Kika in i bondgården som blev ett vackert lantställe
Till bondgården från tidigt 1800-tal åker Mirko Beetschen and Stéphane Houlmann så ofta de kan – tillsammans med alla sina vänner. Inte en enda vägg är vit, vilket bidrar till den speciella atmosfären.
Text Katarina Matsson
Av Nathalie Schwer
Foto Jonas Ingerstedt
När det gäller bostadsköp har Fru Fortuna en tendens att spela en avgörande roll. Så även när Mirko Beetschen and Stéphane Houlmann fick sitt fritidsparadis i schweiziska Interlaken. Efter att ha sett en annons på nätet, fick de veta att det gamla huset redan var sålt. Ett år senare åkte de förbi – och ”till salu”-skylten var tillbaka. Ett arkitektkontor hade köpt marken för att bygga nya hyreshus, men den gamla bondgården från tidigt 1800-tal var K-märkt och fick inte rivas. Nu stod huset, som konverterats till sommarstuga på 1890-talet, tomt och paret smet in.
– Det var fullt av damm och spindelväv, väldigt trolskt. Vi gick genom de övergivna rummen, där väldigt lite hade förändrats sedan 1890. Det var en veritabel skattkista! säger Mirko.
Det tolv rum stora huset blev deras och en lång upprustningsprocess inleddes. Båda rörde sig redan i inredningsvärlden – Mirko som journalist och Stéphane som hotellägare – men det här blev deras första egna projekt. Över 40 fönster, vissa nästan 200 år gamla, renoverades.
– Det var fullt av damm och spindelväv, väldigt trolskt. Vi gick genom de övergivna rummen, där väldigt lite hade förändrats sedan 1890. Det var en veritabel skattkista! säger Mirko.
Det tolv rum stora huset blev deras och en lång upprustningsprocess inleddes. Båda rörde sig redan i inredningsvärlden – Mirko som journalist och Stéphane som hotellägare – men det här blev deras första egna projekt. Över 40 fönster, vissa nästan 200 år gamla, renoverades.
– Vi ville verkligen behålla den gamla strukturen. Fönster, dörrar och golv. Vi rev ut alla moderna inslag, som ett badrum fullt av asbest, men behöll ombyggnationerna från 1890- och 1920-talen för att göra husets historia synlig, säger Mirko.
Det är inte bara husets ålder som gör det unikt. När målarna fick sitt uppdrag blev de minst sagt förvånade. Precis som i Sverige hade de vant sig vid att vitt är färgen framför alla andra – men här skulle ingenting målas vitt.
– Vi har 40 olika nyanser i huset. Det kan röra sig om små, små skillnader mellan väggar och tak. Alla rum har träpanel och vi målade allt. Färgsättningen var väldigt intuitiv. Vi gick från rum och till rum, och oftast kom vi båda fram till samma nyans oberoende av den andra. Vi gillar dämpade färger: grått, blått och grönt, säger Mirko.
Även möbleringen går i samma toner. De många sofforna och sängarna kommer från Gervasoni och designern Paola Navones dämpade linnetyger bidrar till den avslappnade stämningen.
– Eftersom huset är gammalt, ville vi inte fylla det med antikviteter. Det ska inte vara ett museum, utan ett hus där folk känner sig bekväma. Av samma orsak ville vi inte ha skrikiga designermöbler som tvingar sig på, vi vill att våra vänner ska bidra med karaktären, säger Mirko.
