Kakan Hermansson leder ELLE-galan i år igen!
Namn: Karin
”Kakan”
Hermansson
Ålder: 35.
Bor: Stockholm.
Familj: Flickvännen Hanna, ”Hon är min person”. Pappa Janne, pensionerad religionspsykolog, mamma Kerstin, undersköterska, lillasyster Kikki, genusvetare som pluggar till sjuksköterska.
Aktuell med: Bokdebuterar med Hela Kakan (Bokförlaget Forum), en sorts självbiografiskt feministiskt manifest. Bloggar på kakan.elle.se.
Snart aktuell med: Med att leda ELLE-galan för andra året (i rad)
Mariah Carey ler mot mig från ytterdörren till hyrestvåan i den grönskande förorten söder om Stockholm. Sångerskan är placerad så att titthålet glimtar fram genom hennes ena pupill. Det rasslar till på andra sidan dörren. Kakan Hermansson öppnar iklädd behå och trosor och lyckas ge mig en stor kram samtidigt som hon pratar i mobilen.
– Ska jag ha de här i kväll? frågar hon och drar på sig ett par specialdesignade Adidas-chaps innan hon visar vägen in till den vinröda soffan som snart ska bytas mot en nyinköpt svart Hackney från Hay.
Det finns personer med en särskild förmåga att få saker att hända, som om till och med luften omkring dem vibrerar lite extra. Kakan är en sådan.
– Det är lite som om hon går på en annan tidsräkning. Hon hinner mer än andra, förklarar hennes flickvän Hanna.
En bra egenskap för någon som hela Sverige just nu vill ha en del av.
– Jag får så många erbjudanden, jag tackar nej till fler än jag tackar ja till. Annars hade jag inte kunnat leva. Jag har sökt ett jobb de senaste fem åren och det var som adjunkt på Konstfack. Och det är en helt sjuk situation att befinna sig i, säger Kakan.
Hennes cv innehåller redan titlar som konstnär, bloggare, poddare, programledare, radiopratare, föreläsare, galageneral, modell och adjunkt (hon fick jobbet såklart). Nu kan hon även kalla sig författare. Debuten Hela Kakan kan liknas vid en grundkurs i feminism, förklädd som självbiografi.
– Den handlar mycket om överlevnadsstrategier. Så här är det att bli utsatt för fatshaming, så här är det att leva med adhd, så här är det att vara tjej, eller lesbisk. Till och från kan jag tycka att jag är så självcentrerad, för i mitt jobb handlar det så mycket om mig. Med den här boken har jag kunnat gå ifrån det lite, även om jag skriver om mig själv, säger hon.
LÄS OCKSÅ: KAKANS BEAUTYBLOGG PÅ ELLE.SE
Senare på kvällen ska hon och Hanna gå på Rihanna (chapsen är en hyllning till henne) och runt om i lägenheten blickar tonårsidolerna ner från väggarna. TLC. Aaliyah. Och Geri i Spice Girls.
– Jag gillade att hon var så slutty och gick runt i en liten body med Union Jack på. Jag är fortfarande besatt av henne. Pappa tog upp det för något år sedan, att det måste ha varit en lesbisk grej. Eh, ja. Och så var jag väldigt imponerad och intresserad av svarta musikertjejer, som MC Lyte, Queen Latifah och Aaliyah. På 90-talet var det så mycket heroin chic, och det kunde ju inte jag identifiera mig med. I de kvinnorna fanns något som passade mig bättre, både attityd- och stilmässigt, säger hon.
Hennes relation till mode har till stor del formats av bristen på snygga kläder i större storlekar.
– Jag kan inte välja vad jag vill ha på mig för jag är tjock och det finns inte kläder för tjocka. Det är superdiskriminerande! Jag har varit väldigt mån om att med hjälp av stil göra min kropp onåbar för sexualisering och objektifiering. Gjort min kropp till ett fort där jag absolut inte vill ha några manliga blickar. Men nu känner jag inte det behovet längre. Jag vill såklart fortfarande inte ha de där blickarna, men jag är väldigt självsäker och känner att jag kan göra lite vad jag vill med min kropp. Det är det som är så gött med att bli äldre: att jag inte bryr mig. Jag kan sätta på mig vad som helst och det ser bra ut, säger hon.
– Jag exploateras såklart för normkroppar hela tiden, men i mitt Instagramflöde har jag väldigt mycket tjocka tjejer som jag blir peppad av. De får mig att älska min kropp ännu mer. Men jag lägger inte ner så mycket tid på kläder. Jag har kanske 15 tajta, svarta, ribbade klänningar. Vilket min flickvän konstaterade häromdagen, ”ska du verkligen ha en till?”. Men det finns ju olika!
När Kakan var 11 år sydde hon kläder som hon tvingade sin lillasyster Kikki att mannekänga i vardagsrummet. I dag är det i stället skräddaren Anna Celsing och modeskaparna Ida Klamborn och Minna Palmqvist som förverkligar hennes visioner. För att vara en person som inte lägger ner särskilt mycket tid på kläder är garderoben förvånansvärt full med specialsydda plagg.
– Jag har en så galen garderob. Det är det sjukaste med mig tycker jag. Ida och jag har samarbetat länge när det gäller frågor om kropp och design. Anna kan typ översätta mina drömmar till realness. Jag skickar en massa foton till henne och så hittar vi på någonting tillsammans, säger Kakan.
Hennes spruckna mobiltelefon ringer igen.
– Hej bror, du får en minut. (Tystnad.) Då ska du köpa en Avène Cold cream och ha på natten. Avène. Och sedan ber du om en fet dagcrème och en spf.
Det är ett av tre inkommande samtal under intervjun som handlar om hudvård. Sedan Kakan startade sin skönhetsblogg på ELLE och podden Under huden har hon gått från beautynörd till auktoritet på området. Och kanske blivit lite gladare på köpet. Trots att feminismen genomsyrar allt hon gör tycks termen beauty fungera avskräckande på hatarna. Värst ven stormen efter ett Twitterinlägg om polisen för två år sedan (Kakan har bett om ursäkt flera gånger).
– Då hade jag vakter som följde mig från taxin till studion på Radiohuset, väntade utanför och sedan följde mig tillbaka till taxin. När det varit som värst har det varit så vidrigt att jag åkt från stan. Men jag är van nu. Jag blockar många på Twitter. Jag hänger inte där så mycket, jag orkar inte leva det livet längre.
MISSA INTE: KAKANS PODCAST UNDER HUDEN
För den som har träffat Kakan är hatet svårt att förstå. Hon har en unik förmåga att se människor. ”Jag hade blivit en bra präst”, säger hon och det stämmer nog.
– Ända sedan jag var liten har jag helt ofrivilligt haft egenskapen att folk öppnar sig för mig. Undrar varför, är det för att jag ser ut som ett barn i ansiktet? Men jag har alltid velat lösa människors problem och tagit extremt mycket socialt och känslomässigt ansvar, säger hon.
Kanske handlar det om att hon, redan i tidiga tonåren, ställdes inför fler sorger än många möter på ett halvt liv. På ett par år förlorade hon en nära vän, två kusiner och mormor och morfar. Sedan mötte hon avgrunden. Hennes 14-åriga lillasyster diagnostiserades med lymfkörtelcancer. ”Jag gick sista året på gymnasiet, gick på balen, jag planerade för framtiden, jag var rädd varje dag för att Kikki skulle dö”, skriver hon i boken. I dag är Kikki friskförklarad sedan länge, men Kakan börjar ändå gråta varje gång hon läser kapitlet om systern. Hela boken kan ses som en hyllning till hennes familj. Alla som sett Kakan och hennes pappa i På spåret förstår att den är något utöver det vanliga.
– Vi har kämpat för att få bra relationer. Jag tror att man måste det när man är med om så många trauman. Det såg jag på min syrras avdelning när hon var sjuk. Antingen höll föräldrarna ihop och blev jättestarka, eller så skilde de sig. Och jag tror verkligen att vi i vår familj blev starka ihop.
Eller så är det de sex åren av terapi (och de nästan lika många utmattningsdepressionerna) som gjort henne extra inlyssnande. Som vuxen fick hon diagnosen adhd.
– Hos kvinnor sitter hyperaktiviteten nästan alltid inne i kroppen och det är så utmattande. Med den manliga könsrollen får man agera ut allt, men i den kvinnliga könsrollen får man inte vara lika expressiv, så då vänder man allting inåt. Det blir ångest. Oro och tusen saker som händer i hjärnan. Därför får kvinnor ofta andra diagnoser. Men hur mycket jag än vänder och vrider på det är jag så här. Jag är så här och jag tänker inte äta några mediciner, säger hon.
Framöver väntar flera ännu hemliga tv-uppdrag. Kanske blir det också en bok till, en roman om hennes älskade moster i Trollhättan, en historia om klass som måste berättas. Kakan har lite svårt att förlika sig med sin egen klassresa, som nu börjar närma sig kultureliten.
– Jag är kulturmedelklass, kanske kulturelit light. Jag tycker det blir problematiskt, för det är kulturmedelklassen som reproducerar bilden av vad underklass, arbetarklass eller invandrare är. Det blir alltid en exotifiering. Sedan tycker jag det är väldigt viktigt att berätta deras historia, så då får man hitta ett sätt att göra det.
Men först ska hon leda ELLE-galan för andra gången.
– Att få göra det igen känns fantastiskt. Det är så gött att vara betrodd av Cia och resten av ELLE.
Vad är ditt mål i livet?
– Att befria alla kvinnor och transpersoner. Det är så skönt nu när jag har insett att man kan rädda världen på olika sätt. Man kan jobba på ELLE och rädda världen. Jag vill ge kvinnor och andra personer självförtroende, inte bara att överleva utan att leva. Jag vill att kvinnor ska kunna älska sig själva. Jag tycker inte det är för mycket begärt.
Foto Nina Holma
