Hanna Hellquist: "Det är då jag vill ha en kille"

En fredag i oktober anländer jag till huset i Grums. Det skymmer, trädgården är vissen och lerig, med ena handen drar jag min tunga resväska i blött gräs och med den andra bär jag en överfull matkasse som buktar betänkligt av mjölktetror och plastflaskor med lightläsk. När jag kommer in på gården möts jag av min så kallade pool. Ett bygge som jag drog igång för fem år sen, som har kostat mig så mycket att jag inte ens vågar tänka på det, och som bara har funkat felfritt en enda gång, en dag i juni för två år sen. Den dagen är i ljust minne bevarad.

Just denna mörka hösteftermiddag är poolen tömd på vatten, så när som på en liten pöl i botten. Pölen är grön av alger. Det enda som är kvar av min ekologiska pool är en algspya. Jag vet vad det kostar att fylla på den igen. Jag vet vad det kostar med rörmokare och tank-bilar och jag ställer ner resväskan och plastpåsen som snart brister i mitt grepp och sätter mig på verandan och tänder en cigg.

Det är vid sådana här tillfällen som jag vill ha en kille. Jag vill ha en pojkvän. Jag börjar nästan gråta, så mycket längtar jag efter att någon annan tar hand om den här skiten, tar hand om mig, ringer försäkringsbolaget och leverantören av pooldelar, låser upp dörren till huset, sätter på en kanna kaffe till mig och säger att det här löser vi gumman, och tar på sig stövlarna och kliver ner under pooldäcket för att se vilken mutter som helt mirakulöst har lyckats skruva ur sig själv den här gången. Det vore så skönt att bli omhändertagen någon gång. Bara en liten stund.

Det vore så skönt om någon annan tog ansvar för att saker blev gjorda. Kanske om jag hade en kille så kunde han fylla i papprena från Länsförsäkringar och se till att bilen blir besiktigad i tid och säga åt mig att äta, för det glömmer jag annars.

En kort stund i våras dejtade jag en man som lovade mig allt det där. Han verkade kunna det mesta, han var hantverkare i grunden men hade sadlat om och blivit läkare och en gång sa han till mig: ”Hanna, jag kan bygga dig ett badrum och jag kan fixa din bil och jag kan blåsa när du har slagit dig. Om jag bara får.” Men det fick han inte. Och nu sitter jag på trappen och röker och är nära att börja lipa.

Jag funderar på om det är medelklassigheten som gör mig gråtfärdig? Jag får skylla mig själv helt enkelt. Nu sitter jag här med alla attribut, sommarställe och hund och ekopool – fast utan en kille som äger hälften – och tycker att jag saknar det viktigaste. Jag är bortskämd med att aldrig bli sämre behandlad än en man, av den enkla anledningen att jag sällan umgås med män på det sättet. Jag är inte den ena halvan i ett par, där han tjänar mer än jag och får bättre service på däckverkstan. Jag behöver inte jämföra mig med min partner eller slåss och gräla om småslantar och vem som gör vad i hushållet. Därför kan jag sitta här och idealisera förhållanden där jag får vara liten och svag.

Min kompis Malin, gift sedan 25 år, påminner mig ödmjukt om att det inte alltid är så kul att ens äkta hälft blir CC:ad i mejlen från banken, eftersom hennes bankman inte riktigt litar på att hon är myndig. Och även om hennes man hjälper henne att deklarera på franska så är tiden hon tjänar på det försumbar jämförd med tiden hon lägger på att gräla om vems ansvar det är att middagen står på bordet klockan sju.

En annan vän köper lägenhet och befinner sig i ”renoveringskaos”.

Varenda rum i den nya våningen är fyllt av karlar från hennes närmsta krets som spacklar och slipar och spikar, och själv går hon runt och funderar på vilka tapeter som passar var. Och jag vill inte vara henne. Jag vill bygga. Jag vill klara mig själv.

Nej, jag är bortskämd bara. Riktigt bortskämd, och det var så länge sen jag var ihop med någon att jag har glömt hur jobbigt det är att leva med män. Jag kommer fixa poolen. Själv. Jag gör alltid det.

LÄS MER:

Här hittar du alla Hanna Hellquists krönikor – alltid lika klockrena