Frida Ramstedt: "Kan en arbetsdag bara få vara åtta timmar?"
Det är fredag eftermiddag och myrornas krig i huvudet. Jag har suttit böjd över datorn hela dagen. 110 procent fokus. Jag har inte ätit lunch, struntat i att gå på toaletten och inte tagit några pauser. Mot mitt bättre vetande ska tilläggas. För jag är den sista som tycker att stress är status. Tvärtom. Det är snarare ett tecken på dålig planering. Men om jag bara kapar lite här och lite där nu – då kanske jag hinner. Då kanske jag kan släcka en brand till och få lite helgkänsla?
Trots att jag har sprungit i tanken hela dagen så kommer jag inte i mål. Men inte för att jag har varit långsam. Tvärtom. Utan på grund av att målsnöret hela tiden flyttas fram. Mailen i min inbox bara fylls på. Med nya ärenden. Andras ärenden. En evigt sinande ström, som aldrig vill ta slut.
Frustrationen river i mig. Jag brukar ju klara av att prioritera bättre men i dag går allt fel. Jag har varit på bokturné i Norge onsdag till torsdag och ligger hopplöst efter. Inte för att jag har för höga förväntningar på mig själv utan för att andra uppenbarligen har det. Det är så lätt att lägga all börda på den som känner sig stressad, men ofta är det ju väldigt många medskyldiga. Vi är noga med att förhålla oss till vår egen stress, men hur är det med vårt ansvar för andras?
Klockan tickar mot förskolehämtning. Jag har betat av hundratals olästa mail och har ändå lika många kvar att öppna. Ämnesraderna blinkar ilsket. Hallå, såg du min fråga? A friendly reminder. Toppen om jag kan få svar innan helgen! Kollegorna på cc: Kan du hälsa att jag behöver besked?
”Kan vi inte bara gemensamt bestämma oss? Att en arbetsdag är åtta timmar”
Jag vet. Det är inte roligt att läsa om andras gnäll. Men om vi aldrig pratar om hur vi behandlar varandra, hur ska vi någonsin kunna förändra tempot vi lever i? Jag tänker att lösningen på ett kollektivt ”problem” inte enbart kan bo i oss själva. I vårt egna ansvar. I hur vi förhåller oss. För det sveper ju över alla sammanhang vi ingår i. I samhällets koncensus. Min psykolog säger att jag måste bli bättre på att sätta gränser, men spelar det någon roll om ingen respekterar dem?
Mailkulturen är en sådan sak. Jag har för länge sedan tagit bort pushnotiser i mobilen men blir dagligen påmind om att det inte är socialt accepterat. Bokstavligt talat. Speciellt om jag inte har svarat inom skälig tid. För väldigt många verkar jobbet kräva ständig passning. Dygnet runt. Då ställer man ju inte bara till det för sig själv utan också för andra när man inte dansar i samma takt. Men när är det egentligen rimligt att förvänta sig svar? Jag är uppriktigt nyfiken på vad du tycker. Inom 24 timmar? 48? Sent på kvällen? På helgerna? När det passar ens egen agenda utan respekt för hur det landar hos motparten? Det borde vara lika socialt inacceptabelt att maila någon mitt i natten, som det är att ringa upp. Allra helst människor man aldrig har pratat med förr.
Kan vi inte bara gemensamt bestämma oss? Att en arbetsdag är åtta timmar. Att helg är helg. Att söndag är en vilodag och kvällarna är heliga.
Hand upp för det?
Av: Frida Ramstedt
Foto: Anna Roström/Smallpigart.se
LÄS MER:
Forskning: Arbetsdagar borde egentligen vara 3 timmar långa
