Exklusiv intervju med Raf Simons

Han är självlärd och hade aldrig konstruerat så mycket som en klänning när han lyckades erövra en topposition i modevärlden: chefsdesigner på Jil Sander. ELLE fick en exklusiv intervju med Raf Simons.

Raf Simons och jag träffas på Coin, ett skrikigt, neonupplyst varuhus i centrala Milano. Det känns som en märklig plats för ett möte med en av modevärldens mest inflytelserika klädskapare – jag behöver nog inte påpeka att hans kreationer inte säljs här.

Men när jag tagit mig upp till översta våningsplanet och ut på den kyliga takterrassen inser jag snart varför vi ses just här. I ena hörnet står ett bord med fem utspridda askfat. Jag kommer snart att bevittna Raf Simons förbruka ett helt paket cigaretter på två och en halv timme.

– Jag började röka när det tog slut med Véronique … Jag hade hjärtesorg, förklarar han.

Den före detta flickvännen är ingen mindre än belgiska designern Véronique Branquinho, som han var tillsammans med i fem år i början av sin karriär. Vilken bekännelse! Inte själva kärlekssorgen, som fick honom att börja röka som en borstbindare, utan det faktum att kärleksobjektet är en hon. Det är inte ofta man får tillfälle att träffa en heterosexuell modedesigner, eller åtminstone inte en som erkänner att han är det. Fast när jag lite senare frågar om han har flickvän nu, eller pojkvän kanske, så rodnar han bara och skruvar på sig.

– Neeej, nej, nej, neeeeej.

Det är tre saker som gör den här belgiske klädskaparen anmärkningsvärd. För det första, han är förmodligen de senaste 15 årens viktigaste herrklädesdesigner och anses ha lagt grund för den punkiga dekonstruktivistiska uniform som är så totalt förhärskande bland dagens urbana ungdom – slimmade svarta kostymer med smalt skurna axlar, den obligatoriska huvtröjan, den bylsiga lager-på-lager-stilen. Han har sina herrkollektionsvisningar i Paris, ofta i enorma, ekande lokaler eller på öppna platser i stan. Och i stället för att anlita agenturmodeller föredrar han att casta tonåringar från Antwerpens gator.

Han är känd för att hylla skönheten i det ordinära, så det finns en cool, lite grov realism över Simons och hans varumärke – en image som har infiltrerat kedjor som Topman och influerat firade modefotografer som David Sims (med vilken han gjort porträttboken Isolated heroes).

För det andra har han sedan 2005 haft kreativ kont­roll över Jil Sander, det beryktade damklädesmärket som vunnit beundran för såväl sina nyskapande visioner som sin oförsonligt minimalistiska sömnadskonst. Att gå i legenden Jil Sanders fotspår är en sak, men att gå i de fotspåren utan att någonsin ha designat en klänning är häpnadsväckande.

– Jag var verkligen livrädd, säger Raf. Det gällde inte bara att fylla hennes skor, det gällde att designa dammode för första gången. Hon var så respekterad – väldigt, väldigt respekterad – jag trodde inte att folk skulle ge mig någon chans.

När Simons tog över var märkets rykte skamfilat. Detta efter att ett visionslöst designteam hade skött ruljansen under de tre säsonger som gått efter att Sander lämnat skeppet.

– När Rafs namn kom på tal tänkte jag ”Herre­gud, nu är det kört”, avslöjar legendariska Joan Burstein, ägarinna till designimperiet Browns.

– Men han var smart. Han respekterade märket och vann själv respekt från inköpare och kunder. Och nu har han frigjort sig från Jil Sanders tyglar – han är mer uttrycksfull. Hela hans vision, hur han ser på kvinnan, är vacker.

Vårkollektionen 2009 var romantisk med silkiga fransar på allt från jackor till figurnära klänningar och betraktades i allmänhet av redaktörer och inköpare som en av säsongens bästa visningar.

Det tredje anmärkningsvärda med Simons? Han har ingen formell utbildning inom klädskapande – inte ens så mycket som en enda lektion i mönsterkonstruktion, vilket gör hans verk än mer extraordinära.

Men hur gjorde han? Hur i hela friden lyckades den här timide mannen, nu 41 år – för dagen klädd överraskade likt en milanesisk bankman, från topp till tå i kashmir från Jil Sander – nå modevärldens absoluta topp utan att vi egentligen vet något om honom? Det här är en designer som vill verka utan att synas. Det faktum att somliga kanske inte ens har hört talas om honom är precis som han vill ha det. Han förblir hellre anonym för den värld han influerar än ger intervjuer.

Men jag måste tillstå att Simons skräckinjagande coola image inte matchar honom som person. Han är i själva verket varm, vänlig och rättfram.

Jag frågar vad det innebär för honom att vara en belgisk designer.

– Jag vet inte. Det kanske du kan svara på, för jag får alltid den frågan och alla tror att det är en grupp med designer och det är det inte.

En sak är säker: belgiska klädskapare tycker inte om att bli hopklumpade. Den första generationen med berömda designer från Belgien, som slog igenom under tidigt 1980-tal, blev kända tillsammans som The Antwerp six och bland dem fanns bland andra Ann Demeulemeester och Dries van Noten.

Martin Margiela förknippades också med de sex och samtliga verkade ogilla att bli grupperade i stället för att få glänsa individuellt.

– Jag tror att det blev väldigt spänt i och med den första generationen. Åtminstone har jag hört av Martin att han inte ville ha med gruppgrejen att göra.

Simons undrar om inte anledningen till att man så starkt förknippar ”belgarna” med varandra, är att de alla tillbringat så lång tid på samma ställe: Antwerpen.

– Det är mer som en by, väldigt litet, väldigt oglamoröst … Alla blir helt enkelt väldigt isolerade. Ibland springer man på varandra, men på bageriet, inte på fest. Man visar upp sig genom sitt arbete.

Simons växte upp i Neerpelt, en liten stad nära holländska gränsen.

– Kanske inte den mest kulturella platsen … Faktum är att jag växte upp bland kossor och får.

Han var enda barnet och skickades till den lokala katolska skolan, som han beskriver som ”okreativ och oinspirerande”, men han bestämde sig för att göra sitt bästa för föräldrarnas skull.

– Båda kom från familjer med nio eller tio barn och utan några som helst möjligheter, säger Simons och berättar om pappan som tog värvning vid 16 års ålder och mamman som var städerska.

– Det enda de bad mig var ”Gör ditt bästa i skolan”.

Som 17-åring hade Simons fått smak för avantgardistisk postpunkmusik och köpte skivor med Joy Division, New Order och Kraftwerk från den lokala skivbutiken, men han visste inget om mode eller konstskolor. Han stod emot lärarnas ansträngningar att intressera honom för förnuftiga yrkesbanor som juridik eller medicin och bestämde sig för att studera industridesign i Genk.

– För första gången såg jag en massa ungdomar, hur de var klädda, hur de uppträdde och betedde sig, så lättsamt och inte alls som på min skola. Överallt skapade de saker, det var så kreativt.

Simons studerade där i fyra år och designade dörrhandtag, en handikappanpassad cykel, möbler och bilar.

Det var under sitt tredje år, efter att ha lärt känna modestudenter från Royal academy of fine arts i Antwerpen, som han bestämde sig för att han ville göra sin praktik hos Walter van Beirendonck. Eftersom han läste industridesign oroade sig Simons för att klädskaparen inte skulle ta emot honom, så han fejkade en modeportfolio.

– Han ögnade igenom den väldigt snabbt, som om han inte var intresserad, men mot slutet upptäckte han mitt riktiga arbete från college. Det var en äggkopp … Och så började jag göra saker för honom, som en parfymflaska, eller en mask, eller möbler till hans presentationer.

Walter van Beirendonck hade sina modevisningar i Paris och Simons följde med för att assistera honom.

– Han tog med mig på mitt livs första visningar.

De såg en Gaultiervisning där modeller kom upp genom golvet och en Margielavisning som hölls i ett av Paris fattiga invandrarkvarter, där barn från kvarteret dansade längs den improviserade catwalken.

– I det ögonblicket upplevde jag mode på ett annat sätt.

Senare samma år examinerades han från industridesign­utbildningen med möbler inspirerade av människokroppen. Ändå hoppade han inte direkt över till mode. Det tog ytterligare två år innan han visade upp en mindre kollektion för Linda Loppa, som då var chef för modelinjen på Antwerpens Royal academy of fine arts. Loppa blev så imponerad över Simons första herrmodeskisser, att hon inte bara sammanförde honom med sin pappa (en briljant skräddare), hon skickade också iväg honom till Italien för att hitta en tillverkare.

– Jag berättade inget för min familj… Min pappa har en pacemaker. Han är inte så kry, direkt… Och så är han en väldigt traditionell man. Han kände inte alls till mode. Men nu är de såklart väldigt stolta.

PR-folket från Jil Sander vill få med sig Simons tillbaka till designateljén, men han vill röka en cigarett till och jag ber honom berätta om sina passioner. Först börjar han prata om kärleken till konsten och säger att om han inte var designer skulle han vara intendent eller konstsamlare.

– Jag gillar verkligen att titta på och att köpa konst.

Innebär det att han är väldigt rik?

– Alltså, ja, det är inte direkt billigt. Men jag är inte den som sparar. Jag gör av med varenda krona på konst.

Han äger verk av skulptörerna Steven Gontarski och Don Brown, konstnärerna Dana Schutz och Daniel Sinsel. Senaste inköpet var ett verk av Evan Holloway. Vi börjar prata om konstmässan Art Basel och ett slumpartat möte med Jil Sander.

– Snälla, säger han och lutar sig fram. Var försiktig med vad du skriver, för det var en väldigt märklig situation.

Han fortsätter förklara.

– Hon såg mig, jag såg henne och det blev lite stelt, unge­fär som: ”Hur beter vi oss nu?” Så jag bestämde mig för att vara en gentleman och gick fram för att skaka hand.

Simons anstränger sig för att vara diplomatisk.

– Jag har full förståelse för henne. Om samma sak hände mig, om det var mitt namn och mitt märke…

Om det skulle hända, vem skulle han vilja tog över?

– Nicolas Ghesquière (kreativ chef på Balenciaga). Han är den ende jag

skulle anförtro mitt märke … Eller kanske Miuccia (Prada) kunde vara

intressant.

///

Förklaring:

Sander-skandalen

Tyska designern Jil Sander startade modehus i eget

namn 1978. Hennes formspråk hyllades och 1999 köpte Prada group 75

procent av företaget. Skandalen var ett faktum när hon ett halvår

senare lämnade sin post. Ryktet sa att det berodde på

samarbetssvår-igheter med hennes nye chef, Patrizio Bertelli (Miuccia

Pradas make och vd för koncernen. Överraskande kom hon tillbaka 2003

bara för att 2004 sluta för andra gången, för gott.

///

Åter till passioner. Vilka bryr han sig mest om?

– Min mamma, min pappa … och Robbie, säger han och beskriver den vältatuerade unge man som driver ateljén i Antwerpen.

– Robbie är som en bror för mig … vi har samma blod. Om han skulle säga att han inte vill vara kvar så lägger jag av. Jag slutar med allt. Jag kan inte arbeta med mode utan honom.

Klädskapandet då – är det en sann passion?

– Jo, det stämmer att det upptar hela privatlivet … det slukar all fritid, förstår du? I modebranschen känner man inte till ordet ”sluta” … men samtidigt har den en sådan stark dragningskraft, det är bara så fascinerande.

Av Rebecca Lowthorpe

Foto: Anthea Simms, Jil Sander, Matt Lever, Rineke Dijkstra, Olivier Degoulange