"Filippa K orsakade kaos på redaktionen"
Torsdag betyder Throwback Thursday! Vår chefredaktör Svante Öquist tar med oss på en resa tillbaka i tidningens historia. Den här veckan handlar om en riktig kioskvältare…
December 2005 och vi ligger på ett guldägg – en riktig kioskvältare!
Tala om för mig varför i hela fridens namn vi inte hade vett att sätta Filippa K själv på omslaget? Nä, bara en ytterst liten försiktig text uppe i ena hörnet. Inte ens en bild från det stora reportaget med fantastiska bilder på fantastiska rum. Självklart borde vi ha gjort en omslagsbild med henne själv i något av rummen …
Nåväl, vi hade trots allt den goda smaken att ta i så att det blev hela 12 sidor på hemmet – en riktig paradvåning vid Mariakyrkan på Södermalm i Stockholm
Visst var vi medvetna om att det var ett reportage utöver det vanliga och förstod att vi skulle få ”cred” och respons – om inte annat så av kollegor och branschen. Vad vi inte hade räknat med var att vi skulle bli totalt nedringda!
Vi pratar här år 2005 när människor fortfarande ringde redaktionen – inte mejlade!
Nedringda om barnrummet!
Sängarna i barnrummet som alla ville ha var försedda med rejäla lådor till förvaring under och förstås – platsbyggda av en snickare på beställning av Filippa. Undrar i hur många svenska barnrum det fortfarande står sängar signerade Filippa K …
Jag tänker ofta på det idag och önskar bara att vi fört någon form av statistik. Det var något med just det här barnrummet som genererade 100-tals telefonsamtal – ja, bokstavligen! Telefonsamtalen fortsatte räknat i år – om än med minskande frekvens.
Av Svante Öquist
Filippa K: ”Toms och Dylans sängar fungerar som soffor under dagen. Jag gillar inte våningssängar, de är svåra att bädda och jag vill kunna läsa en godnattsaga utan att behöva klättra upp i taket. Världskartan har jag klistrat direkt på väggen med tapetklister.”
En del av det megastora köket. Med Hans Wegners Y-stol i något så ovanligt som klarröd lack, Carl Hansen & Søn.
Filippa med barnen Tom, Dylan och Nina – året är 2005.
Foto: Per Ranung