ELLE möter Håkan Hellström

Med intensiv kärlek till gamla skivomslag, matroser, Frank Sinatra,

hamnarbetare och 40-talsgangsters går Håkan Hellström konsekvent sin

egen stilväg. Vi applåderar tillsammans med en hel generation

Håkanklädda indieprinsar och indieprinsessor.

– Jag tycker nog att titeln hamnar hos rätt person! Jag har funderat

över det och kommit fram till att ni har tagit ett klokt beslut, säger

Håkan Hellström om Ellepriset. Jag bryr mig absolut om kläder och har alltid en någorlunda röd tråd i min klädsmak.

Det är snart 10 år sedan debutskivan kom och Håkan blev Sveriges mest

älskade nya artist. Efter hans ikoniska sjömanskostym (som nu ska

hängas på Sjöfartsmuséet i Göteborg) har Håkan fortsatt inspirera – som

kombinationen hatt-linne-och-hängslen som varje popstjärneaspirant haft

som uniform sedan dess.

– Jag har ingen som helst koll på klädmärken, där är jag dåligt insatt.

Men jag vet precis hur jag vill se ut – som mina idoler som influerade

mig när jag växte upp. Tragiskt nog cementerades min smak i både musik

och kläder under tonåren, säger Håkan.

Han läser inte modetidningar, men räknar frikostigt upp sina

stilreferenser: Mods och The Jam, brittiska skins, särskilt boken Skins

and punks av Gavin Watson, Frank Sinatra och swingpjattar på 30- och

40-talet, Chicago, gamla maffian, Bonnie & Clyde, hamnarbetare och sjömän.

– Jag älskar gamla foton på stiliga lodisar som är uppklädda men har

hål i skorna, boxare på 40-talet i stora kostymbyxor, linne och

hängslen – det var därifrån jag fick den looken – det går också ihop

med ska och skinsstilen, säger han.

   Under gymnasietiden handlade han sina kläder på Uff och försökte få

till uttrycket så gott det gick, men numera kan han få sina scenkläder

uppsydda av en skräddare i Göteborg. Bandet ska också klä sig enhetligt

under turnéerna.

Vad brukar du ha på dig till vardags?

– Samma stil som på scenen, men kanske inte lika genomtänkt. Jag har

haft Dr Martens sedan jag var 15 år. Och så äger jag ett par jävligt

snygga myggjagare. Hemma kan jag ha vad som helst, ofta inte i närheten

av det jag tycker är snyggt. Men ibland kan jag stå hur länge som helst

framför spegeln och bara knyta om halsduken. En svaghet är den,

fåfängan.

Längtar du efter några särskilda plagg?

– Snygga skinnjackor, korta, tidlösa James Deanjackor. Nu har jag

precis tappat bort en sådan, den är spårlöst försvunnen, sista spåret

är att jag har den på omslaget till musiktidningen Groove.

Garderoben byts ut hela tiden eftersom han bytlånar mycket med

vännerna, bland andra gitarristen och barndomsvännen Daniel Gilbert,

som enligt Håkan har ”dubbelt så bra som honom själv”. Men han

nöjesköper inte kläder till sin familj.

– Jag tycker det är svårt, det är så personligt. Min lilla son Julius

får ärva från Sigge, och Nathalie syr hans kläder, hon är jätteduktig

på det. Råcoola grejer, små skinnpajar och sånt. Men det får vi sluta

med i skolåldern, annars är det väl näsan i gruset på en gång, stackars

Sigge, mobbningen blir ett faktum.

Kan du kolla på tjejer och tycka att de är snyggt klädda?

– Jag inspireras inte av det, jag kan inte avgöra det på tjejer på

samma sätt. Jag ser bara hur killar är klädda och hur jag skulle göra.

Har du alltid haft kort hår?

– Jag gillade kläderna i grungevågen i början av 90-talet, då hade jag

långt hår, även om jag avskydde den där pretentiösa hårdrockssmörjan.

Men hästsvans hade jag till 1995.

Vad tycker du om att bli utsedd till bäst klädde man?

– Otroligt roligt, och upp till bevis. Men jag klär mig ganska

neutralt, jag tror många skulle säga att jag har en fruktansvärd stil,

modbrallor med hög midja är väl inte det som är poppis nu?

Är du sponsrad av något klädmärke?

– Nej, där har jag stark integritet, jag vill inte att något ska smitta

av sig på musiken. Jag har visst fått kläder ibland och om någon vill

ge mig snygga kläder som jag aldrig haft råd att köpa – ge mig dem

gärna. Men jag har till exempel blivit erbjuden stora pengar för att

göra MQ, men jag vägrar sådant. Jag är bara här för att göra musik och

det gör jag på mitt sätt, som jag vill och i mina kläder, säger Håkan.

Många artister har i början av sin karriär ställt upp i sammanhang och

på bilder de längre fram ångrar, men en sökning ger inga pinsamma

resultat. Ett resultat av större vaksamhet än vad man kunde tro om den

så pratsamma och välvillige Håkan.

– Jag skulle plåtas av Okej en gång och de ville ha skandalösa bilder –

massa unga osäkra artister har de kört över, Joakim Hillson fick de in

i en dusch och kommer du ihåg de gamla bilderna på Dag Finn i Sha-Boom

när han låg naken i ett smutsigt badkar? Hans karriär som flickidol dog

nog där direkt – mig ville de fota naken med en leksaksbil framför

snorren. Men då bara skrattade jag. Man får akta sig så man inte hamnar

där i badkaret. Det är jobbigt när stylisten vill att man ska sätta på

sig en kaninkostym till en plåtning.

Har du aldrig ställt upp på några bar-överkropps-bilder?

– Jag hade gärna varit en sådan som ställde upp med bar överkropp, men

jag tycker inte jag har någon bringa att skryta om, haha. Jag har

aldrig anspelat på sexighet, jag vet min begränsning.

Istället har Håkan en febrigt passionerad fanskara som kommer till

konserterna i sjömansdräkter och gubbhattar. I videon till Gårdakvarnar

och skit är uppklädda fans med och sjunger.

Vad tycker du om alla fans som klär sig som dig?

– Väldigt rörande. Jag klädde mig som mina idoler när jag var tonåring.

Om de vill klä sig som mig tar de stafettpinnen vidare. Nu kan jag få

mina byxor uppsydda så de sitter perfekt, men när man är liten tar man

vad man har och försöker få det att funka. Det är så fint, det värmer

verkligen när jag tänker på det.

Av Maria Lindholm