Så blev sminket en klassmarkör
Så länge jag kan minnas har jag varit svag för skönhetsprodukter och deras skimrande löften om förvandling. I tonåren gick jag och min bästis i Newcastle ut varje lördagskväll – vi spraytannade oss några dagar i förväg, stod och huttrade i papperstrosor medan någon skönhetsterapeut sprayade våra kroppar orangeguldiga. Vi ägnade timmar åt att göra oss i ordning på mitt rum, drack sliskigt rosé och pudrade bronzer på kinderna medan våra hårförlängningar lockades på uppvärmda rullar. Vi hade massor av mörk ögonskugga, feta lösögonfransar, extremt tajta miniklänningar och platåskor som fick oss att vingla fram längs kullerstensgatorna medan håret guppade i silvriga moln av spray. I våra handväskor låg reservtuber med franslim.
Min hyperfeminina look hade jag delvis ärvt av kvinnorna som jag växte upp med.
Min hyperfeminina look hade jag delvis ärvt av kvinnorna som jag växte upp med. Min mamma går till frisören var sjätte vecka, oavsett om hon har råd eller inte, och hon vägrar lämna hemmet utan smink. Vi kunde gå timtals tillsammans i butikerna och smeta olika ögonskuggor på handlederna. Skönhetstips och tricks var förtroligheter som vi delade med varandra. Min mormor sa alltid, ”Jag ska bara sätta på mitt ansikte”, medan hon applicerade ett tjockt lager Leichner-foundation varje morgon vid köksbordet innan skiftet på den lokala fiskmarknaden började, en ritual som ringar in en särskild sorts stolthet hos arbetarklassen.
För mig och mina väninnor var sminket vår väg till glamouren, men när jag började studera på Kings college i London märkte jag att min fuskbränna och mina fuskögonfransar plötsligt inte var några statussymboler längre. Jag mötte ett nedtonat medel- och överklassideal och insåg att mitt eget utseende var synonymt med arbetarklass.
Jag är den första i min familj som läst på universitetet och när jag väl kom dit kände jag mig som en bedragare. Jag såg mig själv som osofistikerad i jämförelse med mina kurskamrater, de som alltid haft tillgång till finkulturens London och därmed kunde föra sig med lätthet i salongerna. Jag saknade förmåga att analysera deras klassprivilegier och internaliserade i stället mitt utanförskap, införlivade det i min kropp.
Jag mötte ett nedtonat medel- och överklassideal och insåg att mitt eget utseende var synonymt med arbetarklass.
Fram till dess hade min erfarenhet av arbetarklasskultur handlat om att skylta med vad man hade och skryt om vad man arbetat hårt för att ha råd med. Men i den här nya tillvaron sågs allt som andades vräkighet och prål som dålig smak, något som givetvis sipprade ända ner till necessärerna. Mina kursare sminkade sig knappt alls, kanske en tonad fuktkräm, mascara och lite glans på läpparna. Vissa av dem var helt osminkade, de nöjde sig med resultatet av riktigt dyr hudvård. Min egen tunga ögonskugga var extrem i jämförelse.
De gick ut och festade i kängor eller sneakers och oborstat hår, medan jag fick ta emot gliringar om mina vråltajta klänningar och orangefläckiga handflator. Mitt blekta, lockade hår och kraftiga bronzer var inte längre något att stoltsera med, utan tydliga tecken på klasstillhörighet. De klistriga lösögonfransarna och knallrosa sminkborstar som låg hemma i badrumsskåpet började framkalla skammens rodnad på mina kinder.
Under mitt första år på universitet upphörde jag gradvis med den fejkade solbrännan och jag tog ur mina hårförlängningar, jag valde att inte bekämpa min bleka hudton eller naturligt mörkblonda hårfärg. Jag använde tonad fuktkräm, lite rouge och highlighter, medan ögon och läppar fick vara omålade. Jag bytte ett skönhetsideal mot ett annat utan att reflektera över att den look som jag nu ratade, även den varit en sorts ambition. Jag ändrade mina makeupvanor för att passa in i en intellektuell medelklassmiljö – min sociala status höjdes i samma takt som min arbetarklassidentitet pulvriserades. Jag kände mig vilsen. Nu tänker jag tillbaka och undrar: vad säger den här längtan efter acceptans om klassrelaterade fördomar? Varför kände jag mig inte bekväm med att gå på föreläsningar eller konstutställningar klädd som kvinnorna jag vuxit upp med?
Jag bytte ett skönhetsideal mot ett annat utan att reflektera över att den look som jag nu ratade, även den varit en sorts ambition.
Hårförlängningar, fuskbränna och lösögonfransar har synts på popstjärnor som Dolly Parton sedan 1970-talet, men det var när ”WAG-looken” (wifes and girlfriends) började spridas i samband med fotbolls- VM 2006, som de här utseendemässiga koderna blev symboler för jakten på en klassresa. Cheryl Cole och Coleen Rooney fläktes ut i media med sina stora hår och långa ögonfransar: arbetarklasskvinnor som skjutsats rakt ut i världsberömmelse tack vare sina förmögna, fotbollsspelande makar. Senare kom The Kardashians att överföra estetiken till en ny generation kvinnor – de påverkade hela modebranschen och förebådade dagens parodiska Instagramfilter – och fillers i läppar och kinder.
Reality-TV ringar in en särskild sorts social rörlighet, som i The only way is Essex, Geordie shore och Love island, där arbetarklasskvinnor blir kända över en natt och därmed stenrika. När jag var tonåring var det de här kändisarna som var förebilder – mina vänner och jag kände inte till några arbetarklasskvinnor som blivit läkare, advokater eller akademiker. Vi såg hur vår egen kultur representerades av realitystjärnorna och för oss var deras maximalistiska inställning till skönhet en sorts magi med inneboende möjligheter för oss att bli fria. Deras kosmetiska rutiner var kostsamma och tidskrävande: en djup solbränna, påbyggda naglar och botox kräver tid och pengar. De hade utseenden som signalerade glamouröst leverne, väsensskilt från vardagstristess.
Mina vänner och jag kände inte till några arbetarklasskvinnor som blivit läkare, advokater eller akademiker.
Efter första terminen åkte jag hem för att hälsa på mamma som rynkade på näsan åt mitt nya utseende. ”Du ser trött ut”, sa hon och rotade runt i handväskan. ”Sätt på lite läppstift så känner du dig bättre.” Hon sträckte över en plasttub men jag viftade bort henne. Hon såg sårad ut.
Väl hemma passade jag dessutom på att träffa gamla klasskompisar på puben. De hade platåskor och massor av contour, cigarrettfiltren var kladdiga av läppglans. Jag satt där i min loppisfyndade jeansjacka och kände mig obekväm. I London hade jag börjat vänja mig vid att gå ut utan att fixa håret, fullt tillfreds och självsäker i mina Dr Martens, men nu när jag såg mina vänner bättra på sin mascara med telefonen som spegel var det som att jag inte längre behärskade mitt modersmål. På universitetet lärde jag mig att ta mig an världen på ett sätt som gränsade till frihet, men på hemmaplan kände jag mig plötsligt barnslig, ointressant och tråkig.
Jag mindes den känsla av makt som brukade infinna sig när vi gick ut tillsammans, fulla och högljudda, tiggde cigg av främlingar och dansade obekymrat varhelst andan föll på, lät alla förstå att våra kroppar tillhörde oss. Varför kändes det som att jag hade mindre makt över min egen kropp i min nya och till synes jämställda miljö? Jag letade fram gamla bilder på mitt yngre jag och började sakna hennes bångstyriga sexualitet och tuffa yta, en oslipad diamant som glittrade i natten.
Tiden gick, jag fann mig till rätta i livet och började känna stolthet över min bakgrund. Nuförtiden speglar nog min relativt enkla sminkning en lite flytande klassidentitet: vingad eyeliner, rouge och highlighter – men om jag är nervös kompletterar jag alltid med starkt läppstift, då känner jag bandet till min mamma och mormor och hur de gjorde sig redo för att tampas med tillvaron. Jag njuter av att klä upp mig och jag blir varm i hjärtat när jag känner doften av billig hårspray eller ser en främling sätta på läppglans framför spegeln inne på pubtoaletten.
Om jag är nervös kompletterar jag alltid med starkt läppstift, då känner jag bandet till min mamma och mormor.
Skönhetsprodukter kan bidra till förvandling men det måste vara på våra egna villkor. Att bannlysa den flamboyanta och spraytannade sortens kvinnlighet från bibliotek, konstgallerier eller föreläsningssalar vore att underskatta mängder av kraftfulla arbetarklasskvinnor – alla som stolt går ut i natten, med cigaretter innanför behån och ögonfranslim i handväskan: här är vi.
Foto: Petros
