Hanna Hellquist: ”Min uppmärksamhet misstas ofta för blåögdhet"
Det bor en snok i poolen. Detta upptäcktes när poolen skulle fyllas med vatten efter en lång och snustorr sommar med egentligen bara ett enda riktigt regn – skyfallet som kom med åskovädret fredagen den trettonde juli. Ja, jag minns datumet. Eftersom det regnade. Hur som helst. Poolen behövde alltså fyllas och när tankbilen kom och vecklade ut sin tjocka slang fick väl snoken ett bryskt uppvaknande och försökte ta sig upp. Det var då vi upptäckte den. Rättare sagt, killen som körde tank-bilen upptäckte den.
Låt mig bara snabbt beskriva min pool. Den är ekologisk. Det är växter som renar vattnet, inte kemikalier, och det betyder att den är djurvänlig. Som en sjö. Där bor grodor, paddor, salamandrar och insekter. Trollsländorna lever som nymfer där innan de på något sätt kravlar sig upp och sätter sig tillrätta under trädäcket som omger poolen för att sen födas som sprakande trollsländor. Ja, det är ett jävla liv i poolen och så är det meningen att det ska vara. Djuren är välkomna, men även jag har mina gränser och de går någonstans vid snokar på en och en halv meter.
Killen som körde tankbilen var en pratsam typ och så snart han hade konstaterat att jag svarade på tilltal så gick han all in. Efter några verbala avstickare till husdjuren i familjen gick han över till grövre grejer, skämtade om hur han skulle ta hit sin familj och bada när jag inte var hemma, men tyckte väl inte att han fick tillräckligt med cred för det påhittet så han la till att han även skulle bajsa i poolen vid samma tillfälle. Jaja, sa jag. Jag är luttrad vid det här laget.
Kanske är det för att folk har hört mig på radion som de tror att de direkt kan driva med mig.
Jag vet inte vad det är. Kanske är det för att folk har hört mig på radion som de tror att de direkt kan driva med mig, men den elakt skämtsamma jargongen på radion har tagit många år att bygga upp. Och inte ens med kollegor man känner väl så är den alltid så välkommen. Men även långt innan jag började på radion så råkade jag ofta illa ut för att jag inte direkt snoppade av män. För att jag svarade, för att jag skämtade tillbaka, för att jag såg dem i ögonen på gatan eller lyssnade på deras historier om husdjur och jobb och familj och allt mellan himmel och jord som intresserade dem. Och mig. Den sortens uppmärksamhet misstas ofta som blåögdhet. Att jag är korkad. Att lyssna, svara och se, tolkas som att det är fritt fram att skämta om allt jag säger och gör. Det är det inte. Det tar tid att fylla en pool. Tankbilskillen fick kaffe. Han fick skämta. Han fick komma undan med det. Sedan upptäckte han snoken. Den ringlade längs poolkanten och kämpade för att ta sig upp. Jag hämtade en kratta, för det är ett bra redskap när man ska handskas med ormar. Mamma lyfte bort en huggorm med sin lövräfsare för några somrar sedan. Jag gick ner i vattnet och fick upp snoken mellan två pinnar. Men den slingrade sig ur greppet, plumsade ner i vattnet, simmade mot mig, förbi mig och jag skrek till. Jag skriker mycket, till både vardags och fest. Tankbilskillen tittade roat på. ”Är du så feg?!” undrade han, och passade på att berätta att han minsann hade en orm hemma.
Jag frågade honom vad det var för orm och han berättade att det var en majssnok, och jag skrattade till för majssnokar är minsann inget att skryta om bland ormmänniskor. Där och då fick jag nog av hela situationen. Han utgick från att jag var rädd för ormar. Han utgick från att jag var ett fegt fruntimmer som aldrig handskats med ormar och det kunde inte vara mer fel. Jag kunde ha berättat för honom om mitt allra första husdjur som var en trynsnok, jag kunde berättat att när pappa hade som mest ormar var hela min sovrumsvägg täckt med terrarier. Och det var inga majssnokar heller, det var nätpyton och rutpyton och regnbågsboor och gud vet allt, är det något som aldrig fattats detta hem så är det just ormar. Den största vi hade var fyra meter.
Men jag sa ingenting. Det var ingen tävling och om det hade varit det så hade jag redan vunnit, eftersom jag ju hade en pool.
