skulle fatta rätt beslut i livet, än hade hon inte förstått att musiken var den enda tänkbara vägen för henne.

Vi pratar om hennes svajiga skolår då hon dels uppmärksammades för sin skyhöga IQ och dels för att hon riskerade att få underkänt i alla ämnen, när Missy plötsligt frågar om jag har hört talas om Poe.

– Du vet Poe? Korpen? lägger hon till och ler för att dölja sin otålighet.

– Edgar Allen Poe? svarar jag.

– Ja, så jag började plugga stenhårt, för jag visste att jag kunde … Och när vi gick igenom Korpen så gjorde jag den som rap och fick en kompis att beatboxa till. Jag gjorde den som rap! Fick ett A!

– Är du intresserad av poesi? frågar jag eftersom hiphop är det svarta USA:s svar på de vitas poesi.

– Ehh, nja … Inte direkt, skrattar hon. Fast vet du, jag kanske gillade det ändå. För att jag förmörkade den. Jag förmörkade poesin.

Det var ungefär vid den tiden som vännen Magoo introducerade Missy för Timbaland och Pharrell Williams.

– Timbaland hade en liten Yamaha-keyboard, berättar hon. Och Tims händer är enorma. Han kunde göra ljud och beats med den. Sen började jag rappa och sjunga medan han spelade på keyboarden. Tim var väldigt tystlåten. Pharrell befann sig typ på en annan planet. Och jag tyckte typ på axlarna. Jag var rätt galen. Men av någon anledning förstod vi varandra.

Virginias geografiska läge i sydöstra USA var säkert också en bidragande orsak till deras sound. De nåddes nästan inte alls av trender och det gjorde att de var fria att experimentera och göra musik av det de hade.

– Vi var sena med allt, men vi fick också vara annorlunda på grund av att vi inte hade lyssnat in oss på något. Jag glömmer aldrig när jag träffade Pharrell första gången, han var annorlunda till och med för att komma från Virginia. Jag minns när han kom in i studion, han hade jeans på sig med uppvikning ända till knäna! Jag hade aldrig sett så höga uppvikningar i hela mitt liv! Jag typ, ”Vilken del av Virginia kommer han ifrån?”

På den tiden var Pharrell och Timbaland med i en grupp som hette Surrounded by Idiots och Missy hade en rapgrupp med bara tjejer som hette Fayze. När Fayze plötsligt kom i kontakt med turnéledaren för Jodeci, som var den absolut största R&B-gruppen, började Missy smida planer på att de skulle provspela för gruppen i olika outfits som matchade de som Jodeci var kända för. Hon hade aldrig uppträtt för någon som var känd förut, men hon visste vad artister som James Brown och Tina Turner hade gjort. Så hon tog sig samman och uppmanade tjejerna att göra detsamma. Det funkade: Fayzee hade snart fått ett skivkontrakt och en inbjudan till Jodecis hus i New Jersey.

I essän In search of our mothers’ gardens undrade Alice Walker hur kreativiteten hos svarta kvinnor kunde hållas vid liv, år efter år och århundrade efter århundrade, när det under merparten av dessa år har varit förbjudet och straffbart för en svart människa i USA att läsa eller skriva. Föreställ er hopplösheten, skymfen och allt slit dessa kvinnor, som även de bar på konsten inom sig, fick utstå. Hon resonerar kring hur det skulle ha varit om sången från Bessie Smith, Billie Holiday, Nina Simone, Roberta Flack och Aretha Franklin, för att bara nämna några, också den hade tystats. Och vidare, att så många kvinnor aldrig fått uttrycka sig, att våra mödrar och mormödrar har fört vidare den kreativa gnistan, fröet till den blomma de själva aldrig skulle få se. Missy berättade att när hon var liten fick hennes mamma erbjudande om att turnera världen runt med sin gospelkör, men när hon såg sin dotter stå gråtande i fönstret ställde hon ner sina väskor och gick tillbaka in i huset. När sedan Missy gick ut ur dörren till sin mammas hus 1991 och körde iväg från Portsmouth gjorde hon det hennes mamma aldrig kunde. Hon besitter det som Walker beskrev som ”den brinnande kreativitet som flera av våra förmödrar hade, till och med utan att själva vara medvetna om det”. Och precis som de kvinnorna, fast med drömmen om att få uppträda på de stora scenerna, hade Missy Elliott aldrig någon tanke på att ge upp.

När Katy Perry bad henne dyka upp under exakt två och en halv minut i mitten av Perrys uppträdande under Super Bowl 2015, så var det Missys första stora framträdande på många år. Hon hade inte släppt någon skiva sedan 2006. Hon har berättat att hon under en svår panikattack backstage kvällen innan lovade sig själv: ”Om jag bara kommer över det här första steget, så kommer alla de andra dansstegen sitta perfekt”. Ett dygn senare laddades Get ur freak on”, Work it och Lose control” ner runt 20 000 gånger vardera på iTunes.

Missy Elliots tankar fungerar som blommor och idéerna växer fram likt knoppar som pressar sig upp ur marken. Historien från Super Bowl får henne att berätta att hon helst skulle sitta på golvet och ha det här samtalet.

För att vara jordnära?

– Ja, och ödmjuk.

Eller kanske för att påminna sig om att den här framgången inte alltid funnits där. Den första stora hiten hon skrev var till Raven-Simoné 1993, men när det var dags att spela in videon till That’s what little girls are made of, i vilken hon också rappar en vers, blev hon inte ens tillfrågad. I videon är det istället en tunn ljushyad modell som mimar tillsammans med Raven. Det här var så jobbigt för Missy att hon gav upp tanken på att bli stjärna och istället fokuserade på låtskrivandet. Tre år senare skrev och producerade hon och Timbaland större delen av Aaliyahs klassiska album One in a million. När skivbolagen sedan kom krypande hade de insett att de hade att göra med någon som ville sätta sitt eget avtryck, med full kreativ kontroll över musiken och friheten att skriva och producera åt andra. Missy Elliott var 24 när hon fick det hon ville ha av Sylvia Rhone, som då var VD för Elektra Entertainment Group.

Det finns ett tidigt New Yorker-porträtt av Missy som på ett ställe refererar till hennes look i The rain som den hos en ”cyber mammy” (mammy är en arketyp från södra USA, med ursprung i slaveriet, som refererar till en svart kvinna som arbetade som barnflicka och/eller hemhjälp i en vit familj och ammade barnen, reds.anm). Men Missy har aldrig betjänat, eller spelat betjänat åt, någon i sitt liv. Det finns ingenting hos Missy nu, eller då, som skulle kunna höra hemma någon annanstans än i en blomstrande, frigjord framtid. Hon till och med sjunger det i Work it: “Picture blacks saying yes sir, master? No!”. En ”mammy” som bild var aldrig en självdefinierad, sexualiserad kvinna som uttryckte sig själv. Vi visste inget om hennes lust. Om något så handlade sopsäckskostymen i The rain om att ta allt – den svarta kvinnans sällan omtalade tillfredsällelseprincip. (Och vem har skrivit fler låtar om att vara sexuellt tillfredsställd och sig själv nog än Missy Elliott?) Vetskapen att du är vacker. Den handlar om att ha blivit förnekad och att återvända ömsint, strålande, monumental och flerdimensionell.

– För mig, förklarade Missy några dagar efter vår första konversation, var outfitten ett sätt att maskera min blyghet med den kaotiska looken. Även om jag är blyg, var jag aldrig rädd för att vara en provokativ kvinna. Outfitten var en maktsymbol. Jag älskade idén av att känna mig som en hiphoppens Michelin-kvinna. Jag visste att jag kunde ha på mig en uppblåsbar kostum och ändå få folk att snacka. Det var modigt och annorlunda. Jag har alltid sett mig själv som en innovatör och kreatör olik alla andra.

Det som är beklämmande med några av de tolkningar som gjorts av Missy Elliotts stil är att de har gjorts i en uråldrig kontext när Missy själv är så uppenbart före sin tid. Och därmed har de helt felaktigt och ovidkommande lagt tonvikten på hennes kropp och belyst sådant som inte säger något som helst om konstnären men allt om den censur som drabbat kvinnor som hon. I slutet på 00-talet började Missy må dåligt, hon drabbades av yrsel och gick oförklarligt ner i vikt. Detta var en av anledningarna till att hon bestämde sig för att ta en paus. Hon fick veta att hon led av Graves sjukdom som drabbar sköldkörteln och ämnesomsättningen, men när hon under en intervju på en radiostation i New York försökte förklara sitt tillstånd tyckte programledaren att viktnedgången var en fördel med sjukdomen. Att vara kvinna är att inse att ens kropp kan vara betydligt viktigare än ens begåvning.

Musikproduktion är ett arbete som kräver stor ansträngning och där det inte går att ta några genvägar, så producenten Missy har kanske inte riktigt lika skoj som artisten Missy. Båda två är solida element i hennes självständighet, men producenten i henne säkerställer möjligheten att skapa den egna ljudbilden. I och med att det är en vetenskap att producera – det är nästintill alkemi att sitta i en studio och skapa musik ur ingenting – så har kvinnor skrämts bort därifrån. De ignoreras när de behärskar konsten och som inom alla andra vetenskaper är de underrepresenterade bland de som anses vara bäst.

I en intervju som Björk gjorde i fransk tv för flera år sedan beskriver hon vilken press det innebär att vara kvinna och besitta någon form av ovanlig musikalitet.

– När någon har gjort fantastisk musik så känns det som att jag har mindre arbete att utföra, bekände hon. När Missy Elliott eller Peaches släpper något bra känner jag bara, ”Yes!”. Det innebär att jag kan ägna mig åt annat. Kanske jag inte behöver bekymra mig över rytmisk musik längre eftersom de tar hand om saken.

Vi unga kvinnor får ständigt lära oss hur våra kroppar kan användas för att sälja in arbetet vi gör, men vi får sällan höra hur vi kan ta kontroll över vår konst. Björk igen:

– Jag minns när jag såg en bild på Missy Elliott vid mixerbordet i studion och tänkte, ”Aha! Den där Missy kan dra fram all musik ur sig själv, skriva och få sina idéer förverkligade. Det gör henne till en ledstjärna.

”När jag var liten skrev jag raptexter och ville låta precis som Missy …” stod det i ett sms jag fick en morgon från Syd, sångerska i R&B-bandet The Internet. Hon är en Grammy-nominerad tusenkonstnär: sjunger, skriver, producerar och spelar in merparten av sin musik själv (liksom under flera år åt sitt band, Odd Future). Och som så många andra unga svarta kvinnliga musiker är hon medveten om hon att är arvtagerska i rakt nedstigande led till Missy Elliotts lågmälda revolution i studion. ”… Men jag blev ännu mer inspirerad av henne när jag blev äldre och insåg hur mycket annan musik hon skrivit och producerat. Hon är definitivt en av mina största musikaliska förebilder. Hon är ett geni … och hennes attityd lyser igenom.” fortsatte sms:et.

Missy Elliott har skrivit mer än 500 låtar, hon har producerat musik åt Ciara, Janet Jackson, Mariah Carey och Whitney Houston och hon har bara tagit semester tre gånger under hela sitt yrkesverksamma liv. Hon har skrivit gospellåtar som kan spräcka kyrkfönster med sina höga toner och fullödiga harmonier och hon har skrivit en text där hon uppmanar sin ”pussycat” att inte svika henne. I videon till Sock it 2 me blev hon den svarta kvinna som lovade en ny generation, precis som Uhura gjorde i Star Trek, att vi inte bara skulle överleva det nya årtusendet och återfinnas i de allra mest avlägsna delarna av galaxen, vi skulle dessutom slåss mot utomjordningar i Teflonbelagda rymddräkter, garva med tjejkompisarna, blåsa tuggummibubblor och samtidigt se förbaskat bra ut.

I sina videor har Missy Elliott lärt oss hur vi ska dansa till hennes sound, tillsammans med henne.

– Missy har gjort filmkonst, hajar du? Hon har gjort tre minuter långa filmer och har använt bästa möjliga teknik, det gör hon förresten fortfarande, förklarar Pharrell. Det kändes som att det inte fanns några gränser för vad hon kunde åstadkomma, och hon har fortsatt att utbilda folk om och om igen … ”Man kan göra si och man kan göra så”. Vi njöt av att se på när hon arbetade.

– Jag vet att mina danser är en utmaning, säger hon själv. Så även om folk tycker att de är konstiga visar jag klart och tydligt hur man gör, så alla kan se hur man ska röra sig.

Det hon gör med sin kropp är att använda den som dansare och artist. Och hennes rörelser ser naturliga ut, som att man kan prova själv utan att göra bort sig. Men faktum är att hon har en enda huvudegenskap som koreograf: Hon vet precis hur vi ska dansa oss i trans tillsammans med henne, utan självkritik eller en enda tanke på omvärlden. Och det har bara de allra största popstjärnorna lyckats med.

Det som är så avväpnande med Missy Elliott är att alla delar av hennes personlighet passar ihop och känns genuina. Hon är affärskvinna och en flashig rappare. Men samtidigt har hon en låtskrivares behov av enskildhet, något som för tankarna till Kate Bush, Laura Lee, Sade och Laura Nyro. Behovet av att dra sig tillbaka, gå på djupet och få vara fullkomligt privat.

– Jag är förmodligen både den tristaste och coolaste artisten som finns, säger Missy. Jag vet inte hur det går ihop, för man kan inte göra ingenting och samtidigt vara cool. Mina vänner säger alltid ”Kom igen, var inte så introvert” och ”Du måste gå ut, du gör typ inget annat än hänger i studion”. Men alltså, jag känner mig trygg med det av nån anledning, Det är typ som terapi för mig.

Innan hennes hus i bergen nära Poconos drabbades av översvämning tillbringade Missy en stor del av sin tid där. Det kunde traska runt björnar inne på tomten och eftersom hon var där helt själv fick hon vänta tills de hade gett sig av innan hon kunde gå ut. Hon berättar att hon tycker om att köra runt i sina bilar och lyssna på gammal soul.

Hon har arbetat med Timaland sedan tonåren, men inte ens han har varit med i studion när hon spelar in.

– Jag är väldigt privat med mina inspelningar, för då kan jag vara mig själv fullt ut och behöver inte bry mig. Energin måste vara helt rätt, om jag står i det där båset och känner att någon har fel energi och typ skakar på huvudet så börjar jag tvivla på vad jag gör. Man måste vara försiktig med vilka energier man släpper in, för de kan få en att tvivla och bli rädd och inte våga ta den där risken.

”We been quiet to long lady-like very patient”, säger hon I ett mellanspel på albumet Under construction från 2002. Och det finns en scen i VH1 Behind the Music-avsnittet om henne där Missys mamma bryter ihop. Hon pratar om dotterns beslut att prata öppet om våldet och de sexuella övergreppen som genomsyrade barndomen.

– När Missy började prata om övergreppen så sa jag, ”Det här är vår hemlighet, du får inte berätta för hela världen om vad som hände”.

Hennes mamma var inte förbittrad, hon var bara orolig för sin dotter. Under flera år bodde de tillsammans i Missys hur i Virginia och de har en väldigt nära relation. Men det här är en typisk generationsfråga, en klassisk diskretion som de flesta svarta flickor blir pådyvlade någon gång i livet. Den kan ta sig många uttryck, en viskning i örat om att alltid ha rena trosor så att ingen, i händelse av att man skulle dö i en olycka, kan få för sig att man är en dålig flicka, en brysk varning om att inte prata om privata saker så folk kan höra – den här tystnaden, att inte vara öppen, ska definiera oss inför omvärlden. Jag begriper nu att det Missy i själva verket gjorde var att inse att de där goda intentionerna – menade att dämpa oss och göra oss mindre än vi är – inte fungerade för henne som rappare och låtskrivare.

1983 släppte Octavia E. Butler, den första stora svarta kvinnliga science fiction-författaren, berättelsen Speech sounds där hon föreställer sig en värld där nästan alla har blivit stumma och inte längre minns hur språk fungerar. Ett av de få undantagen är en kvinna som heter Rye och allteftersom berättelsen fortskrider inser hon att hon måste använda sin röst trots riskerna. Hon måste hjälpa de barn som har lämnats vind för våg och som, precis som hon, fortfarande försöker forma ord och uttrycka sig under de där livsfarliga omständigheterna.

I Missys låt WTF (where they from) från 2015 hörs en sampling av en liten flicka som pratar. Rösten tillhör Rachel Jeantel, vännen som pratade i telefon med Trayvon Martin när han mördades. Det är jag som tar upp ämnet och Missy tystnar när jag säger att det hon och Pharrell gjorde i och med att de samplade Jeantels röst, var något enastående: de har vänt upp och ner på det som vanligtvis händer med ord som kommer från flickor som ser ut som Rachel Jeantel. De har bevarat dem, fört dem till protokollet, namngett henne som upphovsmakare och säkerställt att hon fått betalt. Vittnet blev uppmärksammat.

Och så tar en blyg flicka chansen, att tala, att skriva och att bli sig själv – för vem ska annars förklara vikten av att kvinnor inte ska stå ut med usla älskare eller att vi visst kan ha gympaskor på oss vareviga dag och ändå vilja fixa naglarna då och då? (Hennes nageltekniker, Bernadette, berättade: ”När det kommer till glam, så är Missy den mest feminina artisten någonsin.”) Missy är en multiplatinasäljande artist som betraktar Andre 3000 och Erykah Badu som sina kreativa likar, hon är en ikon som gärna sitter på golvet. Det är det här hon gör bäst: förvissar andra om att allt detta ryms inom henne, samtidigt som hon klarar av att vara sig själv.

Utanför fotostudion sänker sig kvällsmörkret över Chelseas kajer. Missys team och publicist stressar på och vill försäkra sig om att jag inte upptar för mycket av stjärnans tid, men Missy själv verkar inte ha bråttom någonstans. Hon ser snarare eftertänksam ut. Hon dricker färskpressad juice genom ett sugrör och håller glaset med båda händerna. Hennes basebollkeps sitter på sniskan och de långa naglarna är lysande blå. Hon sitter bredbent men med fötterna i kors. Hon ser ut att ha kontroll – i synnerhet när hon ler.

Jag vill veta mer om hennes frånvaro från strålkastarljuset. Hur känns det att återvända till en värld där Twitter kan avgöra ett presidentval och där musik kan upplevas som om den komponerades för att existera i exakt en minut för att sedan upplösas i etern? Jo då, att det är en skön ny värld håller hon med om. Men hon är inte det minsta nedslagen.

– Något jag aldrig gör är att kompromissa, säger hon och tänker efter en stund medan hon dricker av juicen. Jag kommer aldrig att göra något utifrån vad alla andra säger att jag ska göra. Då skulle jag bli tvungen att sparka mig själv i röven varje kväll.

Missy Elliott skakar på huvudet.

– Nej, jag måste vara säker på att det känns rätt, fortsätter hon. Jag har gått igenom så mycket för att ge avtryck, så jag skulle inte göra något bara för att kunna passa in. För jag passar aldrig in. Så …

Jag väntar på att hon ska avsluta meningen, men det gör hon inte. Hennes leende bara växer till ett skratt, ett blygt skratt, och hon rycker på axlarna. Som för att säga, ”Take it or leave it, love me or leave me.”

Det är en blueskvinnas självförtroende, den mest självklara axelryckningen i välden – en gest som springer ur vetskapen att de flesta av oss har vår bild av henne klar sedan länge.

Hårstylist: Angela Stone/Exclusively Yours A.S

Makeupartist: Gloria Elias-Foeillet/ Kevyn Aucoin

Manikyr: Bernadette/Bernadette Thompson Nail Collection

Produktion: Coco Knudson/Seliger Studio