Bokkrönika: Jessika Gedin
Jag delar upp systrarna den här söndagen, en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Det är för att de räcker längre på det sättet (och för att vi då kan tala om den frånvarande systern bakom hennes rygg). Jag älskar mina systrar. Vi umgås jämt. De vet allt om mig och fattar ändå ingenting. Eller tvärtom. Tillsammans blir vi Systrarna, antingen en oövervinnelig superhjältetrio, eller en knuffig trängsel där alla har sina givna platser, och ingen längre sitter särskilt bekvämt.
Men oftast har vi roligt.
Och nu när fadersupproren är söndertjatade, kärnfamiljen är död och kärleksromanerna lever en tynande tillvaro i utkanten av det som är stilistiskt gångbart är det systrarnas tur.
Systerböckerna som skrivs.
Det började redan med Nina Wähäs fina S som i syster, och i år kommer Bengt Ohlssons Syster. Sara Paborns Släktfeber är också en systersaga och även Helena von Zweigbergks kommande roman har en systerrelation i huvudrollen.
Förut har syskonskapet betraktats mest som ett horoskop, att man formas av i vilken turordning man fötts, men det finns ny forskning som visar att syskonen påverkar dig mer än alla andra relationer, mer än dina föräldrar, barndomsbästisar och stora kärlekar. För syskonskapet är den enda på riktigt livslånga relation vi har, den existerar innan vi förälskar oss och efter att föräldrarna dött.
Att systerskapet är ett så populärt tema beror på att det är en sån skrattspegelsrelation. Vi har samma genetiska förutsättningar och samma bakgrund, men är ändå inte lika. För att kunna få plats i samma familj måste vi komplettera varandra, utveckla de egenskaper som de andra inte har. Växa av varandras näring och tyna i varandras skugga. Systrarna är vad jag hade kunnat bli.
Och vare sig vi hatar eller älskar varandra, så måste vi på ett eller annat sätt förhålla oss till våra syskon. I nöd och lust.
Vi är varandras antiteser och saknade pusselbitar. Vi är varandras alibin och vittnen.
Och ett bättre romanupplägg än så kan man väl knappast önska sig?
Av Jessika Gedin
