Isabel Boltenstern: ”Det är lätt att känna sig sämst – låt oss sluta med det”
Det är lätt att känna sig sämst. Betydligt lättare än att känna sig tillfreds och fantastisk, tyvärr. För mig bubblar känslan ofta upp tillsammans med känslan av att jag inte får ihop mitt liv, jag känner mig otillräcklig.
Men så länge kloningsmaskinen lyser med sin frånvaro kan vi inte förvänta oss att vi ska hinna träna tre gånger i veckan, äta ekologiskt/veganskt/glutenfritt och vara den bästa partnern, flitigaste kollegan och allra mest avslappnade men ändå närvarande föräldern. Samtidigt som vi ska hinna sova ostört, källsortera, hänga med i samhällsdebatter och gärna störta patriarkatet. Och glöm inte egentiden! Kraven vi ställer på oss själva, och som vi upplever ställs på oss av andra, tar aldrig slut. Åtminstone inte så länge vi klamrar oss fast vid tanken på att vara bäst på allt, utan marginal för att det stundtals skiter sig. För skiter sig, det gör det alltid, förr eller senare.
För en tid sedan gjorde jag ett Youtubeklipp med rubriken ”Konsten att prioritera”. På ett block ritade jag de nio områden i mitt liv som tar tid – och framför allt energi. Som en tionde kategori ritade jag (efter bästa förmåga) en dödskalle. När ni testar metoden själva (för det borde ni) är denna energislukande figur obligatorisk. Den kategorin representerar nämligen sådant vi ödslar energi på mot vår vilja, allt från framtidsoro till onödigt gnabb med vår partner.
Varje kategori symboliseras av tio rutor, och bildar ett lapptäcke med totalt 100 rutor. Tio rutor i tio staplar bredvid varandra. Varje vecka får vi fylla i 40 rutor som representerar vår tid och energi. Det är ett tydligt sätt att se var vi lägger vårt krut, men också en ögonöppnare som visar att vi inte hinner med allt. Vi måste prioritera. Plötsligt blir det uppenbart att vi inte kan vara bäst på allt samtidigt. Rutorna – vår energi – räcker inte.
Det fina i kråksången är att veckorna inte behöver vara identiska. En vecka med tio ifyllda rutor i jobbstapeln kan följas av en period där familj- eller hobbystapeln får mer fokus. Dödskallepelarens maxning kompenseras bäst med extra fokus på återhämtningsspalten veckan efter.
För mig blev min hemmasnickrade tabell ett tydligt kvitto på att jag levde över mina tillgångar. I mitt rutnät var jobbstapeln alltid full, och dödskallekategorins rutor fyllda med prestationsångest och rädsla för att bli av med jobbet.
2014 fick jag en utmattningsdiagnos. Jag tvingades bli mer krass och selektiv. Mina 40 rutor reducerades till 20, och jag behövde snåla med dem för att fungera. Med mindre mängd ork och stresskänslig hjärna har jag inte råd att strössla varken tid eller energi på saker i onödan. Efter den insikten har det varit ganska lätt att se tillbaka på mina tidigare huvudbryn och himla med ögonen. Hur kunde jag bry mig om att räkna kalorier när det bara blev ett psykotiskt tvångsbeteende? Varför jobbade jag mig sjuk för att ”visa mig värdig”? Tvingade mig att träna hårt när jag var under enorm press på andra fronter?
Trestegsraket
I dag har jag vänt skeppet med hjälp av en trestegsraket. Mina staplar är inte fulla och jag styr min egen skuta. Jag hoppas att det kan hjälpa dig också.
1. Inse att ingen annan bryr sig. När vi bygger upp läskiga tankar kring hur folk kommer att döma vår bikinikropp på stranden, risiga motorik på gymmet eller bildtexter på Instagram drar vi ofta för stora växlar. De flesta har fullt upp med sig själva och således inte tid att fokusera på andras skavanker.
2. Stryk saker från att göra-listan. Att försöka spränga in vila mitt i ett fullspäckat schema gör mig bara mer stressad – det enda jag kan tänka på är allt jag måste göra. Stryk i stället, många ”måsten” är egentligen mest inbillning.
3. Skratta åt skiten. Underskatta inte positivt tänkande. Jag syftar inte på väggcitat à la Carpe diem, men i varje katastrof finns något snöpligt att skratta åt – hitta den ljusglimten!
