Titta in hos formgivaren som halverade sin boyta – och ändå inte bor trångt
Josefine Halfwordson är lite tagen. Hon har precis läst ut sista delen av Lars Noréns dag-böcker. Det var inte smärtfritt – ”varför ska jag läsa alla dessa mäns dagböcker?!” – men när det initiala motståndet övervunnits fann hon en själsfrände.
– Han var en mästare på att beskriva vardagen. Det verkar också som att han njöt av den. Det lilla livet, trots att han var en av de största. Hur han gick ut med soporna. Tog taxi till Mariatorget. Skrev rent tre dikter. Betraktade föräldrars lämning på förskolan. Samtalet med dottern S, ”hon var så söt i den gröna klänningen”, säger hon.
För Josefine lever för vardagen. Inte för nästa semester eller lyxkväll på stan, utan för de små stunderna, de som nästan omärkligt övergår i varandra tills de bildar ett helt liv. Det är en av orsakerna till att vi sitter här, i en ombyggd trerumslägenhet i ett av de utskällda bostadskomplexen från 80-talet, vid Södra station i Stockholm. Hit flyttade hon och dottern Harriet för tre år sedan, från ett 70-talsradhus i Fisksätra, med atriumträdgård och många rum.
– Vi hade liksom inget sammanhang där, det bodde inga andra barn i området och vi var bilburna överallt, säger hon.
En dag när Harriet suttit på framsidan av huset hela dagen och förgäves väntat på en kompis att prata med, kom insikten: De hade faktiskt ett val. De kunde välja att bo någon annanstans.
De sålde radhuset och samma dag ringde Josefine mäklaren och bad att få titta på tvåan mitt på Söder.
– Jag orkade inte gå på visning varje söndag och tro att vi skulle hitta en sekelskiftesdröm med renoveringsbehov, säger hon.
Planlösningen ändrades enligt en enkel skiss som hon tog en skärmdump på. Den stora klädkammare fick ge plats för ett rymligt kök i öppen planlösning mot ett mindre vardagsrum. Josefine och Harriet fick varsitt sovrum, tvättstugan och källarförrådet fungerar som förlängningar av hemmet och bilen såldes till förmån för en bilpool på gatan. Ytan är halverad, men livet desto större.
– Jag känner mig så jävla fri! Det känns som att jag har köpt hela Mariatorget, säger Josefine.
Många drar sig för det tidiga 80-talets arkitektur och – ska vi vara ärliga – ibland tveksamma material. Josefine såg det i stället som en rolig utmaning. Golvet byttes till ett varmt furugolv när planlösningen gjordes om, det gamla köket ersattes av Ikeas enklaste med en bänkskiva och stänkskiva i trä.
– Det tillför mycket att få in naturmaterial, något som lever. Sen tycker jag också att det är viktigt med kontraster i inredning, som den här volang-bården. Seriöst behöver kul. Hårt behöver mjukt.
Den, liksom den platsbyggda kökssoffan, gjordes i samarbete med hennes svåger. Viktigast av allt var det stora köksbordet, som rymmer både vänner och projekt.
– Jag älskar att ta mig an det som inte är uppenbart vackert. Jag tycker också att inredning kan få vara ganska praktisk och utgå ifrån: Vad behöver vi?
Samma tankar ligger bakom hennes företag Tônn, där hon skapar flexibla förvaringsmöbler. För många år sedan hette bolaget Betonggruvan och låg på Roslagsgatan (det hände att Lars Norén tittade förbi och Josefine ångrar att hon inte lät honom köpa den stora krukan i skyltfönstret). Numera ligger kontoret bara några kvarter från hemmet – ännu en perfekt placerad bit i det så kallade livspusslet – och hennes hyllor har hunnit bli moderna klassiker, med en internationell kundkrets.
Kanske kan den växande kollektionen också beskrivas som en serie möbler för att förgylla just de små ögonblicken i livet.
– En god vardag är det finaste vi har!
Fotograf: Fanny Rådvik Stylist: Ida Lauga
