Hanna Hellquist: "Ett barn? Jag kan knappt tänka så långt"
Plötsligt ligger jag med benen i vädret i en gynstol i Uppsala, med en ultraljudsstav i underlivet och en kamera i ansiktet. På en skärm bredvid britsen ser jag konturerna av min livmoder. Den ena äggstocken. Sen den andra.
Läkaren rör runt med staven i mitt inre, han säger att allt ser bra ut, jag är lättad. Tror jag. Jag har en kamera i ansiktet, så jag är inte helt och fullt där där, i själva läkarbesöket. Fotografen filmar mig, han filmar skärmen.
Jag slås av hur jävla bokstavligt allt i mitt liv är. Att någon filmar mig samtidigt som någon annan filmar insidan av min kropp är det slutgiltiga beviset på att min karriär bygger på att jag är så självutlämnande. Ett faktum som jag, när andra påpekar det, är snabb att försvara med ett resonemang om att jag har full kontroll så länge jag håller i pennan.
Varför ligger jag då i en gynstol till att börja med? Jag gör ett tv-program för SVT Edit som handlar om huruvida jag ska skaffa barn eller ej, med anledning av en text med samma tema som jag skrev för något år sen. Texten hade jag inga problem med, jag stod för varje ord i den, och jag såg inte några problem med att vädra mina funderingar inför en så stor fråga som att välja att bli förälder eller inte.
Jag har inte heller några invändningar när mitt besök på en fertilitetsklinik ska filmas, jag förstår inte varför det skulle vara något konstigt med det. Det är ju då det blir intressant tycker jag. När det är på riktigt.
När jag på riktigt, här och nu, ska ta reda på om något kan växa i min kropp. Jag vill att programmet ska skildra turerna kring mitt beslut. Jag vill att ett beslut ska fattas. I programmet. Jag vill inte låtsas. Jag avskyr att låtsas och jag avskyr den typen av tv.
Men när jag ligger där och tittar på det där mjuka, gråa på skärmen, min lilla livmoder, drabbas jag av en konstig ömhet. Jag tycker synd om det som visas på skärmen. Det som ser helt vanligt ut, som vilken livmoder som helst. Jag tycker synd om det lilla organet som inte kan rå för att det sitter på en kropp med en hjärna som inte tycker att någonting är för privat.
Då känner jag mig utlämnad. Jag blir hudlös, gränsen mellan det som finns i mig och det som ska visas på tv är borta. Det kanske finns ett pris att betala för det. Som jag inte förstår omfattningen av än. Det är en ny känsla.
När folk, nära eller avlägsna bekantskaper, kolleger eller läsare, uttrycker sin oro för mina publicistiska beslut blir jag förbannad. Jag känner mig omyndigförklarad. Som om mitt liv bara var kantat av händelser som råkar göra sig bra i text.
Övertydliga exempel som jag måste dela med mig av till varje pris, som om jag inte hade några kvaliteter som skribent överhuvudtaget. Det gör mig vansinnig när andra tycker sig vara bättre lämpade att avgöra var min professionella gräns går.
Men så plötsligt blir det sådär bokstavligt. När den där livmodern dyker upp på skärmen händer något med mig. Det är som att det öppnas en dörr till något annat, något som jag inte får bestämma över. En framtid som inte bara innefattar mig och hunden. Något som kommer tvinga mig att tänka om.
Jag kräver av folk att de ska låta mig fatta mina egna beslut. Men livmodern? Den kan inte fatta några beslut. Den är utelämnad till mig. Det lilla livet som kanske, någon gång, ska bo i livmodern, kan inte heller fatta några beslut.
Det som ska, eller kanske inte ska, tillverkas medan jag låter mig filmas. Ett barn? Jag kan knappt tänka så långt. Jag vet bara att där tar min rätt att bestämma slut. Något helt annat börjar. Och då skiter jag högaktningsfullt i huruvida det blir bra tv.
