ELLE-intervju: Drew Barrymore

[nggallery id=843]

Drew Barrymore har haft sina motgångar – tuff uppväxt som knarkande

barnstjärna, kärlekstrubbel och två kraschade äktenskap. Nu är hon

lycklig: singel, aktuell som regissör och med sin svåraste roll

hittills.

Drew Barrymore har förändrats. Första gången ELLE träffade henne var hon mitt uppe i sitt femåriga förhållande med The Strokes-trummisen Fabrizio Moretti. Då kom hon till intervjun klädd i parkas och Uggs, liten, supersöt, fylld av flickaktig entusiasm.

Hon bjöd på Starbucks-latte och tackade alla omkring sig för minsta tjänst. De mest cyn­iska hjärtan smälte. När jag kommenterade hennes glada humör sken hon upp och utbrast:

– Jag älskar lycka!

Hon var oemotståndlig – söt, uppriktig, självkritisk och rolig.

Nu, två år senare, när vi träffas på hennes produktionsbolags huvudkontor i West Hollywood verkar hon vara en helt annan människa: kvinnligare, tunnare kropp och med ett vaksamt ansiktsuttryck.

I samma stund som jag berättar hur mycket jag tyckte om hennes senaste projekt, HBO-producerade filmen Grey Gardens, förstår jag varför. Hennes ansikte spricker upp i ett stort bekant leende och hon uttalar ett knappt hörbart tack.

– Oj, du fick mig att le så intensivt att läppen liksom fastnade på tänderna, skrattar hon och ser plötsligt ut som den Drew jag känner sedan tidigare.

Det är ett lättnadens skratt. Drew Barrymore har med Grey Gardens gett sig in på helt nya marker. För första gången på väldigt, väldigt länge gör hon en film som inte är i närheten av en romantisk komedi. Grey Gardens är en mörk berättelse och en ambitiös film inspirerad av Albert och David Maysles kultdokumentär med samma namn från 1975.

Den porträtterar Jacqueline Kennedy Onassis excentriska faster och kusin, en mor och en dotter, som båda hette Edith Bouvier Beale. Titeln syftar på deras fallfärdiga hem, ett en gång i tiden magnifikt hus i fashionabla East Hampton utanför New York. Filmen skildrar familjens tynande förmögenhet och det växande beroendet mellan de två kvinnorna, gestaltade av Jessica Lange och Barrymore.

Båda skådespelerskornas ålder skiftar filmen igenom: Barrymores porträtt av den yngre Beales tragiska utveckling från vacker, livfull societetsflicka till särling i 50-årsåldern, är hjärtknipande. Det är starkt, moget och för tankarna till Drews egna aristokratiska rötter i teater­dynastin Barrymore.

Vem hade kunnat ana att hon var kapabel till detta? Allra minst Drew själv. Barrymore berättar vad hon sa till sina agenter för några år sedan.

– Jag har fyllt 30. Jag har gjort en mängd romantiska komedier och nu kan jag det där. Jag vill vara rädd igen, prova något nytt. Så jag bad dem: ”Kan ni inte hitta ­något åt mig som folk inte tror att jag skulle klara av? Och filmskapare som hellre skulle dö än att träffa mig?”

Det dröjde inte länge innan hon hittade en. Den l­ovande regissören och författaren Michael Suscys manus lockade till sig Jessica Lange. Allt som behövdes var en skådespelerska som var stark nog att spela mot Lange.

Under tiden hade Barrymore fått en kopia på Suscys manus.

– Grey Gardens är en kärlekshistoria som inte handlar om sex. Sådana filmer påverkade mig djupt när jag växte upp, som Purpurfärgen, Havets hjältar, Paper moon och till och med Raka spåret till Chicago.

Sedan spelade det också roll att Grey Gardens handlar om en störd mor och dotter-relation, vilket Barrymore själv har erfarenhet av. Hennes excentriska mamma Jaid, själv med skådespelardrömmar, tog med Drew på omskrivna klubbrundor redan innan hon var tonåring. Hon vek ut sig i Playboy åtta månader efter att Drew gjorde det och de senaste 20 åren har de knappt haft någon kontakt. Jaid bröt upp från pappan, skådespelaren John Drew Barrymore, ett halvår innan Drew föddes. Han blev drogmissbrukare, fick mentala problem och var hemlös innan han dog 2004.

– Moderskapet medför en sorts osjälviskhet, men jag tror att Jaid saknar den egenskapen som mamma, resonerar Barrymores producentkollega och bästa vän, Nancy Juvonen.

– Jag ringde min agent och tjöt ”Herregud, jag har aldrig läst ett sådant här manus i hela mitt liv”, minns Barrymore. Jag var helt hysterisk.

Men Suscy var inte alls intresserad av Drew Barrymore i rollen som Little Edie. Motvilligt gick han med på ett möte. Och blev golvad.

– Vi träffades på Chateau Marmont, hon var klädd i svart och några sorts vida fjärilsärmar. Hon var fullkomligt hänförande vacker, minns Suscy. ”Vem i helvete är det där?” tänkte jag.

Drew visade honom sin decimetertjocka anteckningsbok om Grey Gardens och förklarade sina tankar.

– Jag inser att jag aldrig har gjort något som kan bevisa att jag klarar av den här rollen, men jag har allt inom mig, och jag lovar dig att jag kan bli Little Edie. Jag kommer att stänga ute världen. Jag ger upp mitt liv för det här, för jag tror inte man kan spela den karaktären och balansera det med ett socialt liv. Jag kommer att vara den här personen.

Rollen var hennes.

Precis som Drew bedyrat skärmade hon av sig från yttervärlden: Under inspelningen hade hon varken mobiltelefon eller mejl. Hon hade ingen kontakt med sina närmaste vänner, förutom när hon skrev några enstaka brev på en gammal skrivmaskin. Barrymore uppslukades totalt av eran och karaktären. Men avskildheten fick också oavsiktliga konsekvenser.

– Jag insåg att jag förmodligen kände mig som Little Edie. Jag kände att hon verkligen hade ont inombords. Och jag började själv känna mig mindre optimistisk.

Plötsligt blir hon tårögd och jag frågar om vi ska byta ämne. Hon skakar på huvudet.

– Jag var så arg på vissa saker som hänt i mitt liv. Jag har intalat mig själv ”Jag är underbar, jag är lycklig, jag kan ta hand om mig själv. Jag är fullkomligt professionell”. Men vet du, allt kanske inte är så jävla okej hela tiden. Min uppväxt var så annorlunda, alla visste precis allt om mig från det att jag var sju år gammal …

Hon tystnar. Jag frågar försiktigt om hennes uppbrott från Moretti, som skedde ungefär samtidigt, bidrog till hennes känslor.

– Det är svårt att vara med någon i fem år och sedan säga ”Det här kommer inte att fungera”, medger hon. Men det var ett läge i mitt liv då jag till slut kom fram till att jag helt enkelt inte kunde leva för någon annan längre. Jag måste vara ensam.

– Jag har aldrig riktigt lärt mig hur jag ska känna eller bete mig i ett förhållande. Jag hade inte den sortens barndom där jag fick perspektiv på hur ett harmoniskt familjeliv eller förhållande kan kännas. Jag har nog inte haft så mycket lycka eller framgång i mina tidigare förhållanden som jag önskat.

Så du är singel nu?

– Ja, sedan flera månader. Jag har fokuserat på mina vänner och de saker jag tror på. Jag hade lärt mig att komma i andra hand. Huvudsakligen har de senaste månaderna handlat om att lära känna mig själv – inte genom en man, utan genom mig själv.

Vad är det viktigaste du lärt dig om förhållanden?

– Att ställa frågan ”Vad betalar jag för det här? Är priset för högt?” Jag tror att man måste kompromissa, men det viktiga är att inte förändra den andre, för det var den personen man blev kär i. Det gäller att hitta en balans.

Är du mer försiktig nu för tiden?

– Nej, jag tror inte det. Jag vill aldrig någonsin bli försiktig. Jag vill följa mitt hjärta och min själ snarare än att vara ängslig. Jag ångrar inget av mina två före detta äktenskap eller förhållanden. Jag skulle inte vara den jag är i dag utan de erfarenheterna. Jag känner mig mer entusiastisk och öppen i mitt hjärta, sinne och själ än någonsin.

Det står en skylt längst fram på Barrymores skrivbord med texten: ”Drew Barrymore/Regissör”. Förra året regisserade hon sin allra första film. Whip it! handlar om en småstadstjej, spelad av Ellen Page från filmen Juno, som trotsar sin mamma (Marcia Gay Harden) och förändrar sitt liv genom att börja åka rullskridskor i ett roller­derbylag.

– Det var läskigt att regissera för första gången. Men det var bara att bita ihop. Rädslan var min vän, även om jag kände en osäkerhet som jag inte upplevt förut.

Jag frågar Barrymore hur hon ser på att hon fyllt 34 år.

– Ju äldre jag blir, desto bättre blir jag. Ålderstecken är ingenting i jämförelse med visdomen i mitt huvud och hjärta. Om mina bröst hänger ner till golvet och allt bara börjar säcka och se hemskt ut så håller jag mig helt enkelt bakom kameran. Jag oroar mig faktiskt inte för utseendet. Jag tänker mer på hur jag kan använda min tid till att vinna så mycket lärdom som möjligt och njuta av det.

– Men jag skräms av att tiden går så fort. Nu fattar jag varför vuxna alltid är så uppmuntrande mot unga människor: ”Njut av det! Det är magiskt!” Jag kände att när Fabi och jag gjorde slut, och jag fick rollen i Grey Gardens, och när jag till slut fick grönt ljus för filmen jag regisserade, så var magin borta. Det här är ditt liv – hur vill du leva det?

Och vem vill du leva det med? Sedan hennes ex efter Moretti, skådespelaren Justin Long, hoppade av Whip it! verkar Barrymore helt ägna sig åt arbete.

– Jag är produktiv när det gäller jobb,inte sex! säger hon och skrattar.

Av James Kaplan, Sian Edwards Foto: Alexei Hay Stylist: Joe Zee