Lamija Suljevic: "Designarbetet är en form av terapi för mig"

Av Susanna Strömquist Foto Benjamin Vnuk

Lamija Suljevic  föddes i Bosnien 1987, flydde som femåring kriget på Balkan och hamnade med föräldrar och storasyster i Växjö. I dag är hon baserad i Stockholm. Hon gick ut Beckmans Designhögskola 2013 och debuterade på catwalken i Stockholm i februari 2015.  Hon har vunnit priser som Talent of The Year i Vogue Italia, Peroni Designer Collaborations, Marianne & Sigvard Bernadotte Art Awards och har det senaste året varit innehavare av titeln som H&Ms och ELLEs nykomlingsstipendiat 2016 på ELLE-galan.

Susanna Strömquist har träffat designern Lamija Suljevic.

* * *

Kvinnligt, skulpturalt och detaljerat. Höga klackar, röda läppar. Slanka skinnbyxor med slitsar, laserutskurna mönster och skarpa kavajer med gnistrande dekorationer.

Lamija Suljevics signaturstarka look avviker markant från det typiskt skandinaviska. Hon uppmärksammades redan under utbildningen på Beckmans Designhögskola som Talent of the year i Vogue Italia. Prisades för sin examenskollektion och gjorde 2015 bejublad debut på modeveckan i Stockholm. Höstens effektfulla kollektion premiärvisades på ELLE-galan i januari där hon utnämndes till Årets nykomling.

När vi träffas i Stockholm ett halvår senare är hon i slutfasen av designarbetet med kommande vårkollektion, som är den fjärde i ordningen, och redo att packa väskorna för att resa till Balkan och tillverkningen av provplaggen.

– Inspirationen bygger vidare på samma tema som jag hittills använt mig av i alla kollektioner: min egen bakgrund, säger hon.

Lamija är född i Bosnien men kom till Sverige som femåring, på flykt undan kriget.

– Designarbetet är en form av terapi för mig, det är det som driver mig, säger hon.

I examenskollektionen bearbetade hon Srebrenicamassakern för att förstå och försonas med sitt förflutna.

– Det är absolut inte enkelt att arbeta med ett trauma på det här sättet, men det har verkligen hjälpt mig. Jag har kommit underfund med mycket jag har grubblat över.

Genom modeskapandet har jag haft möjlighet att kreativt bearbeta min egen historia. Samtidigt som jag gjort den mer objektiv för att bättre förstå vad jag har varit med om, säger hon.

Lamija visste tidigt att hon ville bli modeskapare och hade redan som barn siktet inställt på Beckmans.

– Jag valde textil inriktning på gymnasiet och ägnade mig åt konstnärliga aktiviteter, jag målade och läste dikter i radio. Tiden på Beckmans blev väldigt värdefull, och när jag gick ut kände jag mig helt på det klara med vad det var jag ville göra.

– Från början var det viktigt för mig att designen verkligen kommunicerade det jag bearbetar. Numera låter jag gärna betraktaren själv få välja sin tolkning. Jag jobbar visserligen djupt personligt men samtidigt med teman som är allmängiltiga. I dag när den här typen av konflikter bara blir fler och fler tycker jag att det känns viktigt att man kan lyfta tunga teman även i det kreativa, säger hon.

I debutkollektionen krockade hon folkdräkter från Balkan med svensk minimalism.

– Jag försöker alltid hitta ett sätt att fläta samman mina två världar. Den svenska looken med naturmaterial, mycket svart och långa, slanka silhuetter, och så Balkans traditioner med mycket färg, ornament och geometriska upprepningar – som är förknippade med det arabiska.

I Bosnien råder enligt Lamija dessutom en helt annan syn på kvinnlighet än i Sverige.

– Man klär upp sig mer. Har höga klackar och makeup även på dagen. Det är ganska konservativt. Kontrasten till Sverige – där de flesta går i låga skor och jeans – är intressant och inspirerande. Jag och min mamma kan fortfarande skratta förundrat åt kvinnor som inte ens har smink på jobbet. Det är två helt skilda sätt att se på kvinnlighet.

Lamija har hittills valt att arbeta småskaligt med plagg för måttbeställning.

– Jag bygger på med nya plagg för varje kollektion. Men precis som i min egen garderob lever även gamla favoriter kvar. Allt går att beställa, oavsett säsong, säger hon.

De unika plaggen i exklusiva material och iögonfallande handbroderier kräver onekligen sin kvinna. Eva Dahlgren och Tove Lo hör till dem som synts på scenen och röda mattan i Lamijas kreationer.

– Men egentligen är det jag själv som spelar huvudrollen i mitt skapande. Jag designar för mig själv, eller kanske min mamma. En kvinna med stark integritet som vågar ta plats. Och som värderar hantverket. Performancekonstnären Marina Abramovic är en annan stor förebild, inte minst när det gäller konsten att väcka starka känslor med små medel, säger hon.

Efter examen från Beckmans reste Lamija runt i Bosnien i drygt ett år på jakt efter fabriker att samarbeta med.

– Det tog sin tid. Den största utmaningen var att hitta fabriker med ägare som tar hand om sina anställda. Bosnien är fattigt och många tvingas arbeta väldigt långa dagar utan rimlig ersättning. I dag arbetar jag med ett par små, genuina fabriker som har fokus på att anställa ungdomar, som annars lätt hamnar på gatan.

Knappt två år efter starten av det egna varumärket kämpar hon hårt för att hålla företaget flytande men ångrar inte att hon vågade satsa på drömmen.

– Den stora utmaningen är att få tiden att räcka till. Jag är ensam i allt. Särskilt broderierna tar mycket tid. Min design är inte anpassad för massproduktion. Jag befinner mig i ett slags mellanläge mellan det konstnärliga och kommersiella. Jag vill jobba litet och exklusivt, men samtidigt vill jag kunna livnära mig på det jag gör.

Under hösten ställer hon ut i ett showroom i Paris för första gången och har dessutom siktet inställt på att få till ett samarbete med en grupp kvinnor i Bosnien som kan hjälpa till med broderierna.

– Jag gjorde ett liknande samarbete i examenskollektionen och har alltid haft som ambition att kunna hjälpa andra i den mån jag kan. Även om jag jobbar småskaligt så hjälper jag i dag i alla fall de 80 personer jag arbetar med i fabrikerna, och det är bättre än inget!