Anja Forsnor om graviditeten: "Som en baksmälla"
Jag är snart halvvägs genom min andra graviditet och det är precis lika häftigt, och smått surrealistiskt, som första gången att det faktiskt bor en liten människa i min mage. Med armar och ben, ögonbryn och naglar, som växer och gror för fullt medan jag går runt och lever på som vanligt. Eller ja, riktigt som vanligt har livet kanske inte varit den senaste tiden. För jag har faktiskt mått mer eller mindre fruktansvärt i snart tre månader. Lamslagen av trötthet, migrän i stort sett varje dag, illamående och totalt ur fas. Känt mig helt apatisk och har mest tyckt att tillvaron har varit rätt värdelös på alla sätt och vis. Som att befinna sig i en tremånaders never ending baksmälla.
De första veckorna var ändå tuffast, ni vet den där första tiden då man kanske inte berättar för så många. När man klär sig i stora kläder, försöker hålla modet uppe och hör sig själv säga ”jo, tack allt är bra ” trots att precis varenda cell i kroppen känner det motsatta. Att försöka mörka att man mår dåligt och komma med undanflykter hit och dit är både stressande och tröttsamt, därför berättade jag för mina vänner ganska tidigt den här gången. Berättade för att inte orka bära allt själv. Och det känns som en sådan lättnad att faktiskt få berätta hur jag mår, mår på riktigt.
I min gravidapp den här veckan står det ”Du är troligtvis piggare nu” och orden kändes nästan som ett hån. Jag har nog aldrig varit så trött som jag är nu, trots att jag sover 8-10 timmar obruten sömn varje natt så känns det som jag inte ens hunnit somna när jag vaknar.
Trots att jag är otroligt tacksam över att vara gravid så är det extremt påfrestande att må fysiskt dåligt så länge. Det har påverkat mig mentalt något oerhört, jag har känt att allt jag tycker om – allt som är JAG – bara ryckts ifrån mig. Jag tycker ju om att träna, umgås med vänner, hitta på saker med min dotter, vara närvarande i mina relationer och massa härliga middagar. Fast det känns stört omöjligt när det enda jag är sugen på är att ligga hemma och äta flingor med mjölk.
Många kvinnor kunde relatera
Det känns nästan tabubelagt att säga högt att man inte njuter av sin graviditet, att man faktiskt inte tycker det är särskilt kul att kroppen förändras och att man inte har lust att göra någonting annat än att ligga i soffan och kolla serier. Samtidigt trodde jag nog att fler skulle döma mig, men tvärtemot har jag upplevt att många kan relatera till det, en graviditet är inte bara (eller kanske inte alls) en dans på rosor.
Jag vet egentligen inte riktigt vart jag vill komma med den här texten. Kanske hjälper det någon annan som går igenom samma sak eller får en annan att känna enorm tacksamhet över att den inte alls känner igen sig. Alla graviditeter är helt enkelt olika och alla har lika stor rätt att känna exakt det man känner, där och då, oavsett om det är lycka, tacksamhet, glädje, nedstämdhet eller likgiltighet… Och det varar ju inte för evigt, även om det ibland kan kännas så.
