Hanna Hellquist: "Saknaden jag känner är vidrig"
Några mil bortanför Örebro, vid en liten sjö som heter Våtsjön, ligger ett klassiskt vägfik som serverar räksmörgåsar och riktiga dammsugare. Du stannar där på vägen till Grums från Stockholm, en sommarkväll när du har lånat en bil med din bästa kompis och dragit från stan så fort jobbet är avklarat på fredagen. Det är juli, du är svettig, i Grums väntar mamma och kanske pappa och en veckas sommarledigt.
Vid Våtsjön äter ni en räksmörgås och slås av hur lugn man blir så fort man får vila ögonen på en spegelblank sjö. Sen åker ni vidare. Och så har du en underbar sommarvecka med din bästis. Ni sjösätter båten och döper den med en flaska Corona. Ni badar och kluckar omkring i vattnet på varsin luftmadrass. Nakna. Ni sjunger stämmor på fyllan. Din pappa konstaterar att din vän är den bästa svärson han någonsin har haft.
Ett sekel senare sitter du på en buss på väg hem till Stockholm. Våtsjöns vägfik har köpts upp av en kedja men sjön ligger där den ligger och du minns den där otroliga sommarveckan, på den tiden då du och din bästa vän planerade era ledigheter tillsammans. När den friheten fanns och det var självklart att det var ni två. Du har precis haft en barnfri tjejhelg med dina gamla skolkompisar. Det är mitten av februari, slask, du har tagit ledigt från jobbet. Du är den enda som inte har minst två barn. Ni har bestämt att ni ska försöka ses åtminstone en gång om året. Det är inte svårt att förstå varför de andra i sällskapet tycker sig behöva en helg om året, de behöver en ursäkt att lämna sina barn hemma och få 48 timmars ostörd egentid. Det är egentligen det enda de behöver, att få vara i fred. Sova en hel natt. Så ni har inte gjort något särskilt, hängt runt lite i en nedläggningshotad galleria i en mellanstor värmländsk stad. Ätit habil italiensk husmanskost på en alldeles för överprisad restaurang.
Och du, som inga barn har och som lever ett ganska gött liv som det är, i en stad där galleriorna inte läggs ner och restauranger oftast prissätts efter sin förmåga, du sitter där och petar i burratan (som man kan beställa var man än är eftersom den inte kräver någon tillagning och är omöjlig att misslyckas med) och lyssnar på samtalen om vad det blev av den och den, och du känner dig bortskämd och privilegierad och samtidigt så oändligt utanför och liten. När du passerar Våtsjön på hemvägen är det nära att du börjar lipa.
Min bästa vän heter Linda och det finns nog inget bra sätt att förklara sorgen jag känner ibland när jag tänker på henne och vårt gamla liv. Det går inte, för det låter bara så självcentrerat och missunnsamt och förjävligt. Så låt mig säga så här. Jag unnar henne allt i livet. Jag gör verkligen det, det finns ingen människa som jag unnar det så mycket som Linda. För jag känner henne så väl, jag vet var hon har varit, vart hon ville och var hon är nu. Jag är så glad för att hon träffade en man hon älskar och för att hon har två underbara barn.
Men sorgen och saknaden jag känner, trots att hon bara är några kilometer bort, den är min och den är vidrig, och vem i hela friden ska jag prata med om den? Det finns ingen. För det är lika för alla.
Tiden går, saker händer, eller så händer de inte, och det mesta är väl i sin ordning antar jag. Jag ska inte klaga. Verkligen inte. Men den där veckan i juli för tio år sen, herregud vad jag längtar tillbaka till den. Och till vårarna, när Linda och jag alltid tog en vecka ledigt och drog iväg på en sista-minuten och bara låg och läste böcker i solen. Det var det enda vi gjorde. Läste. Pratade om böckerna. Läste varandras böcker.
Det livet är över. Nej, det stämmer inte. Det livet är över för alla andra, men inte för mig.
