Hanna Hellquist: ”En leende gubbe med rodnande kinder sammanfattar känslan han ändå inte har.”
Det är en mycket surrealistisk lördagsförmiddag hemma hos mig. Det pågår ett avslut. Ett ovanligt värdigt avslut. Mannen i fråga och jag har beslutat oss för att inte fortsätta, våra liv är omöjliga att få ihop och vi gör slut på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om. Respektfullt, kärleksfullt, fuktiga ögon och djupa kyssar, vi slänger till och med in lite linsgryta och en omgång frågesport, det är olikt mig på så många sätt.
Han tror att han gör slut med mig, av omtänksamhet, och jag är övertygad om att jag gör slut med honom för just bristen på densamma. Oavsett vilket så är vi rörande överens om att det här är sista gången vi ses. När han stänger dörren om mig och kliver ut ur mitt liv blir det tomt och ledsamt, men i samma stund återfår jag aptiten och kontrollen över min framtid.
Jag tänker, vad i hela friden hände nyss? Det här är det värdigaste jag varit med om. Jag gråter en skvätt och går ut på stan, det är vår ute, jag dricker kaffe i solen och Ines skäller på en fladdrig röd setter. Så. Så kan man tydligen också göra.
Några veckor senare åker jag bort från stan. Jag ska hälsa på en vän, vi ska skriva och gå långa promenader och äta omelett till frukost. Jag har inte hört av mig till honom och det har gått ganska bra. När jag tänker på honom så glimrar han i minnet, men jag är lugn och rationell. För det mesta. Men ibland glimrar han till extra mycket. Ska jag inte höra av mig ändå? Det kanske går att lösa. Vi tyckte ju så mycket om varandra. Vi hittade hem en kort stund. Det kändes så fint.
När jag sitter i min kompis soffa, många mil från honom, kan jag inte minnas varför vi gjorde slut. Det var logiskt då, men jag kan inte för mitt liv förstå det nu. Känslorna hänger inte med. Som vanligt.
Då plingar det till i mobilen. Det är han. Magen knyter sig. Just det. Så kändes han. Vad vill han nu? Nej men bara kolla hur jag har det. Meddelandet är opersonligt och självgott, nästan professionellt. Han vill egentligen bara påminna mig om att han finns, och att jag inte får glömma vilken fin kille han är. Som kikar förbi efter några veckor för att se att jag inte ligger hemma och skär mig i armarna av sorg. Och också, berätta att han själv börjar må mycket bättre. Jaha.
Jag kan inte lämna om det finns något av det fina kvar. Jag har inte den självbehärskningen.
Där och då får jag det jag behöver för att gå vidare. Det här är egentligen det mest osjälviska han har gjort så länge jag har känt honom, även om det är oavsiktligt. För jag blir vansinnig på självbilden som driver honom att pocka på uppmärksamhet, nu när allt gick så bra. Att han ska ”kolla hur jag mår” när han bara känner sig bortglömd. Hans fejkade omsorg som han hoppas ska lämna mig med en ännu bättre smak i munnen. Så att jag aldrig glömmer honom.
Han skickar töntiga smileys. Låter en leende gubbe med rodnande kinder sammanfatta känslan som han ändå inte har, kanske aldrig haft. Jag kokar av ilska.
Jag vill inte ha några värdiga avslut. Vad ska jag med dem till? Jag kan inte lämna om det finns något av det fina kvar. Jag har inte den självbehärskningen. Det går inte. OM det finns något, minsta lilla, av kärleken kvar stannar jag, kan inte gå, det går inte, jag vill inte. Jag måste bli förbannad. Jag måste bli sårad på ett sätt så att inga ursäkter hjälper. Då går jag. Jag måste se personens värsta sidor, egoismen, självförhärligandet, fegheten och snålheten, och så måste jag minnas det de dagar när jag känner mig ensam och det enda jag vill är att krypa in i en famn som jag vet precis hur den luktar.
Nej vill du mig väl, gör mig arg. Och när du har gjort mig riktigt förbannad kan du ta dina jävla smileys och din inbillade gloria och stoppa upp ditt värdiga avslut riktigt långt in i röven.”
Krönikan publicerades även i ELLE nr 5/2019.
Läs alla Hannas krönikor på elle.se här >
