Jordnära färger och unika detaljer hos smyckeskonstnärerna i Frederiksberg
Amalie Adrian och Noam Griegst älskar att förflytta sig, i ordets alla bemärkelser, så att de skulle bo i en villalägenhet mitt i Frederiksberg var inte vad de hade förväntat sig. Eller så hade de kanske det. För paret känns det fortfarande som ett ödets nyck – och något de själva inte riktigt förstått.
Konstfotografen Noam, son till smyckeskonstnärerna Arje och Irene Griegst, har vuxit upp i lägenheten på våningen under. När hans pappa blev allvarligt sjuk 2015 sammanföll det med att lägenheten ovanför blev ledig och Amalie, Noam och deras lilla dotter flyttade in.
De satte igång med ett större renoveringsarbete som inkluderade att riva ner vinden, så att det blev öppet upp i nock, medan Amalie var höggravid och ännu dansade på Den Kongelige Ballet i Köpenhamn.
När Arje Griegst gick bort 2016 tog Noam ansvar för att föra faderns professionella arv vidare. Det blev ett blomstrande samarbete mellan mor och son, och senare även med Amalie, som i dag har lagt baletten bakom sig och arbetar heltid i familjeföretaget.
Eftersom Amalie tillbringade mycket tid på baletten när de flyttade in så var det i hög grad Noam som stod för det praktiska, med en del oväntade detaljer. Till exempel finns nu ett eluttag i parets klädskåp i sovrummet, ett takfönster i köket vetter mot norr och ger därför mycket mer ljus. Noam hittade ett runt, grönt teaterglas hos en antikhandlare, skar ut ett hål i väggen och placerade det så att solen aldrig riktigt fångas upp helt. Men när det händer är det väl värt det.
Låter det lätt kaotiskt? Då har du faktiskt en god förståelse för parets stora tillgång i livet. Inte så att det närs av kaos, men de är inte rädda att stå mitt i det. Deras inre lugn gör dem säkra på att de nog ska kunna hitta en väg framåt. Det avspeglas också i hemmet, där varenda objekt – från soffor till lampor och gardiner – berättar en historia om att vara utvalt och hittat och därför utgör de tillsammans en fulländad helhet.
Kanske beror det på Noams uppväxt med en nordisk familj på pappans sida och mammans rötter i Mellanöstern. Vägguret slog i takt till måltider bestående av smörrebröd – men middagsbordet bågnade samtidigt av alla möjliga ovanliga frukter och kryddor. Att navigera det tänder säkerligen en gnista i ett redan konstnärligt sinne.
Det kan också bero mycket på den i dag 31-åriga Amalies långa liv vid Den Kongelige Ballet, där man lär sig att lyfta blicken. Där ultimat disciplin lägger grunden för den yppersta konsten och du betraktas som en kollega av äldre dansare, samtidigt som du uppträder i kostymer och bland kulisser som de flest av oss bara kan drömma om.
Det är även framför allt musiken från de gamla scenerna som snurrar runt på LP-spelaren och fyller hemmet med klassiska toner. Känslan för det dramatiska, det lilla extra och originella styr Amalies blick när hon söker efter möbler och lampor på Ebay eller när de tillsammans besöker antikhandlare på sin årliga resa till Marrakech. Paret reser nämligen gärna långt för att inreda sitt hem. Noam körde hela vägen till marmor- och skulpturbyn Pietrasanta i Toscana för att hämta kökets gröna marmorskiva. På samma sätt hämtades väggkaklet upp i Apulien. På så sätt talar köket italienska, men med en accent från Mellanöstern.
Maten som lagas är inspirerad av parets nyfikenhet inför olika kulturer, kombinerat med rätter ur Yotam Ottolenghis kokbok Jerusalem. Nästa plan för hemmet är att slopa matsalsbordet och stolarna för att istället sätta in soffor längs väggarna i bästa Mellanöstern-stil. Perfekt både för livet med barnen och deras kompisar, och när de söker ro att landa vid kvällsteet, självklart bryggt på verveine-blad som hämtats i stora påsar från Marocko. Så på sätt och vis befinner de sig alltid ute i världen, även om de faktiskt bor i Noams barndomshem på Frederiksberg.
Av: Marie Louise Wedel Bruun Stylist: Stine Langvad Fotograf: Mikkel Tjellesen.
