Så skapas (och odlas) Chanel no 5

Vad hade parfymvärlden varit i dag utan Chanel N°5? ELLEs Carin Hellman reser till parfymnördarnas mecka, Grasse i södra Frankrike, och söker efter ursprunget till världens kändaste parfym.

 ***

För vissa är det spel, för andra sex eller svindyra skor. För mig är det parfym som har skapat ett gravt, ibland näst intill ohälsosamt, beroende. Så när molnen lättar från himlen en septembermorgon i franska Grasse, och den spröda jasmindoften från fälten slår emot mig, blir det så känslomässigt att jag måste svälja flera gånger för att inte börja gråta. Jasmindoften öppnar en dammlucka där minnena plötsligt forsar in: min mormors hus i Småland, tidiga sommarmorgnar på väg hem från en efterfest … Den rena blomdoften ger samma euforiska känsla som ett bra yogapass, tre glas champagne eller en storslagen naturupplevelse. Samma gåshud, samma känsla av eskapism – minnen och känslor man kanske har glömt eller gömt. Det är ett starkt ögonblick och en tydlig påminnelse om hur mäktigt vårt doftminne är.

”Så fort någon bryter ett tabu händer något bra och nytt, något uppfriskande”, sa en gång författaren Henry Miller. Och visst – hade inte Coco Chanel för ganska exakt 100 år sedan fått den då banbrytande idén att skapa en sensuell parfym för sitt eget modehus hade vi aldrig haft en Chanel N°5. Och utan ”femman”, var hade parfymkonsten varit i dag?

Tanken svindlar när jag står på samma jasminfält där Coco en gång stod. Den lilla gården och odlingarna runt omkring drivs av femte generationen av familjen Mul, sedan 80-talet den enda leverantören av jasmin till Chanel N°5:s rena parfum. Den här speciella jasminen växer dessutom bara i Grasse; den importerades från Indien på 1600-talet och har en helt egen doftkaraktär. Jasmin, geranium och ros har odlats i regionen i århundraden, men i takt med stigande fastighetspriser har många odlingar försvunnit. Familjen Mul driver i dag 90 procent av jasminodlingarna i Grasse och odlar fortfarande utan bekämpningsmedel och på ett liknande sätt som för 100 år sedan. Ett genialt recept går helt enkelt aldrig ur tiden.

Innan vi går vidare, lite fakta om tillverkningsproceduren: De små vita blommorna pryder fälten från juli till september. På drygt 100 dagar under sensommaren plockas – för hand – sammanlagt 8 000 kilo jasminblommor. Genom destillering, då man i en komplicerad process ”ångar” ut blommans doft, får man fram en essentiell olja. Den oljan är det vaxliknande ”concrete” som blandas med några mått alkohol och blir en ”absolute”. Absolute mixas enligt ett hemligt recept med övriga doftnoter (neroli, ylang-ylang, citron etcetera) till små, exklusiva parfymer. 15 milliliter parfum kostar 2 175 kronor, men då ska man veta att en droppe om dagen räcker, så ren och koncentrerad är doften.

Att producera en absolute på det här viset är en av världens dyraste processer för att få fram en doftnot. Från det att blomman plockas till dess att den måste destilleras får det inte gå mer än några timmar, så familjen Mul har en liten destilleringsfabrik à la Chanel på gården. Fabriken är dock inte klädd i någon lyxigt quiltad Chanellogga och liknar mer ett skjul, där ufoliknande jättemackapärer pyser ur sig ånga.

Lite längre bort på gården sitter Jacques Polge, som sedan 1978 är Chanels huvudparfymör och skaparen av Chance, Allure, Coco mademoiselle och Coco noir. Hans kreativa doftcocktails har blivit en del av miljontals människors liv och finns i deras hem och på deras hud.

– Jag kan inte tänka på det, säger han, där han sitter på den svala altanen på familjen Muls gård. Det är fullkomligt svindlande för mig. Men det finns få saker som jag uppskattar så mycket som när jag känner att en kvinna som går förbi bär en av ”mina” dofter. Då känner jag mig både rörd och ödmjuk inför mitt jobb.

När Coco Chanel år 1918 fick idén om en egen parfym hade inget annat modehus tänkt den tanken. Att dessutom skapa en doft med så tydliga sensuella drag var både provokativt och banbrytande. Kanske berodde det på att doften är sprungen ur en kärleksaffär mellan Coco och den ryske storhertigen Dmitrij Pavlovitj. Han presenterade henne för parfymören Ernest Beaux, som på uppdrag av Coco skapade ett tiotal olika doftprover. Coco valde prov nummer fem. I N°5 hade Ernest Beaux mixat i aldehyd – en syntetisk, kemiskt framställd, komponent som får doftnoterna att bli klarare och krispigare. Ingen parfym hade tidigare innehållit aldehyd. Beaux var även nytänkande på det viset att N°5 bestod av flertalet doftnoter – något som var ovanligt under tidigt 1900-tal.

Jacques Polge, som flera decennier senare fick uppdraget att göra nytolkningar av N°5, menar att doftens succé bottnar i att den är odefinierbar och lite mystisk.

– Den är abstrakt och sensuell, men ändå klassisk. Den har något man inte kan ta på, och den skapade en trend. Det är så jag har försökt tänka när jag själv skapar parfym, att de inte ska vara sprungna ur något som är trendigt för stunden. Parfymen ska vara sin egen, och förhoppningsvis skapa en trend för andra.

Klockan börjar närma sig 13.00 i Grasse, och det är dags att sluta plocka jasmin för dagen. Då är fälten runt gården tomma på blommor, men under eftermiddagen och natten slår tusentals nya skott ut, och nästa dag klockan 07.00 börjar allting om igen.

Jag funderar en stund på hur viktigt det genuina har blivit i dag, i en tid då vi hela tiden drivs av jakten på något nytt. Och att dofter, som ingenting annat, kan återkalla känslan av den tid som flytt.

Av Carin Hellman