Carolina Neurath: ”Jag sliter hårt för att vara nyhetsledande”
”Man kan bestämma sig för vem man vill vara på jobbet, bara man är tillräckligt fokuserad på sin uppgift”, säger Carolina Neurath med ena handen i ett ledigt grepp om sin tekopp och den andra kring en ständigt brummande Iphone. Balkongdörren står öppen och innerstans sensommarvind letar sig behagligt in där vi sitter barfota i hennes luftiga kök. Den flerfaldigt prisbelönta ekonomijournalisten och författaren visste nog vem hon ville vara redan som tioåring när hon skrev sina första noveller och regisserade sina egna filmmanus, tänker jag. Och den då inte ens färdigexaminerade journaliststudenten var nog rätt fokuserad på sin uppgift när hon som 23-åring började smyga i maktens korridorer och snabbt gjorde sig känd som en av landets vassaste och mest avslöjande pennor.
Du växte upp och gick i skolan i idylliska Segeltorp utanför Stockholm, vem var du i klassrummet?
– I låg- och mellanstadiet var jag rätt stökig. Fick ofta kvarsittning och hade lite för mycket energi för att sitta still och lyssna. I gymnasiet blev jag mer seriös med betygen. Var aldrig bäst i klassen-tjejen men i vissa ämnen var jag grym, som i svenska.
När blev du intresserad av ekonomi?
– Jag flyttade hemifrån tidigt och när jag skulle ta mitt första bostadslån började jag bry mig om det här med ränta. Ville lära mig allt som gick inför mina möten med banken. Det var häftigt att inse att räntan i slutändan har med hela världsekonomin att göra.
I samma veva började du handla med dina första aktier
– Jag hade ärvt aktier av en släkting och bestämde mig för att lära mig handla med dem. Det gick snabbt rätt så bra för mig. Hade tur och tajming och kände mig duktig. Senare har jag insett att det är precis samma parametrar som styr de riktiga proffsens affärer. Tur, tajming och självförtroende. Samtidigt gick jag på Journalisthögskolan och Poppius och märkte hur finansvärldens dramatiska löpsedlar fängslade mig.
Vilket var ditt första journalistiska uppdrag?
– Jag började som praktikant på Dagens Industri. På den tiden fanns det en spalt som hette ”Folk på väg” och jag skulle intervjua en musiker. Det gick jättedåligt, texten blev så säljande att den aldrig kom med i tidningen. Men det var första och sista gången det hände. Och några rätt gjorde jag väl ändå eftersom jobberbjudanden började dyka upp från flera håll och jag fick ett längre vik på tidningen.
Du nischade dig rätt hårt redan från början?
– Jag fick hela tiden höra att det inte fanns några jobb och bestämde mig därför för att satsa hundra procent på ett ämne. Är man bäst på något måste man ju ändå få jobb?! Jag började som redaktör för Placera.nu, Avanzas analyssajt, för att skaffa mig expertkunskap.
Hur gammal var du när du blev anställd på SvD?
– Jag var 23. De kunde bara ge mig tre månader, men jag var ung och helt beredd på att ta risken.
Har de stora scoopen varit ett självändamål?
– Avslöjandena kring Saab-affären i SvD var mitt första stora scoop. Minns att det var en speciell känsla att faktiskt kunna påverka och göra skillnad. Samhället pågår hela tiden utanför fönstret och jag sliter hårt för att vara nyhetsledande.
Guldspaden 2010 och Stora journalistpriset 2012. Vad betyder den typen av utmärkelser?
– De har gett mig legitimitet, en stämpel på att jag är kompetent. Det värsta man kan få höra i samband med sådana utmärkelser är väl att man är överskattad, och det kan jag leva med.
Att granska finansvärlden har vad jag förstått inneburit en del hot?
– Det där blev mest påtagligt de sista åren. Jag fick höra från SvD:s säkerhetskonsulter att det fanns människor som ”hade koll” på mig och någon hade varit på våra lås hemma. Tidningen tog det på allvar och gav mig de skydd jag behövde.
Blir du aldrig rädd?
– Kanske har jag lite mer säkerhetstänk sedan jag fick barn, men rädd är jag inte. Hoten har aldrig varit att någon ska skada mig eller min familj, mer att de håller koll på vilka källor jag träffar.
Hur har det faktum att du är kvinna påverkat dina möjligheter att slå dig fram?
– Om det har funnits hinder har jag varken sett eller valt att se dem. Jag lägger aldrig märke till vad omgivningen tänker och låter mig än mindre påverkas.
Men jag kan tänka mig att du har fått hantera en del kommentarer?
– De flesta håller sina fördomar för sig själva. Det oproffsigaste jag har fått bemöta är det jag pratade om i mitt sommarprat, de olämpliga sms:en från Victor Muller på Saab om att jag var Sveriges snyggaste journalist. Försökte bolla det skickligt, det slutade ändå med att han svartlistade mig när han märkte att jag var en envis journalist som publicerade flera avslöjanden om honom.
Du är känd för att våga ställa obekväma frågor, är det något man kan lära sig?
– Ja det tror jag. Privat är jag rätt konflikträdd, men när jag jobbar klär jag på mig en roll. Jag tycker till och med att det är kul. Man kan bestämma sig för vem man vill vara på jobbet, bara man är tillräckligt fokuserad på sin uppgift.
Din meritlista säger att du alltid gått från klarhet till klarhet. Inga motgångar?
– I enskilda gräv stöter man alltid på bakslag och återvändsgränder som ibland kan vara tunga. Du kan ha en lång svacka utan uppmärksammade artiklar eller krönikor. Att inte känna mig viktig kan ge mig lite prestationsångest. Det är i sådana perioder som jag bestämt mig för att skriva böcker.
Och du har hunnit skriva fyra. Hur gör man?
– Reportageböckerna föll sig naturligt. Det var mer en förlängning av det jag redan gjorde. Men jag fick ligga på förlagen för att få kontrakten. Väntade i flera veckor på svar gällande HQ-boken. Men så ringde de en dag och bara: ”Det här är ju svinbra!”
Skriver du på något just nu?
– Ja, en fristående uppföljare till Fartblinda och Gränslösa. Den är inspirerad av mina gräv kring de privata aktörerna på asylmarknaden och kommer delvis även att handla om terror.
Du är nygift! Hur träffades du och din man?
– Det här kanske låter konstigt, men under en period var det många som hörde av sig till mig på Facebook och via mejl. Efter ett par månader av dåligt samvete för att jag inte hade svarat någon samlade jag ihop alla meddelanden och svarade i ett svep. Samma kväll gick jag och några kompisar till Strandbryggan för en drink. Plötsligt kom en berusad man – Niclas – fram till mig och sa något i stil med ”Vi har ju mejlats. Bara så du vet så ska vi gifta oss”. Jag bara ”det blir nog lite svårt, jag är här med min sambo”, men efter mer än ett halvårs kämpande från hans sida blev det ändå vi.
Sociala medier signalerar att du gärna umgås med ett stort tjejgäng – vad betyder den gemenskapen för dig?
– Jag är nog mer social än vad som är normalt och har aldrig någonsin behov av att vara själv. Vi är ett stort och bra gäng. Många av oss jobbar inom journalistik, film eller media, gillar att ses ofta och är gärna spontana.
Det får mig att tänka på en krönika i SvD i våras om tjejkollektivet som social konstruktion, läste du?
– Kul att du tar upp det! Malin Ekman som skrev krönikan är en av mina bästa vänner och hon satt här på balkongen när hon knåpade ihop den. För mig är det där dock helt okomplicerat. Jag har alltid gillat att hänga i stora tjejgäng och alltid känt att jag kan gå runt osminkad i fula kläder och vara mig själv.
Vad fick dig att lämna jobbet på SvD?
– I maj när jag slutade hade jag jobbat där i åtta år. Den sista tiden kände jag mig lite blasé. Det var bra på alla sätt och väldigt bekvämt. Men jag är inte bekväm som person. Det var dags att ta en ny risk.
Och utmaningen är antagen, i höst ser vi dig som programledare i SVT:s Morgonstudion!
– Det innebär ett helt nytt liv för mig. Känns jättespännande! Jag ville bredda mig, och det var precis den här typen av uppdrag jag såg framför mig. Och direktsändning är ju spännande i sig.
Carolina Neurath om ett halvår?
– Då har jag lärt mig att gå upp klockan tre varje dag för att göra tv. Och med lite tur har jag kanske fått åka på en försenad honeymoon.
Och som 45-åring?
– Förhoppningsvis är jag kvar på SVT. Kanske till och med i samma program.
