En livs levande ikon! Svenska ELLE träffar Isabella Rosselini för en intervju
Det sägs att det finns risk att bli besviken om man träffar personer man sett upp till sedan barnsben. Att så länge distansen finns lever det mytiska och onåbara. För mig, född sent sjuttiotal, är Isabella Rossellini en av de där kvinnorna jag knappt vetat om jag vågar träffa, av rädsla för att mystiken skulle gå förlorad. Jag vet nämligen inte hur många timmar under min uppväxt som mina ögon vilat på hennes höga kindben och rådjursögon. Karisman lyckades tränga igenom både papper och tv-skärm, i allt från Lancômes annonser från åttio- och nittiotalet, till David Lynchs filmklassiker Blue velvet.
Och så sitter hon plötsligt framför mig en tidig vårdag 2018 på hotell Ett hem i Stockholm. Jag är inte längre 14 år och nallar min mammas Trèsor- parfym. Isabella är inte längre 40 och ansiktet utåt för Lancômes klassiska doft. Jag har i stället hunnit nå hennes dåvarande ålder och Isabella är i dag 65 år. Hon är klädd i en randig byxdräkt med en blå kashmirtröja om halsen – blicken, skrattet och karisman är lika starka som jag hoppats på.
Isabella är i Sverige för att hon återvänt till det franska skönhetsmärket Lancôme efter 23 års frånvaro – nu för att promota deras 60 plus-serie Rénergie multi-glow. För i slutet av nittiotalet, vid 42 års ålder och efter femton år i kosmetikjättens tjänst, fick hon sparken.
Om de tyckte jag var gammal då, skulle de se mig nu, haha.
– De män som då satt i ledningen på företaget ringde och berättade tydligt för mig att kvinnor drömmer om att vara unga. Att reklam ska representera en dröm, att kvinnor inte vill ta del av verkligheten. Jag hade helt enkelt, enligt dem, blivit för gammal, de ville ha någon yngre. Jag blev såklart väldigt besviken. Jag var dessutom tämligen nyskild och ensamstående med min dotter.
Hur har du kunnat förlåta?
– Mycket positivt har hänt kvinnor de senaste tjugo åren, så även i Lancômes ledning. I dag sitter en fantastisk kvinna på vd-posten, Françoise Lehmann. När hon hörde av sig och frågade om jag ville komma tillbaka till Lancôme trodde jag först att det var ett skämt. Jag förklarade att jag inte direkt blivit yngre sedan jag fick sparken. Om de tyckte jag var gammal då, skulle de se mig nu, haha.
– Men Françoise förklarade för mig att idén om att sälja evig ungdom var hopplöst omodern. Hon ville ha roliga, starka, intelligenta och självsäkra kvinnor i alla åldrar i deras kampanjer. Jag frågade om hon verkligen var säker på det – att anlita mig skulle ju betyda att den här historien, om att jag fått gå från företaget på grund av min ålder, kom upp till ytan igen. Hon menade att de tidigare begått ett misstag och att hon ville rätta till det. Jag blev så rörd att jag började gråta. De femton år jag gav Lancôme var oerhört betydelsefulla för mig. Även under tiden jag var utan kontrakt med dem köpte jag Lancôme-produkter – jag kunde ju allt om dem och visste precis vad som fungerade för mig. Det var lite som att komma tillbaka till en familj.
Familjekonstellationer har varit ett brokigt begrepp genom Isabellas liv. Hennes världsberömda mamma, svenska skådespelaren Ingrid Bergman, gick en helt annan väg än den som normer stakat ut för kvinnor under fyrtio- och femtiotalet. Isabella föddes in i en allt annat än ”vanlig familj”.
Allt började på våren 1949 då Ingrid Bergman och italienske filmregissören Roberto Rossellini spelade in filmen Stromboli. De inledde en romans som ledde till att båda lämnade sina respektive äktenskap och barn för att bli tillsammans. När Ingrid bara ett år senare, 1950, födde Isabellas storebror Roberto var hon fortfarande gift med den svenske kirurgen Petter Lindström, som bodde i USA med parets dotter Pia (född 1938). En dåtida skandal som slutade med att Ingrid blev persona non grata och mer eller mindre fick sparken från Hollywood. Två år senare föddes Isabella och hennes tvillingsyster Isotta Ingrid Rossellini.
– Jag har aldrig uppfattat min uppväxt som annorlunda, den är allt jag känner till.
Kärleksaffären mellan föräldrarna höll dock inte längre än till tvillingsystrarna Rossellinis femårsdag. I Stig Björkman-dokumentären om Ingrid Bergman, Jag är Ingrid, som Isabella själv varit med och producerat, får man följa Isabellas och hennes syskons ovanliga uppväxt. På grund av föräldrarnas yrken och olika karriärsuppdrag flyttade barnen runt mellan olika hotell och lägenheter i New York, Rom och Paris. Ingrid och Roberto kom och gick och barnen uppfostrades främst av barnskötare och anställda i hushållen. Ibland gick det månader utan att de träffade sina föräldrar.
– Jag har aldrig uppfattat min uppväxt som annorlunda, den är allt jag känner till. Min mamma var en arbetande kvinna och det var inte vanligt på den tiden. Jag minns att det var jobbigt med alla paparazzi som ständigt förföljde henne, jag ville göra allt för att skydda henne från dem. Hon kunde inte ens gå ut i Italien.
Hur mycket tid tillbringade ni i Sverige?
– Vi var många somrar på Västkusten, på ön Dannholmen (huset där Ingrid Bergman delvis bodde med sin siste make Lars Schmidt, reds anm). Det ägs i dag av Lars nya fru och min bror är där väldigt mycket. Och jag åker fortfarande dit flera gånger under sommaren. Men tyvärr kan jag inte mer svenska än att jag fortfarande säger ”mamma” med svensk betoning. Min mor pratade inte mycket svenska med mig, den gick förlorad under tiden vi främst bodde i Italien. Men en sak jag tror är ganska svensk är att jag älskar att ha ordning och städa! Det tror jag definitivt är från min mamma.
– Jag tänker på min mamma varje dag fortfarande
Isabella har delvis följt i Ingrids skådespelarfotspår. Hon gjorde klassiska roller i filmer som Blue velvet, Wild at heart och kultkomedin Döden klär henne med Meryl Streep och Goldie Hawn. Under flera år på åttiotalet var hon gift med regissören Martin Scorsese och senare sambo med David Lynch. Tillsammans med modellen och Microsoft-anställde Jon Wiedemann fick hon 1983 dottern Elettra (som även hon var modell för Lancôme i många år). Isabella har även en adoptivson, Roberto. Nyligen blev dottern Elettra mamma och Isabella mormor till en liten pojke hon stolt visat upp på Instagram.
– Det har så klart varit fantastiskt att bli mormor, han är så fin! Framför allt var det omvälvande att känna mig så nära min dotter. Och så nära jag känner mig alla kvinnor som går igenom den känslostorm det är att bli mor och att gå igenom en förlossning. Jag var med på sjukhuset när Elettra blev mamma, men jag svimmade av all anspänning. Jag fick köras bort i en rullstol efter bara två timmar, haha. Doktorn fick ta hand om mig i stället.
Tänker du mycket på din ålder nu när du närmar dig den ålder din mamma var i när hon gick bort?
– Jag tänker på min mamma varje dag fortfarande. Och även om jag alltid vetat att hon var ung när hon gick bort, bara 67 år, kan jag inte förstå att hon var så här ung som jag snart är. Jag känner fortfarande att jag har så mycket framför mig! Annars reflekterar jag väldigt lite över ålder generellt, det har lite betydelse för mig. Jag gör fortfarande precis det jag vill göra. Jag har nyligen utbildat mig och tagit en masterexamen i djurbeteende och bor sedan flera år på en gård utanför New York där jag föder upp höns.
Apropå gubbvälde, hur ser du på #metoo?
– I det stora hela är #metoo-rörelsen något mycket positivt. För tyvärr har de flesta kvinnor någon upplevelse de kan dela med sig av. Men jag är dock lite tagen av hur det har hanterats i Amerika. Min nära vän, fotografen Bruce Weber, har anklagats för övergrepp och får inte arbeta i USA längre. Jag säger inte att han är oskyldig, men när han blir av med jobbet utan en ordentlig rättegång påminner det mig om häxjakten på mamma när hon valde att skilja sig. Hon förlorade hela sin karriär under flera år för att hon dömdes utanför ett rättsystem. Jag tror smekmånaden för sociala medier är över nu. Vi har ett rättssystem, så låt rättvisa skipas.
Isabella genom tiderna
En vacker resa i Lancômes tjänst – så här har vi sett Isabella sedan 1980-talet.