Anja Forsnor: "Trodde jag var odödlig när det kom till sömn"
Är det så att man är antingen en morgon- eller kvällsmänniska? Jag har alltid hävdat att jag är det sistnämnda. Jag är född in i en familj av kvällsmänniskor – vi har alltid ätit middag senare än alla andra för att sen samlats i soffan, kollat tv, druckit te och pratat. Kanske gjort en kvällsmacka när man börjar bli hungrig igen och alltid suttit uppe alldeles för sent. Fast det har aldrig varit någon stress kring det, snarare tvärtom. Som att vi dragit ut på dagen och utnyttjat varenda timme. Att jag sedan träffade en man som också visade sig vara en kvällsmänniska är kanske inte så konstigt.
Jag är alltid som mest effektiv på kvällen. Det händer något ett visst klockslag, jag blir liksom rastlös och kommer på så mycket jag borde göra. Sortera garderoben, förbereda frukost till dagen efter, lägga en ansiktsmask, skriva ett blogginlägg, bara se ett avsnitt till eller svara på alla sms jag inte hunnit med under dagen. (Ingen slump att klockan visar 22.23 när jag skriver detta).
Snittade 5-6 h sömn
Länge trodde jag att jag var odödlig när det kom till sömn, skrattade åt de som behövde åtta timmars sömn varje natt och tänkte att det bara var för veklingar. Jag däremot snittade fem, sex timmar och klarade mig fint, presterade på jobbet och mådde toppen. Aldrig såg jag något samband mellan sömn och hälsa, trodde liksom sömn bara hängde ihop med hur trött respektive pigg jag kände mig. Och trots att jag sov så lite så kände jag mig sällan särskilt trött.
I dag är god nattsömn det absolut lyxigaste jag kan tänka mig och skulle aldrig välja bort det på samma sätt som innan. Kanske har det med åldern att göra, eller det faktum att jag som småbarnsförälder inte styr över min egen sömn på samma sätt längre. Men trots det verkar det som mitt dygn har alldeles för få timmar och jag kommer på mig själv med att inte släcka lampan förrän efter midnatt – varje kväll.
Jag lärt mig att för lite sömn sätter sina spår, inte bara i form av trötthet, utan sömnbristen påverkar även ämnesomsättning, reaktionsförmåga, aptit, humör och hela mitt välmående. Vårt sömnbehov är förvisso väldigt individuellt men bör ändå tas på allvar. Det är lite som med hälsosam mat, man liksom vet vad som gäller och vad vi mår bäst av, men ändå kan det vara svårt att få ihop bland alla måsten och genast är det sömnen som kapas.
Om det är nåt löfte jag ska ge mig själv i år – och hålla – är det att införa en sömnrevolution hemma hos mig. Fler tidiga kvällar och prioriterad sömn.
