Kakan Hermansson: "Ytlighet–på liv & död"
Jag var i London häromsistens. Eftersom jag numera är en dödsseriös skönhetsbloggare som får rysningar av ord som ”syra” och ”spf” blev jag bjuden till ett riktigt lyxigt event av en fransk beautygigant. Drömmen gick i uppfyllelse redan på Heathrow, där en chaufför välkomnade oss med en skylt med namnet på min kollega och mig. Jag kunde faktiskt ha nöjt mig med det, jag kände mig så utvald. Chauffören visade sig vara en riktig gullis som skulle vara vår privata chaufför resten av resan, vart vi än åkte skulle han skjutsa ”team Sweden”. Som om det inte var nog kördes vi till ett fruktansvärt lyxigt hotell där vi checkade in och självklart möttes med en liten goodiebag på våra rum. Utmattad av alla intryck la jag mig på sängen med skorna på och kletade på mängder med läppglans, glodde ut över Themsen och tänkte: Kan det blir bättre? Svar ja.
Vi kördes till en 9-rätterslunch där vi träffade alla 46 bloggare från 12 länder, från hela världen. Mittemot mig, bakom caesarsalladen, satt Milly, skönhetsbloggare från New York. Inom loppet av några minuter hade vi avhandlat foundations för andra än vita människor, familj och det dominikanska communityt i Bronx. Bredvid mig satt en fransyska som övergivit sina älskade opastöriserade ostar för just New York. Jag försökte hänga med i hennes vindrickande, men det gjorde jag inte. Hon berättade om saknaden efter sina vänner i Paris och uppgivenheten över killar på Tinder. Vi skålade och satte tänderna i en brie, en gruyère och några andra ostar som äntligen gjorde henne nöjd. Stämningen var allt annat än stel om en säger så.
Vid vårt bord, bredvid mig och mina svenska kolleger, satt även den uppenbart största stjärnan i sällskapet. Med sina 1,6 miljoner följare på Instagram och en hy som fick mig att tröstdricka ännu mer vin, var Dalal den som fångade mitt intresse mest av alla. Född och uppvuxen i Kuwait, med en mor och far och två syskon i en medelklassfamilj började hon beautyblogga för några år sen. I dag reser hon världen över på den här sortens resor om och om igen. Hennes sociala medier brann av aktivitet, jag har aldrig sett någon uppdatera så ivrigt. Så ska hon ju också tillfredsställa över en miljon skönhetstörstande världsmedborgare.
Sista dagen fick vi tillfälle att äta lunch ihop bara vi två. Över en bönsallad med chèvre pratade vi hbtq-lagar och liv i Kuwait, poesi, kvinnlig frigörelse på just kvinnors villkor och kärlek. Vi delade några hemligheter, viskade oss igenom efterrätten och fnissade åt hur jag ”råkat” få med mig alldeles för många läppglans från dagens event. ”Come to Kuwait!” uppmuntrar hon mig och jag tänker att ja, varför inte?
Kvällen kommer och vi klär upp oss i blått eller rosa som rekommenderat. Jag glider in i min pyjamasliknande kostym från Minna Palmqvist och matchar restaurangen som är abonnerad till oss kvällen till ära. Personalen är så snygg att jag blir generad. Inredningen och konsten är overkligt cool och värdefull. Porslinet är som gjort för mig, men danskarna vid mitt bord övertalar mig att inte gömma en liten mjölkkanna i min vänstra F-kupa (även om den med lätthet fick plats). Jag försöker även imponera på danskarna med min danska, men de verkar inte alls förstå min fallenhet, trots att jag är bördig från Skåne. Så vi pratar engelska, om deras tvillingar, hur bloggandet funkar för dem och om gränskontroller. Vår polska bordsdam uppdaterar oss om läget i Polen, hon suckar och skakar på huvudet. Frågar sig hur det är möjligt att gå tillbaka i tiden. Vi jämför de rasistiska partierna i Europa och vad de vill åstadkomma, och konstaterar hur lätt vissa glömmer historien. Vi känner oss uppgivna men samtidigt sitter vi där och jag känner mig så uppfylld av hopp och glädje med dessa smarta och roliga kvinnor.
Vi minglar på den rosa restaurangen. Jag lyckas nog imponera på en tysk bloggare med mina språkkunskaper. Hon har bloggat i sex år och förutom det tidskrävande yrket är hon också psykolog. ”Mein Gott”, får jag fram. Ja, alltså det betyder åh gud på tyska. Jag minglar vidare och träffar en läkare som älskar läppstift, två florister och ytterligare några fransyskor som är bättre på att hantera vinintag än jag.
Efter alla dessa samtal lämnar jag London med en övertygelse om att allt går. Inte bara att återfukta trött vinterhy eller ipl:a bort pigmentförändringar. Utan riktiga saker, som handlar om liv och död. Jag menar inte att skönhetsbloggande kommer att lösa alla våra problem, men faktiskt några av mina. Jag känner mig inspirerad och hoppfull och helt full med kraft. Jag måste säga att jag är förvånad över vad beautybloggandet har gett mig. All dess ytlighet har serverat mig möten som aldrig skulle ha uppstått om jag inte brydde mig om exfolierande masker och ögonskuggor. Tack! Alltså TACK för det.
Läs också: Kakan Hermansson: ”Ingen såg ut som jag i modemagasinen och i förorten”
