Möt ELLE-galans konferencier!

Det finns en kvinna som alla vill vara. Hon är rolig, snygg, smart och framgångsrik, lyckligt gift och mamma. Och i januari ska hon leda vår ELLE-gala. Hon heter Carina Berg och är ganska rädd – men vill dö som en hjälte.

av MARIA SOXBO foto ERIC BROMS  stylist CIA JANSSON

Hon kliver in på det folktomma kaféet – alla andra gäster sitter ute i solen och beskådar högljudda, ölstinkande studentflak med texten ”I dag redlös, i morgon arbetslös” – och när hon ser mig säger Carina Berg:

– Men vi har ju träffats!

Och det har vi. Jag var den vildögda, stressade människan i slutet på röda mattan på ELLE-galan i januari som prompt ville veta vad hon hade på sig. Stressen berodde dels på hon var en av flera dussin jag försökte intervjua, dels på att risken att samma människor trampade av mig kjolen med släp från By Malene Birger var överhängande. (Note to self: Släp hänger man med fördel på bilar, inte på kjolar.)

I alla fall. Carina bar Rodebjer vår/sommar 2011 och på ELLEs redaktionsmöte veckan därpå slog vi fast att innan året var slut skulle vi ha fått in Carina i en fotostudio. Så snygg var hon den kvällen. Den här dagen, ett halvår senare, är hon också snygg, avslappnat elegant i grå silkesjumpsuit som framhäver sommarens första bränna. Även om elegansen möjligen förtas lite av kommentaren ”Jag gillar att den är så lös i skrevområdet”.

Carina försöker äta lunch men går bet på att det inte finns glutenfria alternativ på menyn. Hon snurrar i väg på ett sidospår om hur fascinerande det vore att göra ett program där kända, åldrande svenskar får se sina färdigproducerade tv-dödsrunor och kommentera dem. Hon avbryter intervjun mitt i för att springa ut och prata med Fredrik Lindström som går förbi. Och hon ger mig mandat att avslöja i den här texten vilken svensk månadstidning som aldrig mer kommer att få plåta henne för ett omslag, efter att de bytt kläder på henne med hjälp av Photoshop på omslagsbilden. (”Den coola, neongröna toppen blev lingonrosa! Sjukt va?”) Allt som allt är det nittio mycket underhållande minuter jag tillbringar i hennes sällskap.

Ytterligare sex veckor senare, efter semestern, läser jag igenom mina anteckningar från intervjun. Orden i svart på vitt: Lat. Auktoritetsundergiven. Rädd. Katastroffantiserande. Arbetsskygg. Fem ord som Carina hann använda om sig själv under intervjun och som 100 av 100 jobbcoacher skulle rekommendera dig att aldrig använda om dig själv i offentliga sammanhang. Men tack vare samma självdistans som gör att hon bjuder på sitt osminkade jag i Berg flyttar in, har hon inga problem att prata om sina sämre sidor i en intervju. Huruvida adjektiven/skällsorden stämmer har jag däremot ingen aning om, en långfilmslång dejt på ett kafé med slamrande espressomaskiner känns inte som underlag nog för att avgöra det.

Du har ett rykte om dig att vara väldigt privat. Om jag hade sagt att jag ville flytta hem till Berg i tre dagar för att göra den här intervjun, vad hade då krävts för att du skulle tacka ja?

– Ja, alla i min familj har en ju röst. Men om det bara var mig det hängde på, om det fanns fler än jag som gjorde den här typen av program och om jag hade fått se en säsong i förväg – då hade det inte varit något problem. När kvällstidningarna ringer och säger ”då tänker vi att vi kommer hem till dig” så svarar jag nej. Jag håller inte på mig kategoriskt, utan det handlar om hur trygg jag känner mig – som med det mesta i livet. Det funkar inte att släppa hem någon och hela tiden vara rädd att det ska resultera i en krigsrubrik i en kvällstidning.

Jag träffar förstås Carina med anledning av fjärde säsongen av Berg flyttar in. Och för att hon är så snygg i Rodebjer då. När vi ses har hon gjort två program, hos Linda Bengtzing och Doktor Alban.

Hur mycket av dig själv avslöjar du under inspelningen?

– Massor! Men vi klipper ju bort det mesta, eftersom det ska handla om den andra personen. Men jag pratade om min relation med Kristian med Alban, han var jätteintresserad. Hans tjej berättade att han alltid får ge relationsråd.

Oj, otippat …

– Precis. Man glömmer lätt också att han faktiskt sålt 14. Miljoner. Skivor. Kom igen, Eric Saade, liksom. Alban håller på att segla upp i toppen på listan över de personer som överraskat mig mest, tillsammans med Niklas Strömstedt som var extremt rolig och Pernilla Wahlgren som jag trodde skulle handla om skor och glitter, men som var vass, varm och jävligt snuskig.

Ju längre jag pratar med Carina, desto mindre konstigt tycker jag att det är att hon och Carolina Gynning funnit varandra. De ses fortfarande men de omtalade partykvällarna är ett rykte med låg sanningshalt. Enligt Carina trivs Gynning/Berg som bäst när de ses med papper, penna och kakor och spånar fram idéer som kan revolu­tionera tv-branschen och/eller världen. Lik­heterna dem emellan är många: de är båda raka, öppenhjärt­iga, har ett ”färgstarkt språk” (läs: de svär) och mycket humor. Exempel på Carinas:

– När vi skulle klippa Arja Saijonmaas program så klippte vi på en superliten skärm och när vi var nöjda klickade vi upp det på en stor skärm. Då inser jag att mina tuttar hänger ut! Vi satt på huk på bryggan, jag i Arjas nattlinne, och man ser verkligen hur nipplarna är ute och susar på en egen turné i urringningen. Jag tänkte, äh, det är tre sekunder, skit samma. Men exekutiva producenten påminde mig: frysbild. Helsida i Expressen.

Carina Bergs tuttchock.

– Exakt. Men för mig hade det annars inte varit hela världen att de där små sorgliga sakerna syntes, jag tänker att det nog är fler som har såna. Skillnaden är kanske att de har behå, haha.

Carina säger att hon inte är så fåfäng, men att det också är något med programmet som gör att hon kan vara hur slafsig som helst i tv.

– Min sminkös brukar fråga om hon inte ska sätta på lite puder till frukostscenen, och jag vägrar. Hon säger ”Men du har en stor…”, ”NEJ. Det gör inget”. Jag kan ju inte kräva av dem jag är hos att de ska sitta där i sin sjaviga pyjamas om jag inte själv vågar göra det. Men jag blir mer fåfäng om jag känner mig lite vacklig i mitt inre. Om jag känner mig trygg kan jag sjava ner mig.

Carina hade en släng av ätstörningar under gymnasiet och för en oinvigd, som jag, så kan det då verka riskabelt att ge sig in i en bransch som ofta beskylls för utseendefixering.

– Jag är så vaksam. Bantning är totalförbju­det i min värld. Under några år var det så känsligt, jag var helt allergisk. Om någon började prata om bantningsmetoder eller ens detox sa jag

”Käften, jag vill inte höra” och gick därifrån. I dag är det inte lika laddat. Bara jag känner att jag har balans så är jag en av dem som har mest avslappnad inställning till kroppen i hela min bekantskapskrets.

Carina berättar om Sverker på Bup som hon fick prata med på gymnasiet och som gjorde förarbetet åt henne, men det stora jobbet handlade om att börja tycka om sig själv. När hon var 21 eller 22 föll bitarna på plats.

– Jag känner mig ofta dum när jag pratar om det här, andra har haft det mycket värre. Jag hade den där lindriga varianten som nästan var obligatorisk på gymnasiet. Jag har en teori om att det smittar – en börjar och sen faller alla andra dit och plötsligt står man där och byter spytips med varandra. Det jag hade varade inte länge och det blev aldrig särskilt farligt, men under några år hörde jag inte mig själv. Om någon frågade mig om jag tyckte om blått eller rosa svarade jag: ”Jag vet inte, vad tycker du?”

Och när du blev frisk?

– Då bestämde jag mig för att jag får äta vad jag vill och hur mycket jag vill. Så när jag funderar över vad jag ska äta till middag så kanske kroppen säger ”Gruyèreost, en så HÄR stor bit” och jajamensan, då får den det. Jag hade en period när jag bara åt skumbananer, en annan när jag bara åt dessertost till middag. Det är klart att jag tränar, men jag tror ändå på att det blir balans i slutändan om kroppen får vad den vill ha. Och jag är så mån om att få behålla den balansen att så fort jag känner att jag håller på att tappa mig själv, då målar jag fan på väggen och tar tag i det.

Hur då?

– Jag har gått i terapi i perioder, jobbat mindre, dragit åt min umgängeskrets. Balans.

Vi pratar om mod. Carina tycker att de hon flyttar in hos är modiga som vågar släppa in ett helt filmteam i sitt hem, som kan vara det sista privata de har kvar. Själv tycker hon att hon är modig när hon vågar göra något oprövat. Annars är hon alltså ganska rädd. (Se ovan, Fem adjektiv som beskriver Carina Berg.)

– Jag har varit rädd för väldigt många saker. Clowner. Och människor som inte går i terapi. Eller snarare människor som inte tror på terapi. Och de vanliga sakerna – att hamna i ett läge där jag inte får göra det jag vill. Jag har en massa drömmar om att gå hemma. Man jobbar ju bara för att få vara ledig, har jag kommit på.

Trots att du har ett så roligt jobb?

– Jo. Det jag gör är jätteroligt, så jag skulle fortsätta jobba även om jag hade dödsamycket pengar. Men sen finns det ju en massa saker som man kan göra i det fördolda som betalar bra, som företagsgig, som jag tackar nej till eftersom jag hellre stannar hemma och tittar på True blood. Och då rättfärdigar jag det genom att säga att man ändå bara jobbar för att få vara ledig. (Se Lat och Arbetsskygg, under Fem adjektiv osv.)

Hur långt ifrån att vara dödsarik är du då?

– Väldigt långt. Jag gillar det jag gör och tjänar jättebra. ”För att vara tjej”, som en chef sa en gång. Men ibland, när jag känner mig ansatt, då drömmer jag om att vara kontorsmaterialsansvarig på ett museum där det luktar sten. Förstår du vad lugnt det måste vara. På sin höjd får man ett mejl från någon som behöver gem. Bra, jag fixar det. Äh, jag tycker om mitt jobb, men det får inte bli för mycket av min identitet, för plötsligt gör jag inte det här längre och vem är jag då? Jag är inte dum i huvet, jag vet att den dagen kommer. Särskilt för oss tjejer, som den där chefen skulle ha sagt. Sekunden vi blir ”kvinnor” får vi inte jobba med tv längre.

Jag blir arg av det här. Av den där chefen.

– Jag vet, jag med. Jag får svett på överläppen av ilska. Men därför måste man ha fler ben att stå på, som de säger i Lyxfällan. Jag har fastnat för två begrepp i Lyxfällan, det andra är att ”inte sätta sig i en för stor kostnadskostym”. Jag vill ha en kostnadskostym, det låter roligt.

Ha! Apropå kostymer, hur modeintresserad är du?

– Mycket! Kläder är väldigt roligt och den världen är spännande. Det känns som en hård värld att vara mitt i, så jag gillar att lystet kika in från sidan. Jag måste inte bära the latest hottest, men jag tycker om att veta vad som är det. Jag river ut sidor i magasin, sätter stjärnor. Fast jag slänger dem sen så egentligen leker jag nog bara kontor. Man kan låtsas också, ”jamen den här Balmainjackan, den ska jag nog köpa”. Några hundratusen senare ba’: ”De här skorna, de blir bra till.”

Jag klickar ihop fina grejer i webbshopparna. Om jag sedan ska köpa något så måste jag ju klicka bort allt svindyrt, så oftast köper jag ingenting.

– Jamen du, vad mysigt, det är ju nästan samma sak! Jag hittade en Ralph Lauren-jacka en gång och frågade expediten om den fanns i min storlek. ”Den gick i förmiddags”, sa hon. Sen såg jag att den kostade 32 000 kronor och var tvungen att med gäll röst skrika ”men vem köper såna här?!”. Det blev ingen jävla mockajacka. Men om jag hade pengarna så skulle jag nog kunna lägga så mycket på kläder.

Shoppar du mycket?

– Nja, jag känner att jag är färdigshoppad. Jag hade en period då jag började tjäna lite pengar och blev så lysten, jag skulle bara ha och ha. Sen hade jag ett fruktansvärt ögonblick på Bon marché i Paris för tre år sen. Det var första dagen på semestern, vi skulle vidare till Disneyland och Antibes och vara borta i två veckor. Och där gjorde jag av med HELA reskassan. Jag blev lite äcklad av mig själv. Vem är jag som gör av med så här mycket pengar på sånt här? Då fick jag en tankeställare, det gick överstyr. Men någon gång, när jag blir så där dödsarik, då ska jag gå loss på YSL och Lanvin.

Jag undrar vad Carina har för drömmar, förutom att bli ”dödsarik”. Hon pratar om att testa andra roller inom tv-branschen, producent till exempel. Samtidigt skulle det vara ett steg ut på okänd mark, och Carina är ingen risktagare.

– Jag gillar trygghet, rutiner, att återskapa exakt samma nyårsaftnar – det var ju så mysigt sist, nu gör vi likadant igen. Och jag är väldigt snabb på att vifta med traditionsflaggan. Det här är ju en tradition, nu när du och jag ses för andra gången! Men jag tror att jag gått miste om roliga saker för att jag inte vågat, för att jag spelat säkra kort i stället för att hoppa. Jag kanske borde ha köpt den där alldeles för dyra lägenheten.

Men det värsta behöver ju inte alltid hända.

– Nä. Men jag är bra på att måla fan på väggen och tro att allt kommer att gå åt helvete. Jag katastroffantiserar. (Se Fem adjektiv osv.) Och har man FÖR bra fantasi, då kan man råka skapa konflikter som ännu inte har hänt. Så har jag hållit på, tänkt ”Oj, nu sa jag så och då kommer du att reagera så och till slut skiljer vi oss”. När jag väl kommer in i rummet så är jag i slutet av en konflikt som den andra inte ens varit med på.

Carina berättar att hon blivit bättre på att stanna upp, att hon inte längre behöver kasta sig på telefonen för att reda upp allt så fort det är något som skaver i en relation. Hon beskriver det som att hon har så långa känselspröt att hon känner av minsta ”tilt” i en relation, men att hon äntligen förstått att allt inte behöver nötas och analyseras utan att det ibland räcker om man får sura lite en stund.

Hur är du som mamma?

– Jag vet inte. Han är för liten, det är mest basbehov än så länge. Jag hoppas att han ska känna sig trygg och älskad, att han ska tycka att han haft en lycklig barndom. Men jag kommer att göra så många misstag. Och jag är väldigt rädd för när han ska börja i skolan. Jag hade ingen rolig skolgång, så jag tror att jag kommer att vara en plåga och fråga Holger varje dag efter skolan om någon varit dum mot honom. Men jag vågade aldrig berätta för mina föräldrar att jag hade det tufft i skolan. Så länge de inte visste det kunde jag spela rollen som normal och älskvärd hemma, trots att jag inte var det. Huvudsaken var att de inte fick veta att jag var en loser, för då kanske de inte heller skulle tycka att jag var älskvärd.

Sorgligt. Men logiskt.

– Ja. Och där kan jag misstänka att jag nästan kommer att söka upp problem som inte finns, att jag kommer att tycka att jag kände något med mina långa tentakler. Jag ska för övrigt klippa av dem när jag blir fyrtio.

Vi pratar om tuffa tider och motgångar i livet. Carina berättar om de första fyra månaderna som nybliven mamma, ett mörker som hon fortfarande inte vet om det var hormoner eller sömnbrist som orsakade.

– Men bra mådde jag inte, kul var det inte. Folk sa ”Stanna kvar i den rosa bubblan så länge du kan”, och allt jag kunde tänka var att den inte alls var rosa utan bajsbrun och att jag bara ville därifrån. Rosa är en jävligt krävande färg. Men sen vände det och blev bara lättare och lättare. Terrible twos kommer att vara en picknick i jämförelse.

Karriärmässigt då, vad har varit tuffast där?

– Precis i början av min tv-karriär blev jag offentlig snabbare än vad jag hade rustat mig för. Jag tänkte flera gånger att det här överlever jag aldrig – får verkligen folk skriva, tycka och säga så här om mig? Det kändes som om alla bara var på väg rakt in i mig och snart skulle de nå kärnan och det får de ju inte! Efter ett tag insåg jag att det går att ha en inre ”låda” som bara är min och hemlig. Jag får ofta höra det du sa om att jag är väldigt privat av mig, men jag har inte någon jättestark integritet faktiskt.

Kanske stämmer det, kanske är det bara så att vi jämför Carina med andra kändisar – de som ringer upp kvällstidningarna för att berätta att de är nyförlovade, ska skiljas eller känner sig svikna. De som bjuder på, nej fläker ut, sitt liv och sin inre låda till allmän beskådan. I jämförelse med dem är Carina Berg ett affischnamn för integritet. Vi har inte sett en enda bild från hennes och Kristians bröllop, ingen av oss skulle kunna peka ut Holger bland andra barn på en lekplats. Vi vet inte hur familjen Luuk/Bergs hem ser ut, vi har ingen aning om hon har några skelett i garderoben eller ej.

Och kanske vill vi faktiskt inte veta heller. Kanske är det skönt att bara få följa med Carina på bästa sändningstid hem till andra kändisar i stället. Vi vill ju trots allt identifiera oss med Carina – hon som ser ut som alla vi andra när hon är nyvaken och osminkad och som kanske råkar flasha tuttarna i ett för stort nattlinne, men som minsann kan vara så drop dead gorgeous på en fest att klockorna stannar. Och om vi vill vara som Carina, så vill vi inte att alla ska veta allt om henne. Bara lite lagom mycket, så där så att vi tror att vi känner henne. En sista fråga alltså.

Hur vill du dö, Carina Berg?

– Jag vill kasta mig rakt in i skottlinjen och rädda något litet barn. Jag vill dö en hjältedöd. Tack. Det vore mysigt.

MER OM CARINA:

Ålder: ”Ha, 33! (Jag fyller 34 i november.)”

Familj: Maken Kristian Luuk och sonen Holger, 2, samt bonusbarnen Smilla och Sebastian.

Aktuell: Med fjärde säsongen av Berg flyttar in, premiär 19 oktober på Tv4. Nästa år programledare för talangshowen The voice.

Favoritmärke: ”Gud vilken taskig fråga. Rodebjer.”

Plagg jag inte kan leva utan: ”Skor är ju bra.”

Fulplagg jag inte kan göra mig av med: ”Ett par mjukisbyxor med fläckar på ställen som det inte är så skönt att det är fläckar på, med ett rejält bajhäng och trasiga muddar. Jag älskar dem, jag vill dö hjältedöden i dem.”

Bästa fyndet: ”Jag gifte mig i en YSL-klänning som jag köpte i New York, det är den jag lagt allra mest pengar på i hela mitt liv. Jag tar ibland fram den och tittar på den – jag ska bära den någon mer gång i livet.”