Möt Misschiefs – Sveriges punkigaste designgrupp
Paola Bjäringer, 40 år, flyttade till Paris som treåring och tänker och drömmer på franska. ”Je suis Parisienne!”. Hon är rolig, varm, intensiv och pratar med inlevelse om alla sina tankar runt feminism och konst. Inte undra på! Pappa är frimärkssamlare på hög nivå, och hennes mamma var en tidig feminist. Paola pratar flytande svenska, men kastar in ett eller annat franskt utryck.
– Jag har vuxit upp med feminism och udda objekt omkring mig. Den latinska kulturen och feminismen har gett mig en bra grund att stå på.
Innan hon började som curator och samlare arbetade hon som journalist, läste sociologi och genusvetenskap och skrev en avhandling. Men något drog henne vidare.
Matali Crasset
– Matali Crasset är en fransk formgivare som jag alltid har beundrat, jag hörde av mig till henne efter en dröm jag hade en natt. Hon tog mig under sina vingar och blev min mentor, och vi har gjort många projekt tillsammans efter det. Så från journalistik, sociologi, genusforskning till konstvärlden, det har handlat om både tur och tajming för mig naturligtvis.
Paola öppnade sitt första galleri 2009, Slott. Det låg i en sliten ateljé nära Gare de l’Est i Paris. Det fanns väldigt få kvinnliga gallerister då, Paola lärde sig att vara gallerist och producent av unik konst. En dag kom en snygg dam i svarta solglasögon in och köpte allt, till och med lokalen. Sådant som händer en gång i livet!
– Jag köpte en ny lokal efter det, det var Charlie Hebdos gamla lokal, det var lite speciellt eftersom tidningen levt länge under hot, det fanns ståljalusier etcetera. Jag gjorde några utställningar där, men sedan sålde jag den och vi valde att flytta till Stockholm 2016, säger Paola.
Journalist och sociolog
Nu bor hon här med sin franske man, som jobbar med musik, och deras tre barn på åtta, sex och ett och ett halvt år. Under de här åren har hon bland annat gjort flera inredningsprojekt.
– Att flytta till Sverige och inte kunna så mycket om det svenska samhället fick mig att börja forska och lära mig om svensk historia, jag gick grundligt tillväga och tog kurser. Som journalist och sociolog gjorde jag min research. Det har varit väldigt lärorikt. Och en väg in mot mitt projekt Misschiefs.
Hur började Misschiefs?
– Jag ville göra en egen take på vad svensk design är i dag. Jag åkte runt till många olika formgivare för att lära känna dem. På något vis letade jag efter ”punks of Swedish design”. Det var inte ett kvinnligt projekt från början, men det blev det – och det var ingen slump. Det finns en drivande feministisk kraft, ja, jag använder det ordet, inom skolorna, hos lärarna, och de aktiva märker jag.
Namnet Misschiefs är en lek med det engelska ordet för bus, mis- chief. Paola ville ha konstnärer och formgivare som går sin egen väg, med stor bredd i ålder, nu är deltagarna mellan 25 och 84 år. Som inte rättar in sig i ledet, som är just lite busiga. Alla skulle göra ett objekt var, i max tre exemplar som skulle vara till salu. Anita Graffman, textilkonstnären, är den äldsta och den yngsta är Kitty Schumacher, som var nybakad från Beckmans när hon och Paola möttes för första gången.
Hyrde Bångska palatset
– Hon är videokonstnär på en otroligt hög nivå. Samtliga är konstnärer med starka visionära och nya idéer och dessutom arbetar de i olika material, vilket var viktigt. De bryter mot den vanliga bilden av hur vi ser på svensk design tycker jag.
– Det finns inga designgallerier i Sverige, det finns ingen som kan producera användbar konst med stark politisk vinkel, vilket är synd. Det är inte så jämställt som vi vill tro. Många unga drar ju utomlands då, det finns ju varken gallerister som representerar deras design eller ens lokaler där den kan visas. Det är brist på plattformar.
Att hitta en lokal var en resa, hela projektet har förresten tagit ett och ett halvt år, i Stockholm finns inga gratislokaler. I andra storstäder är kulturen ständigt vibrerande, men så är det inte riktigt här.
– Bångska palatset mitt på Stureplan var gratis, man får söka sig dit med sina projekt. Bakom det står Erik Rosenberg som sa till sina polare ”vi kan ju inte ha lokaler som står tomma”. Och vi fick vara där!
Vad var då syftet med projektet?
– Det var att skapa ett rum för freedom of expression och för användbar konst. Förhoppningsvis kommer kulturen nu får lite mer punk i sig. Jag gillade bredden vi fick till. Allt från Farvashs bönematta – hon gör konst, inte design längre – Åsa Jungnelius bord, Anna Kraitz strykbräda, till Sara Szybers skåp. Det fanns ett starkt genusperspektiv på allas bidrag.
Resa i Europa
– Vi har producerat tillsammans, sedan delar vi på vinsten. Jag ger bort en del av min vinst till en kvinnostiftelse, The Case for Her, som fokuserar på kvinnohälsa.
Konceptet är tänkt att vara nomadiskt. Paola har tagit hjälp av sitt nätverk för att hitta platser dit Misschiefs ska resa, bland annat till Milano, Paris och Marseille, som har en konstbiennal fram till slutet av det här året. Allt hänger förstås lite löst just nu på grund av coronaviruset.
– Det har varit fantastiskt att koppla ihop dessa kvinnliga konstnärer som nu ska ut i världen.
Foto: Kimberly Ihre, Jonas Lundström
LÄS MER:
Gör verklighet av dina drömmar – utbilda dig inom mode med ELLE!
ELLE älskar svenskt mode – nu hyllar vi våra svenska modeskapare
18 svenska modeskapare: Våra bästa musik- och filmtips
