ELLE-intervju: Therese Alshammar

I morgon (den 27 juli) invigs OS under pompa och ståt i London där en av Sveriges bästa medaljchanser är Therese Alshammar. ELLE träffade poolens allra coolaste – världens snabbaste simmerska och vårt största (och mest stilsäkra) OS-hopp.

av MARI JANSON foto ERIC BROMS stylist MARIA VIRGIN

Superhjältinnorna är en sorgligt eftersatt grupp i populärkulturen, men Therese Alshammar är en livs levande Aquagirl. Vatten är hennes element, ögonen är swimmingpoolgröna, fötterna är fenor och håret är egentligen sjögräs. Okej, det sista är inte sant (fast det har en viss klorgrön ton) och Therese har inga fiskgener heller.

– Tyvärr. Då hade jag simmat sjukt mycket snabbare, konstaterar hon, ja, torrt.

Och den där kaxigheten, som hon gjorde sig känd för i början av sin karriär (”Jag vet att jag är sexig”, ”Jag vet att jag är bäst i världen”, divatatueringen) verkar det inte vara mycket bevänt med längre.

Men. Det är rent omänskligt hur hon forsar fram i bassängen och Therese har utsetts till världens snabbaste. Hon har tekniken, hon har kroppen: lång, stark med stora händer och fötter – viktigt i simning – och en ovanligt låg vattenvikt för sina 64 kg.

Snacka om att vara som gjord för något.

Vi träffas i fotostudion, Therese har satt av en eftermiddag i sitt schema där hon är på väg till Italien för en månads träning, och trots att det hade varit roligare att intervjua henne i Eriksdalsbadets 50-metersbana med bastu efteråt får det bli mellan hår-smink-foto-kaffe-klädprovning. Att hon är modeintresserad med stort M står klart direkt när hon kommer till ELLEs plåtning; hon har en Céline­klassiker på armen och langar upp en svart extrabag med tio par skor i storlek 41.

Stylisten Maria Virgin har bett Therese ta med några egna favoriter, mest för storlekens skull, och Therese häller ut dem på golvet: några Converse feat Comme des garçons, Pradabrogues, glitterboots från Giuseppe Zanotti, Chloéboots med nitar, gympaskor med päls från Ann Demeulemeester och Chanelespadriller som ser splitternya ut, fortfarande i sin dustbag. Inga klackar.

– Jag tog med mig alla mina modeskor, haha … Espadrillerna köpte jag i Aust­ralien i december och har använt dem två gånger. Tänkte ha dem på en julfest med simlaget på en båt och jag var så nöjd när jag kom dit. Speciella båtskor!

Och så fick vi inte ens ha skor ombord.

Australien, ja. Det är där Therese har bott de senaste fyra vintrarna och tränat med några av världens bästa simmare och tränare. Hon kallar konceptet ”Endless summer” och har precis varit på träningsläger på Söderhavs­ögruppen Nya Kaledonien. Förutom att ha jobbat upp den perfekta solbrännan är det förstås OS i London hon har i sikte. Thereses femte OS – tid för revansch från Peking -08 där den så kallade superdräkten sprack i ryggen och gav Tessan en snöplig sjätteplats. (När vi ändå är inne på det: bara sportjournalister kallar henne för Tessan så det var sista gången ni läste det i den här texten.)

– Inför OS i Peking tänkte jag att det var mitt sista, jag hade planerat att sluta. Och jag vill aldrig mer uppleva stressen igen, traumat, när dräkten sprack. Men sen började jag träna på ett nytt sätt i Australien och nu känner jag mest att jag är glad över att få vara med i London. Det är fantastiskt kul att det är just där jag har bott i tre år och har en massa kompisar.

Men du är ändå ett helt lands stora guldfavorit, hur känns det?

– Hur det än är så är jag själv förmodligen den som har högst krav och förväntningar på min prestation. Intresset tar jag som uppskattning. Det är kul att så många bryr sig.

Efter Sydney 2000, Thereses bästa OS där hon för­lorade guldet med några ynka hundradels sekunder, blev hon känd för sina silvertårar.

– Förut kände jag att världen brakade ihop om jag inte vann en tävling. Jag var otroligt missnöjd med mina silver! Hur det än går nu så är jag lycklig som människa. Simning är mitt jobb och jag gör mitt jobb hur som helst – men man måste förstås tycka om det man gör.

Therese gillar verkligen sitt jobb. Ett: Hon orkar träna sex timmar om dagen, två pass i bassängen, plus styrketräning eller pilates. Detta 21 år efter att hon för första gången vann SM. Två: Hon har aldrig varit bättre än hon är nu. Toppform förra året där hon vann den totala världscupen och fick Jerringpriset på idrottsgalan.

Så självklart är det lite irriterande när människor undrar – pensionärer i badhuset, vänner och bekanta, journalister – när det är dags att skaffa sig ett riktigt jobb?

– ”Du är ju så gammal … Hur orkar du?” frågar folk. Men vadå, jag känner mig inte äldre nu än när jag var 25. Jag blir bättre och bättre – allt blir faktiskt bara lättare!

Även om Therese inte gillar att spekulera i sin framtid är det klart att hon har planer. Hon pratar lite löst ”om två år till” och säger att hon förmodligen kommer att flytta hem till Sverige och Stockholm redan i höst.

  ★ ★ ★

Therese lärde sig simma som fyraåring, ivrigt påhejad av sin mamma Britt-Marie Smedh som simmade i OS i München 1972, och började snart att träna på allvar. Lika ivrigt påhejad.

I skolan hemma i Duvbo i Sundbyberg trivdes hon inte – hon mobbades av och till från tvåan och upp till sexan, sjuan – men i simhallen fanns kompisar och förebilder. Folk ställde upp och var snälla mot varandra.

– Jag blev mobbad för att jag hade utstående tänder. Det förde med sig en revanschlust och känslan av att det viktigaste alltid är vad man väljer att tycka om sig själv, säger hon och fortsätter:

– Jag vill inte säga att något så negativt för med sig något positivt, men det ligger ändå viss sanning i att det som inte dödar gör en starkare.

Inför SM 1991 ville hon hjärtans gärna ha en röd Chevignonjacka (med löstagbara ärmar och en and på ryggen, det årets jackmåste). Mamma och pappa Alshammar vägrade. Om jag tar SM-medalj då? Okej, sa mamma och pappa och Therese simmade hem guldet och blev bäst i Sverige. Som 14-åring. En annan gång var belöningen en kattunge.

– Haha, pappa har förlorat mycket pengar i simhallen! Du får 100 kronor för varje sekund du förbättrar med och så där … Jag jobbar medvetet med mål, det gör jag fortfarande och har alltid gjort. Om jag klarar av det och det ska jag unna mig det och det. Ja, Chaneltofflorna var nog en yttre belöning.

  ★ ★ ★

Thereses första plåtningsoutfit är en tajt klänning från Alexander Wang och stylistens egna silverpumps från Topshop. Det är uppenbart att hon inte känner sig särskilt bekväm, även om klänningen sitter som gjuten. Hon poserar tappert och tar små skutt i skorna som framhäver vältränade, snygga ben men rynkar pannan mellan bilderna och småskrattar generat.

– Jag är glad att jag inte tackar ja till sånt här så ofta, säger Therese. Det är kul, men … det är inte min arena.

För tio år sedan hade hon inte dragit sig för att posera i ELLE eller någon ­annanstans heller för den delen, men samtidigt som hon själv har blivit mer tillbaka­dragen – eller inte behöver den yttre bekräftelse som publicitet ger – har hon fått en mer kluven inställning till mode överhuvudtaget.

– Det är viktigt att komma ihåg att man inte är det man har på sig. Det kan gå så långt att mode blir ett tvång snarare än något lustfyllt, som det ska vara.

– Jag tycker att det blir mer och mer fokus på hur man ser ut. Det är en av grejerna jag gillar med simning, eller med idrott, att det är resultatet som räknas. Befriande.

Men så fort man kommer upp ur vattnet är det inte lika svart och vitt längre?

– Sant, det är mycket viktigare för tjejer att vara duktiga OCH snygga, det är så snedvridet. Manliga sportjournalister lyfter upp vilken racerförare som helst till superhjälte – det är någon gammal barndomsdröm eller så, och det spelar ingen som helst roll hur han ser ut. Men en tjej däremot … Hon måste visa sig sexig och spela på det för att få samma uppmärksamhet, både från medierna och sponsorer. Det är accepterat att tjejer bedöms utifrån.

Hur känns det att läsa gamla intervjuer där du säger ”Jag vet att jag är sexig”?

– Ååååh, lite småont i magen får jag nog. Men samtidigt tänker jag: ”Gud att jag vågade säga så!” Sen om jag verkligen kände det innerst inne, det är en annan sak. Klart jag spädde på.

– Samtidigt tycker jag att det är viktigt att tjejer vågar visa sig nöjda med sig själva och är positiva förebilder.

Googlar du dig själv?

– Nej, och jag vill inte läsa artiklar heller. Jag får inte ut något positivt av att läsa vad någon annan tycker om mig. Det är INTE jag, det är helt och hållet en annan persons uppfattning.

Så då vet du inte att det finns åtminstone en hopklippt film med bara din rumpa?

– Nä … (rodnar lite under solbrännan). Jag använder inte Facebook heller, det finns ett konto i mitt namn som jag inte har något med att göra.

 ★ ★ ★

Therese byter om till trasiga jeans och en sportig topp, och när hon får håret fixat tipsar hårstylisten om sulfatfria schampon och håroljor. Hon vill klippa topparna.

– Helst inte, jag sparar, säger Therese och tillägger att hon klippte sig för en vecka sen.

– Badmössan åker av och på, det sliter ju … Ja, jag har provat Moroccan oil, men jag gillade inte det.

På redaktionen skämtade vi om att du måste veta allt om russinhud efter 30 år i simbassängen?

– Det får jag bara när jag badar i badkar. Jag frågade faktiskt en fysiolog, man måste vara stilla i vattnet.

– Men jag är torr, säger Therese och visar fram sin bruna arm som varken ser ut att vara eller känns (ja, jag måste peta) torr.

– Jag orkar inte smörja in mig flera gånger om dagen så jag struntar i det nu och litar på hudens självreglering. Men i ansiktet smörjer jag in mig. Och så dricker jag jättemycket vatten.

I en gammal intervju läste jag att det är två saker du aldrig kommer att ge upp: snus och kaffe.

– Haha. Nu är det mer än sex år sen jag slutade snusa. Lite för att jag reser så mycket och man inte får prenumerera på snus utomlands. Men mest var det faktiskt för tändernas skull. De blev gulare och min tandläkare sa att tandköttet dras uppåt. Så det var fåfängan som avgjorde.

Kaffet har hon däremot inte gett upp, en riktig espresso är ett måste och bra kaféer är det första hon letar upp på nya ställen.

Hur ser en vanlig dag i ditt liv ut?

– Jag går upp tidigt och äter frukost. Simmar mellan halvsju, sju och nio. Äter frukost igen och tar det lite lugnt. Tränar två timmar på land, antingen styrka med maskiner eller pilates med maskiner. Om jag kunde skulle jag träna pilates jämt. Sen lunch. Tar det lugnt ett tag och mellan fyra och sex simmar jag igen. Sen är det middag och kväll! Då kollar jag gärna på film, just nu dokumentärer.

Vad äter du?

– Jag gillar att äta och ser till att få i mig ordentligt med proteiner och kolhydrater och sånt. Två frukostar, en massa mellanmål, bananer och proteinshakes … Helst hemlagat i trevligt sällskap.

Pizza, glass, smågodis?

– Efter behag. Jag kan äta i princip vad jag vill.

Tillbaka till modeintresset. Therese hängde ofta i ­butiken Le shop på Söder när hon var i Stockholm och lärde känna ägarna. Hon gick in som delägare när butiken skulle expandera med ny butik med cityläge. Det blev en nyttig, men dyrköpt erfarenhet.

– Det är mer business än mode att driva butik, lärde jag mig. Jag förlorade mycket pengar men det var tur att vi la ner i tid. Och jag insåg att även om stockholmarna är mode­intresserade – så mycket köpkraft finns det ändå inte.

Kan du tänka dig att jobba med mode när du slutar tävla?

– Nja, hellre industridesign i så fall. Industridesign kan vara både vackert och funktionellt och det blir en helt annan process, ett samarbete mellan människor med olika specialiteter. Och det väcker starkare känslor hos mig.

Favoritföremål?

– Inget jag kommer på spontant, men man får lyfta på hatten för Jonathan Ive och Steve Jobs för Apple! Jag är förtjust i design på stolar och koppar. Jag köpte två stolar av Piet Hein Eek utan att ha plats, de stod på varandra i mitt sovrum. Och så tycker jag om Rörstrands äldre serviser och Royal Copen­hagens oregelbundet mönstrade teservis i samarbete med Patrik Söderstam.

Vad vill du göra annars?

– Simskolor för barn kanske … Funderar på att börja lobba för mer struktur i idrottsutövandet. Om vi ska ha ett uttalat mål att vara duktiga på idrott i Sverige så behövs det satsningar från staten, vi kan inte bara förlita oss på ideella krafter.

Där har du ditt nya heltidsjobb.

– Ja, eller så blir det bara en simskola.

Vill du själv ha barn?

– Jag ser jättemycket fram emot barn, jag hoppas att jag hinner få det.

Kommer du att gå på babysim då och skrämma de andra mammorna?

– Absolut! Men jag kommer nog gå själv och inte organiserat.

Tur för de andra bebisarna, när tredje generationen supersimmare kommer till simhallen. Har du ett förhållande?

– Jag svarar nej på det, men jag är inte ensam, säger Therese kryptiskt.

Varför är det så hemligt?

– Mitt förra förhållande var med en kille från England och jag gillade inte att det blev … offentligt. Och så är jag kanske ett kont­rollfreak, jag vet inte.

Man kan väl inte bli världens bästa i någonting utan att vara kontrollfreak?

– Nej, då blir man surfare!

Är du en singelperson eller en förhållandeperson?

– Singelperson.

Vad är viktigt i ett förhållande?

– Integritet, ärlighet och humor. Att det är någon som får en att känna sig som en bättre människa.

Skulle du kunna vara ihop med någon som är rädd för vatten?

– Tja, det skulle jag nog, säger Therese men när hon tänker efter verkar det lite krångligt.

– Jag gillar ju att surfa och snorkla och så där.

Vem är din bästa vän?

– Det är nog mina systrar, det kanske låter torftigt.

Du har sagt att ”i tonåren skulle man festa, röka och träffa killar” och att du blev bäst även på det – hur vild var du egentligen?

– Jag var nog inte vildare än normalt, men som de flesta tonåringar kom jag till en punkt där jag firade min frihet och självständighet.

När festade du senast?

– Vi pratade om det när Australiens OS-kval hade blivit klart och mina kompisar antingen ville fira eller dränka sina sorger. Då tänkte jag: ”Shit vad länge sen jag var full!” Det måste ha varit förra sommaren i Biarritz där jag var med mamma och hennes kille och några kompisar som driver Surfakademien. Men att bli full attraherar mig inte så mycket längre.

Däremot älskar Therese som sagt att surfa. Hon säger att hon inte alls är bra på det, men med hennes prestationskrav är det svårt att veta. Hon drar i alla fall ner sina svarta Hopebyxor och visar ett blånat hårt märke på låret – från förra sommaren när hon ramlade av brädan och landade på kölen.

Blev du inte rädd att du hade skadat dig och förstört simmarchanser?

– Nä, jag blev mest generad över att jag ramlat. Förut levde jag för tävlingarna, det var på tävlingar jag var som lyckligast, eller rättare sagt när jag presterade bra. Men de senaste fem åren har min vardag varit mitt liv … Min vardag är jätterolig och spännande.

Vad syftar du på då?

– Att jag är glad och tacksam över att få träna och leva på det sättet jag gör. Varje dag.

Kryptisk eller inte. Kanske är det också därför som hon simmar fortare än någonsin nu, för att simningen och guldmedaljerna inte är allt längre. Och när stylistassistenten Niko ber om en autograf till sin unga simtävlande släkting är det precis det som Therese så noggrant skriver.

”Till Felicia: Lycka till med simningen och allt annat roligt i livet. Kram: Therese Alshammar”

Bild Therese Alshammar: Makeup: Anya de Tobon/Link details. Hår: Carina Finnström/Mikas. Stylistassistent: Niko Järvikari. T-shirt, Acne. Jeans, Blk denim. Boots, Giuseppe Zanotti (Thereses egna).